I landskapet

Det flaxar under skulderbladen. Propellerkraft.Lyfter och dunsar ner hos de som sitter vid tidsbrunnen och dinglar med benen och ordskvätter.





Trotzig:
Min hemlighet var att jag hade tappat tiden. Ty en dag började tiden krympa - som om dagarna hade skinn som kallnad mjölk, det veckade sig och drevs ihop till en skrynklig ö som låg där och flöt på mitt nakna vara. Till sist avlägsnade den sig: först en vit rörlig fläck, sedan en svart flimrande fläck, ja tiden en dansande svart fläck långt bort i synfältets överkant.

Jag plaskar med tårna i ordskvättet - det här känner jag till; glaskroppsavlossning. Glaskroppskistor.
Sen några år tillbaka har jag ett avlossat/avlossnat foster som dunsar runt i höger ögas synfält.