Och det var en skådespelerska, teatern var hennes hem. Skådespelerskan erbjöd sin kropp, sina senor och muskler, sin spelande bröstkorg, sitt struphuvud och sin röst...
Framför spegeln, den mörka spegeln. Vita armar, tunna starka muskler skimrade gråaktiga, blåaktiga. Hon sträcker ut dom, tänjer handled och hand, fingerled efter fingerled - åtbörden darrar till, föds, vibrerar, vill färdas ända ut så långt det bara går. (Hon) håller på att förvandlas, armen att växa, dödsvinge, livsvinge, en annan art. Ögonhålor, där glimmar en okänd arts ögon. Grå läppar. Tungan och munhålan däremot är röda, friska, våta, livsdugliga, kan förklä sig i det sanna talet och det falska talet, förklösa sig framlänges och baklänges - kroppens vilja är emellertid långt därifrån, ut över havet och skogarna vill fågelskriet, själafågelns rop.
(En skådespelerska sitter i sin loge och sminkar av sig en mörderska, krigets ande. Ljus brinner vid de mörka spegelglasen. Nu gräver fingrarna i burken med salva. Salvan är sval, har makt att utplåna. Nu plånas ögonbrynet ut, det andra stirrar alltjämt stort, stelt och vilt ur spegelmörkret tillbaka på henne. Det kommer alltid ett ögonblick när halva ansiktet är mask, vilket? - den andra halvan utplånad, något gömt i snö, det i snö mörka gömda. En halv värld och en halv värld, vem är vem? Vem är hon som föds i det tredje rummet och som är de bägge, hon och icke-hon, som likafullt har funnits till där i det tredje rummet, där levt ett liv, fått blod på händerna, till sist dött en våldsam död för egen hand enligt vad kvinnornas skrik utanför scenen förkunnade?)
Vem är den tredje som går bredvid dig hela tiden?
Räknar jag, är det bara du och jag tillsammans
men när jag ser upp längs den vita vägen
är det alltid en till som går bredvid dig
glider fram i en brun kåpa med huva
jag vet inte om det är man eller kvinna
-men vem är det på din andra sida?