"Knife Thrower", 2013 Sergio Martínez
Jag efterdynar senaste rituella dansen om Inannas Nedstigning i underjorden och hamnar i älskade av/anteckningar ur Kerstin Ekmans, Knivkastarens kvinna:
"Det fordras tillit för att leva i det tunna skiktet
mellan det Stora Ovanom
och det stora Nedanom.
Du har väl sett knivkastarens kvinna
hur hon gör det
med utbredda armar, särade ben
- som på lek.
Hon aktar sig själv
…
Människogjorda gudar kan inte stiga
ner i mörkret. De är dockor som kastats ut
i vattnet. Vågorna för dom tillbaka igen.
De ligger bland skräpet i strandskoningen
Här har du varit förr.
Stig närmare stranden
Stig närmare landet
vars lagar du inte vet
Vågorna vältrar
din död
och ditt liv.
Nu har du kommit till stranden
av havet
nu står du vid porten
till landet som är
…
Du är här.
Människogjorda gudar
kan inte göra färden
ner i landet utan återväg
De är dockor som kastas tillbaka,
brända och med kläderna i trasor.
Gudinnans kropp fick liv, kände smärta, togs ner från kroken,
rätades ut och läktes
…
En gång sker det. Vattnet läker.
Luften rensas. Elden brinner ut
och jord börjar samlas
i en skreva
…
Varje människa måste hitta en punkt där hon är hos sig själv. Varje människa som inte vill skäras sönder av världen måste hitta punkten där hon inte kan angripas, grytet under bröstbenet eller en bit öken inuti det egna hjärtat.
Damen på skjutbanan hade inte minsta fäste, kunde inte söka ly i hjärtat, bröstet, själen. Sprang hukande och snubblande hoppades hoppades inte hoppades att punkten skulle sättas utifrån..."
I motsats till damen på skjutbanan har den här hunden samma tillit som knivkastarens kvinna.
