abjekt tala

Här ordsätter jag fragment av den översatta, avlyssnade, genomlevda och levrade rösten från platsen mellan, från det trinitäras terräng. Området mellan subjektets inhägnad och objektets bårhus.
Och återger terrängens (klyftans) litterära speglingar och vindlande spår.




She hungered for a different story - one to respell the world she knew




Fotnavlad

Fotnavlad
What we seek is love itself, revealed now and again in human form, but pushing us beyond our humanity into animal instict and god-like success. There is no love that does not pierce the hands and feet... Jeanette Winterson. Love, the deadly wound from which my life slowly bleeds, there I am preserved ...Birgitta Trotzig

onsdag 26 december 2012

Hemkommande igen





Skördar igenom gamla anteckningar och hittar varifrån jag lånat ett livsreflekterande citat, John Dollar av Marianne Wiggins:

... she hungered for a different sort of story, one to reinvent the world she knew.

Jag föredrar respell framför reinvent...

Jag börjar läsa om romanen och ser hur texttrådarna knyts samman.
Det skrivna och det levda.

Tänker på berättelsen vi rituellt dansade i Guzelcamli Turkiet 2010. Att vi dansade på exakt den plats där man nu tror att Homeros eller Homerosarnas verk, Iliaden och Odyssén  "uruppfördes".

Tjugo år efter mitt sista inlyssnande av platsen. Platsen för min mytiska initiering, för början till mitt infödande i pulserande liv och uvildande ur cementerat liv.
Tjugo år efteråt dansar vi en rituell dansgestaltningen av Livsresan, rotfäst i den grekiska myten om Penelope och Odysseus, men berättad ur Penelopes perspektiv, så som Brita Haugen röstar den i sin bok: Penelopes Stemme.

Ithaka var Penelopes och Odysseus hemö. Turkiets amasonindränkta västkust är var jag har min hemortsrätt.

Tjugo år tog resan.
Den skrivna och den levda.

Återläser Wiggins utmejslingar:

As you set out for Ithaka
hope your road's a long one,
full of an adventure, a discovery.

Arriving there is what you're destined for.

Don't hurry,
better if your journey lasts for years
so you're old by the time you reach the island

Ithaka gave this journey to you

Without her you'd have never dreamed her
If you find her poor, she won't have fooled you:
Wise as you'll become,
so full of ports,
You'll have understood what "Ithakas" are for.





Hela texten av Constantine Cavafys dikt:

As you set out for Ithaka
hope the voyage is a long one,
full of adventure, full of discovery.
Laistrygonians and Cyclops,
angry Poseidon- don't be afraid of them:
you'll never find things like that on your way
as long as you keep your thoughts raised high,
as long as a rare excitement
stirs your spirit and your body.
Laistrygonians and Cyclops,
wild Poseidon- you won't encounter them
unless you bring them along inside your soul,
unless your soul sets them up in front of you.

Hope the voyage is a long one.
May there be many a summer morning when,
with what pleasure, what joy,
you come into harbors seen for the first time;
may you stop at Phoenician trading stations
to buy fine things,
mother of pearl and coral, amber and ebony,
sensual perfume of every kind-
as many sensual perfumes as you can;
and may you visit many Egyptian cities
to gather stores of knowledge from their scholars.

Keep Ithaka always in your mind.
Arriving there is what you are destined for.
But do not hurry the journey at all.
Better if it lasts for years,
so you are old by the time you reach the island,
wealthy with all you have gained on the way,
not expecting Ithaka to make you rich.

Ithaka gave you the marvelous journey.
Without her you would not have set out.
She has nothing left to give you now.

And if you find her poor, Ithaka won't have fooled you.
Wise as you will have become, so full of experience,
you will have understood by then what these Ithakas mean.


Och resan tillbaka förstår jag först nu i efterhand - eller rättare sagt jag förstår ingenting, jag bara vet. Vet att den berättelse jag hungrade efter - den och jag, vi har hittat varandra. Och att jag sakta börjat orda fram vårt ömsesidiga hemhittande.

Och var annars ska de nya orden, den nya berättelsen stygnas fram? - Om inte där den västerländska litteraturens mytologiska vagga stod.
Just här:



och resan fortsätter...


fredag 21 december 2012

Stäppvargens jag


Det bibliotekariska orakliska blädderfingret plaskar ner i Nina Burtons Flodernas bok:



Jag talar gärna med Hesse här på min balkong, för han bodde ett tag i rummet intill.
...
Omkring mig strömmar världens och tidens alla uttryck tillsammans men mänskliga känslor och behov. Hesse kände dem utan tvekan, eftersom författare måste vara lyhörda för det väldiga livet. Själv kan jag förnimma det som en outtröttlig sändare. Till slut blir det en invaderande ström, och då måste öppenheten skyddas av avskildhet.

Är det en sådan känsla som kan skapa ensamvargar? Var det därför Hesse på kvällen drog sig längs den svala floden mot en egen lya?
Eller kunde man se det omvänt, så att han ville byta ett trångt privatjag mot ett större? Och är det en sådan isolerande törst efter hela världen som kan skapa en Faust?

Allt hör kanske ihop med Hesses ord om att ge upp sitt jag för att leva mer intensivt.
...
att ta död på den västerländska jag-fixeringen och bli ett med livsflödet.
Så kan jag förstå det här vid floden. "Jag" är ett namn vi alla delar. Det liknar vattnet. Alla ser sig i det, men Narcissus fångades bara av sin egen spegling. Ändå var det inget annat än reflexer på den flytande tiden. Liksom floden skapas vi i en ständig dialog mellan stränder som kan kallas "du" eller "världen"

Kvällen tätnar, och jag tar upp pennan som rullat ner på balkonggolvet. Vad var det för otympligt ord jag nyss sökte?
Jo, i samtalet med flödet känner jag mig som en transformator. Världen strömmar genom mig, och när jag tolkar den på mitt sätt formas både den och jag. Mellan oss rinner ett band med diffusa gränser.



Rickie Lee Jones: Nobody knows my name

For a thousand years
I've lay upon the Lake Victoria
I was winged and many-colored
And nobody knew my name

For a thousand years
I fell out of the sand into the Guadeloupe
And I made many songs into the air
And nobody knew my name

I fell like water
In sweet gasps of hydrogen up
Into the sea over the Bikini Islands
And I dove into the liquid concrete of sweet silver lake
The liquid concrete of down by the river
And nobody knew my name

...

onsdag 19 december 2012

Simrishamns djungel




Talar med man på biblioteket om vikten av innandömets
utvildande i konsensusverkligheten.

Om då när min inre och yttre verklighet samstämde
i asfalterad gråhet.
Om det hårda förvildningsarbetet inombords
inom innanförskapet.

Om nu när djungelvrålen körsjunger
klätterväxtar
prunkar genom
tassar över och pinkar in yttre revir...

Hundrastar nere i hamnen
Läser asfaltsklotter:
Bli mänsklig - gå naken!



tisdag 4 december 2012

Artur Lundkvist, biblioteksvatten, kvinnor och fåglar


Titelfångas bland bibliotekets hyllor:



FÄRDAS I DRÖMMEN OCH FÖRESTÄLLNINGEN
(Artur Lundkvist)







Tänker
att jag alltid flytandefärdats i bibliotek och aldrig tagit institutionsprincipen: klassificering för återvinning/återfinning på främsta allvar... namngivandet, benämnandet och bokstavsnotationerna

att jag alltid deltaströmmat, ebbflodat, dykt i vattenvirvlar, malströmmat, silat sandrader mellan fingrarna, smält tångordbubblor mellan tårna, kastat nät, intrasslat och uttrasslad, håvat in, skattjaktat, vrakgodsat... i biblioteksvattnet

att jag alltid tilltrott "kaka söker maka", valfrändskaper, synkroniciteter, serendipiteter, speglande texter upphöjda till oändlighet...

Tänker
som om ett bibliotek eller läsare...
jmf
"... as if a dream or a poem itself might embody a seeking, a seeking not for interpretation, criticism, or understanding even, but for GENERATION, a generation of another poem, another dream, a generative spirit seeking relationship in and through these forms."
– Russell A. Lockhart

Tänker
alstrande regenerering...

Tänkerläsavskriver

Artur Lundkvists Kvinnor och fåglar (Till en serie litografier av Corneille).

En reproduktion ur serien hänger över min säng.
Ord från normens utmark.
I ingen mans land sker möten.

Temat: kvinnor och fåglar under livsformernas fortskridande förvandling.

Det råder både en närhet och ett avstånd mellan kvinnan och fåglarna, efter en urtid som varit gemensam för dem: uppståndelsen ur det alstrande havet, under den flammande solen.

Alltjämt har kvinnan och fåglarna marken gemensam, beroende av den som sitt hem, med jord, vatten och grönska som livnär deras kroppar.

En skapelsehistoria uppenbarar sig och omsluter varelsernas kött och växternas blad, i en närhet mellan hud, fjädrar och lövverk.
...

Kvinnan ligger utsträckt, naken och blodfärgat röd på den mörka jorden, med håret som framvällande grönska.

En gyllene stjälk leder som en navelsträng upp till skapelseägget, där urfågeln som också bär ödletecknet väntar på att födas.

Kvinnan har själv blivit till ett vilande ägg, rödglödgat, med spår av huvud och seende ögon, med den gröna fågeln ruvande över sig.

Ett moln ovanför uppburet av gyllene stjälkar är havande med ägg, som tycks färdiga att falla som regn.

Bakgrunden av svarta spiraler; väntande krafter, hoprullade men färdiga att frigöra sig, att ta språnget ut i det universella skeendet.

Fågeln höjer sig över den utsträckta kvinnan, själv till hälften kvinna med mörk rot och gyllene överkropp, men med en fågels huvud och vingar.

Åter vilar kvinnan på marken eller i jorden med uppåtvänt ansikte medan grönskan slår ut uppöver henne och bär upp en gyllene fisk på väg att bli fågel.

Och nu har de båda fåglarna nedstigit till kvinnans plan, tryckta intill henne som förtroliga systrar, talande till varandra.

Ovanför svävar en fiskfågel eller en fågelfisk, de dubbla egenskaperna inneslutna i varandra, tillsammans med den gröna växten som tycks slå ut vingar.

Det är en familj av gemenskap mitt under det spänningsförhållande som skiljer dem från varandra och bevarar deras enskilda särart.


Det är fövandlingar som rör sig både uppför och nedför skapelsens skala, det framtida inneboende i det förflutna, ett aldrig upphörande skeende utan slutgiltighet.

Allt blir en metafor för den ständigt pågående processen, med den ena livsformen förutsättande och uppbärande den andra: en samverkan där motsättningar ingår för att alstra den gemensamma balansen.
...
Det är den fortskridande skapelsens drama återfört till sina komponenter av födande och växande: vattenalstrad fisk, äggläggande fågel, födande kvinna......


(Artur Lundkvist nr 2 från vänster 1947)

tisdag 20 november 2012

... och jag skall tala i tungor


verkar ha övergivit ordstenshoppandet för att istället glida från tunga till tunga:

Ett stort bibliotek har i sanning tungornas gåva och väldiga telepatiska kommunikationskrafter... (Northop Fry)

tungrodd
tunghäfta
inte mycket glid här... tränger mig igenom
var dagen
o c h
bib li o tek
dis kur sen

glidlandar hos Winterson
tungvrickar
mig på plats

Balanserande på den urtida avsatsen väntar hon på tungotalets gåva. Henner inre är ett glupande skri före Ordets ankomst. Hon har inget namn på natten, inget namn på dagen, inget namn på de ting hon fruktar. Namnlösa ting har makten över henne.

Ordet kallar på henne. Ordet som är ande, ordet som är andning, ordet som hänger världen på sin krok.
...
Ordet lyfter henne och placerar en gud i hennes mun. Hon lämnar den hopsjunkna världen långt under sin tungas brospann.
...
Hermafroditos? Pojkdottern, flicksonen, den manliga borren i den kvinnliga moderstammen, född ur en natt av lust mellan Hermes och Afrodite. Pojkdottern, flicksonen, föreningen av språk och lust...
(Konst & Lögner)

tungvikts
lit te ra tur



måndag 19 november 2012

Konst och lögner




igår:
tänkte jag på hur uttråkad/trött jag är på skevseendet av livet som expertstyrt, störningsgraderat, metodreglerat och bokstavfierat "sjukdoms"tillstånd, när det borde vara ett
orakulärt enastående kunskapande konstverkande...
erfarandets olikartade, mångmunniga slingerväxande...

idag:
bokuppsättarhanden faller in i Jeanette Wintersons
KONST & LÖGNER:

"Envig mellan det levande och döda. Mun-mot-mun-räddning mellan skalden och ordet. Kyss mig med din munhåla, urholkningen där orden grävs fram, orden som begravts under tiden.
Kyss mig med din munhåla och jag skall tala i tungor.
...
Det finns inga självbiografier, det finns bara konst och lögner...."

Viktigaste demokratiprojektet för bibliotek och andra alstrande platser:
Skapa barhjärtade, barhjärnade och barhandade förutsättningar, för vars och ens unika utveckling till konstverkande, konstfulla lögnare...

söndag 18 november 2012

... there the dance is


Dansar, dansar, dansar till all musik med alla traditionsöverskridande rörelser... tänker på levnadssvettlevrade ord: intellektet/förnuftet kan inte komma på ett enda hållbart argument för varför vi existerar istället för att ickeexistera, medan kroppen/rytmen bara ÄR, aldrig skulle komma på att ifrågasätta sin hemortsrätt i extasexistens...

Dansar in i Gabrielle Roths maps to ecstacy igen... systerrörd... alla obeslutsamheter, alla huvudjärn, alla kulturella trångföringar jag dansat igenom sen tidiga tonår... för att nå balanspunkten att levaskapa i/utifrån... för att genomleva ordsatta realitetstöcken...

Systerord:
"Through dancing I navigated the badlands of endless headtrips and found my way back to the stomping ground of my own two feet... Our culture does not believe in ecstasy. All too soon the soul starves. Our bodies get locked into patterns. We get stiff with repetition. Our hearts also become rigidified into automatic routines. We're soon numb, insensitive to what we really feel. And our minds are quickly blinded by unquestioned assumptions, guiding attitudes that don't allow us to see what's out there, let alone explore the world's fullness. We're programmed for boredom."

Mary Daly:
bore-ocracy
bore-ophilia
foolocracy
infested by logorrhea

Broderord:
At the stillpoint of the turning world
there the dance is
And without the point
that stillpoint
there would be no dance
and there is only the dance.
T.S. Eliot "Burnt Norton"



tisdag 6 november 2012

mersten


Fortsätter att hoppa runt på ikastade ordstenar...

levnadsformade
utsöndrade
uppstötta
utdrivna
svettlackande
glittrande
skatter i ordmordstid
glattar ur
begreppshänders beslag
ikastar sig



Vénus Khoury-Ghata:

Stenarnas medkänsla

Orden bådade samman vind på den tiden
det vet jag nu
förutom småsten fanns det månar
men inga lampor
stjärnorna föddes senare ur en dust
mellan två flintor

...

vind men inga gator
den första mänskan bar en sten om halsen

Hon ingick avtal med det första trädet

...

Orden är tårar av sten
nycklar till begynnelsens portar
de muttrade i grottorna
lånade stormen sitt dån
sin tystnad åt brödet
som levande stoppats i ugn

söndag 4 november 2012


Aaaaaah Adonis...









Stiching in wordthreads from Adonis...
Once I could put his words like spiderwebs on fire
to cover the same, same wound...


wor(l)d woundlings washed ashore on an Anatolian seafront...




The Wound
By Adonis

Translated By Khaled Mattawa


1.
The leaves asleep under the wind
are the wounds’ ship,
and the ages collapsed on top of each other
are the wound’s glory,
and the trees rising out of our eyelashes
are the wound’s lake.
The wound is to be found on bridges
where the grave lengthens
and patience goes on to no end
between the shores of our love and death.
The wound is a sign,
and the wound is a crossing too.


2.
To the language choked by tolling bells
I offer the voice of the wound.
To the stone coming from afar
to the dried-up world crumbling to dust
to the time ferried on creaky sleighs
I light up the fire of the wound.
And when history burns inside my clothes
and when blue nails grow inside my books,
I cry out to the day,
“Who are you, who tosses you
into my virgin land?”
And inside my book and on my virgin land
I stare into a pair of eyes made of dust.
I hear someone saying,
“I am the wound that is born
and grows as your history grows.”


3.
I named you cloud,
wound of the parting dove.
I named you book and quill
and here I begin the dialogue
between me and the ancient tongue
in the island of tomes
in the archipelago of the ancient fall.
And here I teach these words
to the wind and the palms,
O wound of the parting dove.


4.
If I had a harbor in the land
of dreams and mirrors, if I had a ship,
if I had the remains
of a city, if I had a city
in the land of children and weeping,
I would have written all this down for the wound’s sake,
a song like a spear
that penetrates trees, stone, and sky,
soft like water
unbridled, startling like conquest.


5.
Rain down on our desert
O world adorned with dream and longing.
Pour down, and shake us, we, the palms of the wound,
tear out branches from trees that love the silence of the wound,
that lie awake staring at its pointed eyelashes and soft hands.

World adorned with dream and longing
world that falls on my brow
like the lash of a wound,
don’t come close—the wound is closer—
don’t tempt me—the wound is more beautiful.
That magic that your eyes had flung
on the last kingdoms—
the wound has passed over it,
passed and did not leave a single sail
to tempt toward salvation, did not leave
a single island behind.




Adonis, “The Wound” from Selected Poems, translated by Khaled Mattawa.
Source: Selected Poems (Yale University Press, 2010)

lördag 3 november 2012

Under poetens tunga



drömmer om mjukrundade stenar och strömmande klart vatten
flyter ut i mitt namn
sten
vatten
virvlande strömmar
runt stenar
runt ord

"Det är som en i själen djupt nergrävd flodbädd i vilken livets ström, som förut osäkert trevande bredde ut sig över vida men grunda ytor, plötsligt mäktigt skjuter fart när den nått fram till den speciella konstellationen av omständigheter..."
C.G. Jung

hoppar runt
på ikastade ordstenar
tillit
plats
kropp

sitter på

ingångsstenen till Willy Granqvists diktsamling från 1974, Kropparna och rummet:

"... och kropparna och rummen ge sig mestadels oväntat till känna. De glida i tiden såsom masken på sin tråd: Vi se hos dem nyckfulla eller organiserade reflexer av myllrande lefnad, vi ana koncentrat och samband. Vi finnas i kropparna och rummet, oavlåtligt - ja, käre Lawrence, vi äro dem, både kropparna och rummen, och det är gåtans tyngd."
Den engelska biologen E.A. COPPLERBURG (1869 - 1924) i ett brev till kusinen Lawrence den 5:e april 1894

bendinglar
tårna
fotfästeklamrar
nagelfar
ser

fröet, fönstret
en skugga glider
mellan huvudet och dagen
en sten på blombrädan
dom dagliga rörelserna vid dörren
en ny tid på väg

- ur En ängel i vår tid, 1976

glömska
minne
besvärjelse

Tecken läggs ut: det blir dag.
I fönstret slår vingar allt ljusare slag.
Jag rör mig ut ur en mytologi
Och in i en annan...

- ur Glömskan, 1985

... under poetens tunga ligger nyckeln till skatten (Nizami)




onsdag 31 oktober 2012

Oraklande




I min öppnade altarstenring har jag placerat en lapp med svaret på en fråga jag fick under en orakel"lek" vi ägnade oss åt under retreaten Healing in the temple of the gods i Turkiet. Frågan löd:
I would like guidence on the story I'm creating. Svaren var insamlade på små lappar dessförinnan. I ord hade vi fångat en bild som hade dykt upp när vi rest inåt till vår inre bildkastare med hjälp av trumljud. Lapparna blandades och vi drog var sitt svar.

Mitt lyder: The birth of the sea from the earth mountain cave. Orakelsvar är aldrig entydiga men min min kroppsreaktion var.
Nu är berget och jag ett och jag kan flöda berättelsen.

Men samtidigt är jag orolig för att inte kunna ordöversätta, att texten aldrig blir ordsatt, då text och själv är ett, att berättelsens existensform är kött o andedräkt och att jag inte lyckas kopiera den i ord/bild... att jag inte lyckas förvandla mina bibliotekariska berättelsehanterande händer till berättelseskapande...

Jag röjer bland anteckningshögar och bär ner en kartong till källarutrymmet. Gör plats. Min hand hamnar på ett vykort skickat från min största passion efter vi hade separerat. Nu smälter hennes vykort samman handen i en orakelskakning mellan då och nu, och orden lägger sig till rätta i handens linjer:

The fiery circle that surrounded her contained all the clues she needed to recognize that life is for a moment in one shape, then released into another.../

The stars show her how to hang in space supported by nothing at all. Without medals or certificates or territories she owns, she can burn as they do, travelling through time until time stops and eternity changes things again. She has noticed that change doesn't hurt her. (Winterson)

Att förändring från hanterande till skapande är möjligt.



fredag 26 oktober 2012

Överraskningarnas träd


Dagens blickfångst:




Överraskningarnas träd

Sokrates

Filosofen kom till lärjungarnas ring. I mitten fanns en stor lök av idéer, sluten och fräsch av daggen från de unga eleverna. Alla slipade sina tungor och gjorde sig beredda att skala av den de olika lagren. En kvällsmåne löstes upp bland träddungarna.

Löken började snurra: skalen, guldfärgade, ametistfärgade, skimrade under ögonblicket då de rycktes bort. Sokrates log gåtfullt; lärjungarna log omslutna av trons karmosinröda färg: löken fylldes av förgyllda och svarta stjärnor som en himmel på en altartavla och alla sade:"Där har vi det!"... Sedan började idégrönsaken förminskas ända tills den försvann i tunna, tunna omärkliga flor... och alla gick

Långt borta dansade Lisis på en pyramid av tillbakahållen vind.


II

Filosofen gick bort från ringen av lärjungar. Kvällen reste sitt sidentält och hela himlen verkade vara täckt av ett tunt lager av lökskal. Sokrates såg en eldfluga: Sokrates hörde en groda, Sokrates såg en enorm fjäril i söder... och en röd liten snok lyste upp hela hans bröst, som ett blodfyllt yxhugg, som ett reflekterande sår. Sedan gick han vilse på vindarnas aveny.

(Ur Federica García Lorca, Fisk,himlakroppar och glasögon)

Trådletar i LISIS:
La lisis celular es la rotura de la membrana celular
Lysering (Grekiska: λύσις, lysis från lyein; att separera) är en medicinsk term som avser en cells död genom att dess membran upplöses eller faller samman...

genomsläppligheten
genomträngligheten
dansens
vindtunnel


torsdag 25 oktober 2012

To go amazonian...




fusing time
undivided
the tree of intent/spine

backboned
beyond the wasteland


(Amazone zu Pferde by Louis Tuaillon, photos from today and 1945)

måndag 15 oktober 2012

Todays findling in the library



When I was in Samos I learned that a small island in the strait between Samos and Turkey had been up for rent. The only thing on the island was a lighthouse.



Today my sensing librarian hand happened to pick out Lighthousekeeping by Jeanette Winterson. I didn't reread it. I went for the beginning and the end:

"Remember you must die" (Muriel Spark)
"Remember you must live" (Ali Smith)
...
I stayed at the lighthouse until the day was done. As I left the sun was setting, and the full moon was rising on the other side of the sky. I stretched out my hands, holding the falling sun in one hand, and the climbing moon in the other, my silver and gold, my gift from life.
My gift of life.
My life is a hesitation in time. An opening in a cave.
A gap for a word.

These were my stories - flashes across time.

I'll call you, and we'll light a fire, and drink some wine, and recognize each other in the place that is ours.
Don't wait. Don't tell the story later.
Life is so short. This stretch of sea and sand, this walk on the shore, before the tide covers everything we have done.
I love you
The three most difficult words in the world.
But what else can I say?

måndag 8 oktober 2012

Nära det vilda hjärtat


Clarice Lispector: Nära det vilda hjärtat, ordlingar saxade ur bokens slutsidor och som jag sakta genom åren speglande instygnat... metraforiskt och konḱret:


”Det som reste sig i henne var inte mod, hon var bara substans, mindre än mänsklig. Hur skulle hon kunna vara hjälte och vilja besegra saker? Hon var inte kvinna, hon fanns till och det som fanns inom henne var rörelser som lyfte upp henne i ständig förändring. Kanske hade hon någon gång med sin vilda kraft gjort om luften omkring sig och ingen skulle någonsin märka det, kanske hade hon med sin andning skapat ett nytt ämne utan att veta det, hon bara kände vad hennes lilla kvinnohuvud aldrig skulle kunna förstå.”


det frivilliga huvudoffret
den dränerade och sönderfrätta
tankemakten
avhuggen

frälsande halshuggning
helande klyvning
i
!
i
könssjukdomens variga teckensårs kanter:
manligt, kvinnligt
man, kvinna

emellan

framstöts
framstygnas
ny teckenrymd
nytt levnadsrum

”Skaror av heta tankar sköt upp och spred sig i hennes skrämda kropp och det viktiga med dem var att de dolde en vital impuls, det viktiga med dem var att i samma sekund som de uppstod bildades den blinda och sanna substansen, som växte och sköt upp som en luftbubbla på vattnets yta och nästan sprack…
En dag kommer allt jag gör att vara blint, säkert omedvetet, och det kommer att trampa på mig, på min sanning…, framför allt kommer det att komma en dag då alla mina rörelser kommer att vara skapande och födelse, jag kommer att bryta sönder alla nej som finns inuti mig...

jag ska resa inom mig det jag en dag är, på ett tecken från mig kommer mina vågor att höja sig mäktiga, rent vatten som dränker mina tvivel och mitt medvetande, jag kommer att vara stark som själen hos ett djur och när jag talar kommer jag inte att tala med övervägda och långsamma ord, inte ytligt kända, inte ord fulla av önskan att vara mänskliga, inte det förgångna som gnager på framtiden! det jag säger kommer att ljuda helt och oundvikligt! jag kommer inte att ha plats inne i mig själv för den person som vet att tiden finns, att människorna och dimensionerna finns, jag kommer inte ens att ha plats för någon som märker att jag skapar ögonblick för ögonblick, inte ögonblick för ögonblick: alltid sammansmält, först då kommer jag att leva, först då kommer jag att leva större än när jag var barn, jag kommer att vara brutal och knölig som en sten, jag kommer att vara lätt och otydlig som det man känner men inte förstår, jag kommer att slå över mig själv i vågor…

det räcker med att jag förverkligar mig själv och då kommer ingenting att kunna hindra mig när jag går mot döden utan rädsla, från varje strid eller vila kommer jag att resa mig stark och vacker som en unghäst.”

POEISIS



lördag 15 september 2012

ORD - Födelsedagsfrukostrerar i badet

Bild: Beckie Kravetz, Daphne the moment Apollon... 1999


Orden bådade samman vind på den tiden
det vet jag nu


...


Hon ingick avtal med det första trädet
en ek om jag minns rätt
den som kom först drack havet


...




Varifrån kommer orden?
vilka ljud gneds mot varandra
så att de blev till
vid vilken flinta tände de sin veke
vilka vindar förde dem till våra munnar

Deras förflutna är sorl av återhållen tystnad
gny från smältande materia
grymtande från skämt vatten

Ibland
smalnar de till skrik
vidgar sig i klagan
blir till tjut mot rutorna i döda hus
kristalliseras till sorgekorn på dödas läppar
fastnar på en fallen stjärna
gräver sig ner i intet
suger upp vilsna själar

Orden är tårar av sten
nycklar till begynnelsens portar
de muttrade i grottorna
lånade stormen sitt dån
sin tystnad åt brödet
som levande stoppats i ugn

Vénus Khoury-Ghata


Imorgon åker jag till min jordord/ordjord

söndag 2 september 2012

oförberedelse


Sitter på jobb och försöker förbereda en intensiv vecka. Fastnar i att följa döende flugors bakfart bland komihåglappar. Bröstkorgsuppblåst. Ska leta texter till morgondagens läspromenerande cirkel på temat lust och olust. Smärtlustar i bröstkorgsballongen.
Läser nerklottrade rader mellan flugkropparna:
And she danced; she danced with the music and with the rhythm of earth’s circles; she turned with the earth turning, like a disk, turning all faces to light and to darkness evenly... Anaïs Nin

Lustar på mer av hennes ord. Letar upp Incestens hus:

Den morgon jag steg upp för att påbörja denna
bok hostade jag. Någonting var på väg upp ur
min hals: det höll på att kväva mig. Jag slet av
tråden som höll fast det och ryckte loss det. Jag
återvände till sängen och sade: jag har precis
spottat ut mitt hjärta.

Det finns ett instrument som heter quena och
är gjort av människoben. Det har sitt ursprung
i en indians dyrkan av sin älskarinna. När hon
dog gjorde han en flöjt av hennes ben. Quenan
har en mer genomträngande, mer ödesmättad
ton än en vanlig flöjt.

Alla som skriver känner till processen. Jag
tänkte på den när jag spottade ut mitt hjärta.

Men jag väntar inte till dess att min älskade
dör.


Får mig att lusta efter mina ordsylar för att sticka hål på ballongen...
Dags att släcka jobbdatorn och oförbereda mig.
Avstår från att lägga mig i flugornas döenderitual
där de ligger på rygg och spattlar alla benen till korsmönster över kroppen.

onsdag 29 augusti 2012

Platsen



(Bilden: Sophia, Celsus bibliotek, Efesos)

Läser mig till sömns. Under drivande anteckningshögar hittar jag en bortglömd, nyligen nerdykt i, text: Det stora okända, Kulturkritiska essäer av Bo Gustavsson. Strange - bortglömd, tänker jag när boken slår upp sig och jag ser understrykningar, marginalkommentarer… läser vad jag framlyft.
Bland annat:
Att tänka med sinnena och det imaginativa är litteraturens uppgift. Det imaginativa är… den sfär som existerar mellan det relativa och det absoluta och som möjliggör kommunikationen mellan dessa båda världar.
Om den Tranströmerska koden – uppvaknandet/medvetenhet om det stora okända/poetens ontologiska uppdrag, missionen att fullborda sitt liv, att vara ”anställd/av ett stort Minne för att leva just nu”:

Uppdrag: att vara där man är.
Också i den löjliga gravallvarliga
rollen - jag är just den plats
där skapelsen arbetar på sig själv.


uppvaknandet: första steget i en initieringsprocess för att nå existensens axis mundi där allt förklaras och uppenbaras… under det mytiska världsträdet i världens mitt…

att det handlar om en medvetande förskjutning/glidning/lyftning
att det handlar om en närvaro som söker en
att utveckla en ontologiskt illuminativ kropp

En dag kom någonting till fönstret.
Arbetet stannade av, jag såg upp.
Färgerna brann. Allt vände sig om.
Marken och jag tog ett språng mot varann.


att dikta mötesplatser
att iscensätta
sophia perennis

söndag 29 juli 2012

ALL-INCLUSIVE



I veckan med röda tofflor stod jag nere i bibliotekets magasin och klistrade in etiketter i böcker.
Kate Bushs The Red Shoes på hög volym.
Rödpulserar upp genom bibliotekets golv.

Vid bokuppsättning:
Reportageboken Välkommen till Paradiset med braskstjärnan ALL-INCLUSIVE! av Jennie Dielemans.
Vämjelseröd av det som inte går att kräka ut - den ALL-INCLUSIVE globala kulturen...att den förstörelse vi skapar utom oss har sin inre motsvarighet i var och en av oss...
Nu i helgen läst färdigt Syndaflodens år av Atwood...
dansar förbi bokhyllan slår upp Rosemary Sullivans bok De röda skorna, Den tidiga Margaret Atwood:
(Som 26-åring rotande runt i förnuftets fiktion, språkets pansar och människans självdestruktivitet...fonden Vietnamkriget)

Det är farligt att läsa tidningar

När jag byggde fina
slott i sandlådan,
fylldes de i all hast grävda groparna
med nedmejade kroppar

och när jag gick till skolan
nytvättad och välkammad och placerade
fötterna på sprickorna i cementen
detonerade röda bomber.

Nu är jag vuxen
och kan läsa, och jag sitter i min stol
lugnt som en stubintråd

och djungeln brinner, undervegetationen
är fylld av soldater,
namnen på de krångliga
kartorna går upp i rök.

Det är mitt fel, jag är ett lager av kemiska
leksaker, min kropp
är en dödlig mojäng,
jag räcker fram min kärlek mina händer är vapen
alla mina goda avsikter är fruktansvärt dödliga.

Till och med mina
passiva ögon förvandlar
allt jsg ser till ett ärrigt
svartvitt krigsfoto
hur ska jag
kunna hejda mig.

Det är farligt att läsa tidningar.

Varje gång jag trycker på en tangent
på min elektriska skrivmaskin
och talar om fridfulla träd

exploderar ännu en by.

... så aldrig ta av de röda skorna - alltid dansa bortom förnuftets domän, hämta speglar som visar glimtar av vad som döljs under alla kejsares nya kläder...

söndag 15 juli 2012

Sofia









Where is the Life we have lost in living?
Where is the wisdom we have lost in knowledge?
Where is the knowledge we have lost in information?
T. S Eliot








Besöker uppväxtstadens favoritplatser för lek när jag var barn.
Sofiakällan. Sofia - visdom.
Källan är stängd och en skylt upplyser att vattnet är otjänligt för människor.
En tom nisch och sprucken mosaik.

I Efesos står Sofia personifierad i en nisch vid Celsus-biblioteket.
Jag lyssnar efter



tisdag 3 juli 2012

Om trädens placering


Senaste åren har jag haft svårt att läsa böcker från pärm till pärm... men för några månader sen gjorde jag det.
Lockad av baksidetexten:

Hon undvek böcker.
Böcker bar våld på några spröda ännu diffusa tecken i henne. Några tvekande utkristalliseringar som kanske någon gång skulle bli tydliga. Kanske aldrig. Kanske i ett annat liv. Med de måste skyddas.


Förförd av det igenkända inledningscitatet:

Bara de riktiga orden,
orden men krona och fågel-
sång har en skugga som träden.

Svalkande skugga att sluta
ögonen i, medan kronan
sjunger de riktiga orden.

(Hjalmar Gullberg Ögon, läppar, 1959)

Boken heter Om trädens placering av Catharina Ståhlgren. - 70 talet. Om en ung kvinnas inseende i "verkligheten" och svårigheten att uttrycka... Jag kände igen mig.
Åren av juridikstudier. Ingömmandet från språket.

När hon gick upp och satte sig vid skrivbordet och läste var hon skyddad. Juristspråket var torrt och rent. Lagboksbladen var tunna och späckade. Här fanns ett språk som fullständigt saknade andedräkt. Ingenting kunde glimta mellan raderna, allt var spärrat...

Att i flera år leva i ett så trångfört språk, är en alldeles utmärkt strategi för meningsuttorkning och för eller senare måste vatten sökas... och två ordbåtar fick jag med mig:

återställande av försutten tid
tolkningsföreträde
En liten men naggande god feministisk armada.

Och Efesos Artemis (hög vattenkälla), böjde sig fram och flödade ur sina många bröst/bokstavspungar...


måndag 2 juli 2012

I am the cage where poetry paces and roars.


Stitching wor(l)dlings together
undoing loose temporary stitches

New word to me:

baste 1
To sew loosely with large running stitches so as to hold together temporarily.
baste 2
To moisten (meat, for example) periodically with a liquid, such as melted butter or a sauce, especially while cooking.
baste 3
To beat vigorously; thrash.

All in all a suitable triple process..


(From) The Invocation to Kali

There are times when
I think only of killing
The voracious animal
who is my perpetual shame,

The violent one
Whose raging demands
Break down peace and shelter
Like a peacock's scream.

There are times when
I think only of how to do away
With this brute power
That cannot be tamed.

I am the cage where poetry
Paces and roars. The beast
Is the god. How murder the god?
How live with the terrible god?


The Kingdom of Kali

Anguish is always there, lurking at night,
Wakes us like a scourge, the creeping sweat
As rage is remembered, self-inflicted blight.
What is it in us we have not mastered yet?

What Hell have we made of the subtle weaving
Of nerve with brain, that all centers tear?
We live in a dark complex of rage and grieving.
The machine grates, grates, whatever we are.

The kingdom of Kali is within us deep.
The built-in destroyer, the savage goddess,
Wakes in the dark and takes away our sleep.
She moves through the blood to poison gentleness.

She keeps us from being what we long to be;
Tenderness withers under her iron laws.
We may hold her like a lunatic, but it is she
Held down, who bloodies with her claws.

How then to set her free or come to terms
With the volcano itself, the fierce power
Erupting injuries, shrieking alarms?
Kali among her skulls must have her hour.

It is time for the invocation, to atone
For what we fear most and have not dared to face:
Kali, the destroyer, cannot be overthrown;
We must stay, open-eyed, in the terrible place.

Every creation is born out of the dark.
Every birth is bloody. Something gets torn.
Kali is there to do her sovereign work
Or else the living child will be stillborn.

She cannot be cast out (she is here for good)
Nor battled to the end. Who wins that war?
She cannot be forgotten, jailed, or killed.
Heaven must still be balanced against her.

Out of destruction she comes to wrest
The juice from the cactus its harsh spine,
And until she, the destroyer, has been blest,
There will be no child, no flower, and no wine.

It is time for the invocation:

Kali, be with us.
Violence, destruction, receive our homage.
Help us to bring darkness into the light,
To lift out the pain, the anger,
Where it can be seen for what it is—
The balance-wheel for our vulnerable, aching love.
Put the wild hunger where it belongs,
Within the act of creation,
Crude power that forges a balance
Between hate and love.

Help us to be the always hopeful
Gardeners of the spirit
Who know that without darkness
Nothing comes to birth
As without light
Nothing flowers.

Bear the roots in mind,
You, the dark one, Kali,
Awesome power.

May Sarton

THE SEPARATED REJOINED




Snubblar in i anteckningar från april 2001:
… trummande rytmer ligger ljudspårade i hjärnrumsväggarna. Letade efter ett citat som skulle tydliggöra vetenskapandets metaforiska jämställande av kvinnokroppen och naturen.
Hämtar istället Susan Griffins
WOMAN AND NATURE -- THE ROARING INSIDE HER
Kvinnors egenframställande som natur.
I hennes ordspegel reflekteras min grottutvildning och invildning.
INVAGINATION - processen


PASSAGE -- Her Journey Through the Labyrinth to the Cave Where She Has Her Vision

THE CAVE
Above all, there was the sensation of moving physically over the contours of fulnesses and concavities, through hollows and over peaks -- feeling, touching, seeing, through mind and hand and eye. This sensation has never left me. I, the sculptor, am the landscape. I am the form and the hollow, the thrust and the contour.
(BARBARA HEPWORTH, A pictorial Autobiography)

The shape of a cave, we say, or the shape of a labyrinth. The way we came here was dark. Space seemed to close in on us. We thought we could not move forward. We had to shed our clothes. We had to leave all we brought with us. And when finally we moved through this narrow opening, our feet reached for ledges, under was an abyss, a cavern stretching farther than we could see. Our voices echoed off the walls. We were afraid to speak. This darkness led to more darkness, until darkness leading to darkness was all we knew.

The shape of this cave, our bodies, this darkness. This darkness which sits so close to us we cannot see, so close that we move away in fear. We turn into ourselves. But here we find the same darkness, we find we are shaped around emptiness, that we are a void we do not know.

The shape of a cave, this emptiness we seek out like water. The void that we are. That we wash into as sleep washes over us, and we are blanketed in darkness. We see nothing. We are in the center of our ignorance. Nothingness spreads around us. But in this nothing we find what we did not know existed. With our hands, we begin to trace faint images etched into the walls. And now, beneath these images we can see the gleam of older images. And these peel back to reveal the older still. The past, the dead, once breathing, the forgotten, the secret, the buried, the once blood and bone, the vanished, shimmering now like an answer from these walls, bright and red. Drawn by the one who came before. And before her. And before. Back to the beginning. To the one who first swam from the mouth of this cave. And now we know all she knew, see the newness of her vision. What we did not know existed but saw as children, our whole lives drawn here, image over image, past time, beyond space.

The shape of a cave, the bud, the chrysalis, the shell, what new form we seek in this darkness, our hands feeling these walls, here wet, here damp, here crumbling away; our hands searching for signs in this rock, certain now in this darkness, what we seek is here, warm and covered with water, we sweat in this effort, piercing the darkness, laying our skin on the cool stone, tracing the new image over the old, etching these lines which become dear to us now, as what we have drawn here gleams back at us from the walls of the cave, telling us what is, now, and who we have become.

This round cavern, motion turned back on itself, the follower becomes the followed, moon in the sky, the edge becoming the center, what is buried emerges, light dying over the water, what is unearthed is stunning, the one we were seeking, turning with the ways of this earth, is ourselves.

This cave, the shape to which each returns, where image after image will be revealed, and painted over, painted over and revealed, until we are bone. Where we touch the ones who came before and see their visions, where we leave our mark, where, terrified, we give up ourselves and weep, and taken over by this darkness, are overwhelmed by what we feel: where we are pushed to the edge of existence, to the source which sounds like a wave inside us, to the path of the water which feeds us all.
The way of the water we follow, which has made this space, and hollowed the earth here, because the shape of this cave is a history.

The shape of this cave is a history telling us with each echo of the sound of each wave rushing against its sides: "I was not here before; my shape changes daily. I was sand. I was mountain. I was stone. I was water. I was shellfish and sea anemone and sea snail, I was fish, eel, urchin. I was plankton. I was seaweed and sea grass. Here I am black and polished and round, here I am yellow, here I am covered with moss, here I gleam with a purple reflection when the light lies across me, here I curve outward, here I sink back.
"When the water approaches me, the shape of the wave is changed. And when the tide ebbs, you will see, I, too, have changed."

The shape of the labyrinth. The shape of the cave. Space divided and not divided. Space mutable, we say, separation becoming union. Space changing. The new shape. Melting and transformation, the crystal and the seed, the endless possibility of form, as in the metal measuring rod, which changes its shape at the speed of light, we say.

The Hexenhaus destroyed (the witches reborn) the zoological garden opened (the reappearance of species) the prison razed (crime renamed) acoustics transformed (madness released) the buried (plants to flesh to earth) uncovered.
The rectangular shape of his book of knowledge, bending. The shape of our silence, the shape of the roofs of our mouths.
Darkness.

MYSTERY
... healing must be sought in the blood of the wound itself. It is another of the old alchemical truths that "no solution should be made except in its own blood."
(NOR HALL, Mothers and Daughters)

Why is she lying so still there? And what is she dreaming? We ask, here, in the center of this darkness. We not so different from darkness, not seen but known as darkness itself, and dark to ourselves. She sleeps. Her sleep is like death. And what is she, in this night, becoming? Buried from the light like the soil under the ice frozen solid. In this dark and cold season, this wintering time, when the moon becomes smaller (just a shadow of herself) and her heart beats slower, we touch the coldness of her skin. This sleeping body, we whisper. Out of the light we can feel this body, hear the air enter her, and our hands ask what is she dreaming in this darkness? What is she, in this night, becoming? And we are darkness. Like the carbon from the air which becomes the body of the plant and the body of the plant buried in the earth becoming coal or the body of the plant in her mouth becoming her own dark blood and her blood washing from her like tides (and the sea drawing into itself, leaving the bodies of fish, coral spines, the reef). This place. This place in which she breathes and which she takes into herself and which is now in her, sleeping inside her. What sleeps inside her? Like a seed in the earth, in the soil which becomes rich with every death, animal bodies coming apart cell by cell, the plant body dispersing, element by element, in the bodies of bacteria, planaria, and back to the seed, this that grows inside her and that we cannot see. What does this body hold for us? (What we feel in this darkness that seems like stillness to us.) And what made us feel that every day was like another? Why did we no longer bother to draw back the curtains? No longer bother to make the beds? Why did we leave scraps of meat out on the tables? Leave our hair wild and uncombed? Refuse any longer to speak? Draw into ourselves and ask? And ask. What this body holds, now. What will come out of this earth. The earth turning and we not feeling any movement. But moving. Spinning through the stars. The moonlight. Turning in our sleep. What was it she remembers? Why did she sit up in her sleep as if waking. What thought seized her? To cry out like a child. What child still in her? Like the sunlight trapped in the leaf which becomes part of the ground, of the sea, the body of the fish, body of animal, soil, seed. What is growing inside and will pierce the surface, if she awakens with this memory: what she was before. And light touches her eyelids, warmth touches her skin, like the plankton thrown into the light by the turbulence of the sea and the spore carried by the wind, her body changes. And what does she feel in this morning? What does she see now? If she opened the window, what new air does she breathe? (Opens the window, combs her hair, washes her face, stares out at the world and speaks.)

The moon swells and tides wash over the rock; granite and shell become sand; the roots of trees are polished and the cell divides every day. Every day we move closer to the sun. Each day she is closer to herself. And to this child within her, growing inside her. She remembers, what she might have been (as oxygen from the plant goes into the flame, into ash). And she puts these pieces together. What is left after the years and what will come together still, like the edges of tissue grafting one to the other: blood cleanses the wound, and this place is slowly restored. (And the forest reclaims what was devastated, and her body heals itself of the years.) So we say, finally, we know what happens in this darkness, what happens to us while we sleep, if we allow the night, if we allow what she is in the darkness to be, this knowledge, this that we have not yet named: what we are. Oh, this knowledge of what we are is becoming clear

THE SEPARATE REJOINED

Out of my flesh that hungers
and my mouth that knows
comes the shape I am seeking
for reason.
(AUDRE LORDE, On a Night of the Full Moon)

fredag 29 juni 2012

Handy


färdig

i twistsömskorgarna
i andningsbubblorna
i amningskuporna
ligger multilagrade berättelser
om en quest
om ett hängivande
om svar som sökt sina frågor
om avskapelse
om tillskapelse
om råkött
om återköttande
om platser där ben möter själ
om fortlöpande infödande
...

ett av de första stygnen:
I en dröm sitter jag med min mamma på en soffa i lokalen där jag brukade styrketräna. Öppna solariebäddar kastar ett isblått sken som bär en röst som frågar varför jag solar i den dåliga solen. Det börjar klia på framsidan av benen. Jag kan dra av långa flagor av hårsäcksperforerad genomskinlig hud. Jag kliar mig genom lager efter lager av hud tills jag når gulvitt ben där en massa stenar sitter inkilade. Jag börjar plocka ut dem en efter en.

...
om stenar som skjuter skott
om materians obändiga lust till förökning
om materian som är medvetande sett utifrån
om medvetande som är materia sett inifrån
om samvetande

måndag 11 juni 2012

Stiching

i en av högarna med ett kvarts sekels anteckningar, tittar ett pappershörn fram med följande ord:
för att hitta hem
SEKRET konst
s/he is a denizen of the night, the spider artist can sew fine stiches in the dark, without even a light, except perhaps the inner radiance s/he herself cast upon the Arc of White that is her material

the net she casts to catch a divine wind is made of that yarn of pearl she draws from her own body, the design spun of and from herself to outwit night and death...
the cleaving, the chasm are patched and mended seam to seam, by the magical stitchery of art...

A spider sewed at night
Without a light
Upon an arc of white.
If ruff it was of dame
Or shroud of gnome,
Himself, himself inform.
Of immortality
His strategy
Was physiognomy.
(Emily Dickinson)

torsdag 31 maj 2012

Sammanhängd

Genomskriver förra årets anteckningar från Turkiet resorna.
Låter förgreningar växa.
Regenereringsstränglar
Navelskålen. Omphalos - knutpunkten mellan världar, mellan texter. Vårt första ärr.
Att läkning, helande sker via söndersliten, genomtuggad ärrvävnad.
via åter strömmandet
viaduktar mig

Tänker: Man menar att problem uppstår när den inre och yttre verkligheten inte samstämmer.
Tänker: Man har fel.
En gång var jag en samstämd. En asfaltering.
Nu är jag en skiktad.
Fortfarande asfalteringssamstämd med samtida betydelseristningar.
Tunt.

fetskiktningen är annanstämd
ett annat landskap
både yttre och inre

Stränglar
Ögat fångar titeln Sammanhang.
Birgitta Trotzig:

Hinnan borta, begreppen borta, att vara är några enkla tunga stenar
- det är ett särskilt landskap, ett under en värmebölja till hälften uttorkat vattendrag.

I stenvärlden nätvingens öga grönskiftande grönt, solen i svarta sjön, solen i svarta vattnet. Ögat grönt rosa blått, jättestor eller mikroskopiskt liten himlakropp - genom skimret genom det svarta den väldiga slutliga solen

- i drömmen går kvarnhjulet oavlåtligt, oavlåtligt. Död och liv talar nu till varandra, det är på gränsen, det är gränsen mellan läpparna och orden


sammanhängdandet kräver sina offer
ser Odins blinkande öga
i vitögat
det vätskväser: bailamos con la muerte

onsdag 30 maj 2012

Textualitet

Vi läser alla världens texter utifrån den textmassa vi inväver oss i-
eller är intrasslat invävda i.
I min invävning, i mitt kokongarbete, är sångtexten Hey Jude en orakelanalys från min hjärnas jukeboxdaimon


eller från questens spelläggare
eller från imaginationen
eller från den onämnbara med tusen namn
eller från invaginationen
eller från korsvägens ut/invildning
eller från miljontals eller...


aldrig
från tvärsäkerhetens stopp.
aldrig
från bokstavsuppspikarnas domän.
aldrig
från förklararnas strypgrepp.

Text härstammar från det latinska textus (en vävnad), som i sin tur härrör från texere (att väva).
Att väva samman materia, kött, puls, våg, partikel, mening, "IT", själ, ande, ljud, rytm...
eller...

Hey Jude lyrics
Songwriters: Mccartney, Paul; Lennon, John;

Hey Jude, don't make it bad
Take a sad song and make it better
Remember to let her into your heart

Then you can start to make it better

Hey Jude, don't be afraid
You were made to go out and get her
The minute you let her under your skin
Then you begin to make it better


And anytime you feel the pain, hey Jude, refrain
Don't carry the world upon your shoulders
For well you know that it's a fool who plays it cool
By making his world a little colder

Hey Jude, don't let me down
You have found her, now go and get her
Remember to let her into your heart
Then you can start to make it better

So let it out and let it in, hey Jude, begin
You're waiting for someone to perform with
And don't you know that it's just you? Hey Jude, you'll do
The movement you need is on your shoulder

Hey Jude, don't make it bad
Take a sad song and make it better
Remember to let her under your skin
Then you begin to make it better
Better, better, better, better, better, oh!


fredag 27 april 2012

Iusaaset

Ser två upplagda båtar. Namngivna till Neuva vita respektive Atum.
Undrar när dom ska sjösättas?
Maskrossolar vid fötterna och havet vältrar in.
Hjärtklaffs sluss hjärtgälad.


Läser om Atum och fastnar för:
Another belief held that Shu and Tefnut were created by Atum having sexual intercourse with a goddess, referred to as Iusaaset (also spelt Juesaes, Ausaas, Iusas, and Jusas, and in Greek as Saosis), meaning the great one who comes forth. She was described as his shadow or his hand. Consequently, Iusaaset was seen as the mother and grandmother of the gods. The strength, hardiness, medical properties, and edibility, led the acacia tree to be considered the tree of life, and thus the oldest, which was situated close to, and north of, Heliopolis, was said to be the birthplace of the deities. Thus, as the mother and grandmother, of the deities, Iusaaset was said to own this tree.

In Ancient Egyptian art, Iusaaset appears as a woman wearing the horned vulture crown with the uraeus and the solar disk in it, and she carries an ankh in one hand and a scepter in the other. The Egyptian vulture, most sacred to the ancient Egyptians and symbolizing Nekhbet, one of the Two Ladies protecting Egypt, was thought to reproduce though parthenogenesis also. This association might be the basis for the similar view about the motherhood of Iusaaset. The vultures also were considered extremely good mothers. The horns, the uraeus, and the solar disk make a religious connection to Bat and Hathor.

tisdag 24 april 2012

inträdes utträdes ordlingar

j


Öppnar Inger Christensens bok AZORNO
En bok med citattrösklar
ingång och utgång
inandning och utandning
en skål

texten
försunken
försjunken

Ingång:
Människan är som jag ser det
1. skapad av formen,
2. skapare av formen,
dess outtröttliga verkställare.
(Witold Gombrowicz)

...

Utgång:
När havet svallar upprört skapar de skummande vågorna bilder i denna sjudande oro, som något slags väsen. Det verkar som om det var dessa väsen som satte vågorna i rörelse, fast det tvärtom är så att det är vågrörelsen som bildar dem. På samma sätt är Don Juan en bild som ständigt blir synlig men aldrig antar en gestalt och blir konsistent, en individ som ständigt bildas men aldrig blir färdig, vars historia man aldrig kan få veta något om, utom genom att lyssna till vågornas brus.
(Sören Kierkegaard)


Jag en trösklad
en som hoppar från tröskel till tröskel

fredag 13 april 2012

cirklande, kunskapande dans


Hittade en text som jag skrev inför diplomeringen till dansledare i heliga danser:

Heliga danser är för mig
ett rytmiskt ihopsyende av kropp/själ/ande…
Heliga danser är för mig
ett skälvande öra där den alltid pågående skapelsen genljuder

Ett kollektivt, kroppsligt kunskapande. Ett rörligt och berörande filosoferande. Kunskapandet sker i mötet mellan de förståelser av tillvaron som ligger nerbäddade i de olika dansernas stegkombinationer, och de livserfarna förståelser våra kroppar bär på. Genom att länka samman våra kroppar i cirkelns form eller i  slingrande led, länkas våra individuella förståelser samman och ger varandra näring.

Heliga danser är radikalt i ordets rätta betydelse (från latinets radix som betyder rot). Genom att dansa kunskapande rör vi oss i begynnelser, får rotfäste. I begynnelsen var inte bilden, inte ordet utan rörelsen. I en samtid där förnuftet löpt amok, bilder flimrar och ord ofta är läpprörelser utan meningsförankring, är det nödvändigt - inte att go ahead, att gå huvudvägen, utan att go abody, att gå kroppsvägen.
Då följer ordsammanbrott och överblicken viker undan för insikten. Huvudsakligheten och överblickandet dansas på plats, förkroppsligas.

Cirkelformen förbinder början med slutet, dåtiden med framtiden, löftet med dess uppfyllelse och födelse med död. Cirkeln skapar en fokuseringsrymd, en brännpunkt för nuet och härvaron.

Allra mest finner jag mig till rätta i stegkombinationen kort, kort, lång. Början, slut och så det tredje steget som sammanbinder och samtidigt upphäver början och slutet. Här hittar jag rörelseuttrycket för ett favoritcitat av Fellini, filmskaparen:

There's no beginning, there's no end. There's only the infinte passion of life. Det finns ingen början, det finns inget slut. Allt som finns är levandets oändliga passion.

Rytm har alltid varit mitt medel att hitta och behålla balansen i tillvaron. I synnerhet när levnadens iscensättning, de berättelser om mig, om oss själva, jag hade tillgång till var förkrympande.

Livet är ett epos för hjältinnor och hjältar men vi lever det som myror.

Rytmen har varit och är det stabiliserande. Hjärtats slag, andningens in- och utgjutande, musklernas sammandragning och avslappning. Rytmen skapas även genom pauser, orörlighet och stillhet.

Jag har alltid dansat.

De danser i formell mening som jag mest ägnat mig åt är så kallad orientalisk dans och fri dans. Under den orientaliska dansens hollywoodiserade skal, finns den enskilda kroppens cirklande rörelser. Ett cirklande som rör sig mellan huvud, bröstkorg, hand, höfter och fötter. Och i bröstbenet och livmoderns mitt skapar dansen evighetstecknets övergångsmärke, överbryggar klyftan mellan höger och vänster, och i vidareförd betydelse, överbryggar och helar den klyvande dikotomiserade livsåskådningen; gott/ont, man/kvinna, natur/kultur, heligt/profant...

Dansen korsfäster Danserskan vid livets träd. Det är en bejakelsens dans. Det år ett återinträde i Lustgården. Och kvinnan, föderskan måste dansa. 
                                                        Ur koreografen Birgit Åkessons underbara bok Källvattnets mask.

Jag har tidigare lett orientaliska danskurser där vi alltid dansat i cirkelform och själva skapat danserna utifrån enkla grundrörelser och de enskilda deltagarnas improvisationer, men jag har saknat den gemensamma formen. Den har jag hittat i heliga danser. De bundna stegen skapar länken/gemenskapen som även kan öppna sig för individuella tolkningar.

Framöver vill jag fläta samman till en cirkel, det stadgande rörelsemönstret i heliga danser med det dynamiska och improviserande mönsterbildandet i orientalisk dans. En sammansmältningens cirkel för det kollektiva och det individuella. En sammansmältning som jag gett namnet Berättelsedans med tillägget - feministisk kroppspolitik. För det är främst som kvinna jag dansar och jag dansar för att återbalansera en värld som objektifierat, tystat, tolkat och rörelsehämmat den kvinnliga kroppen.

Den erfarenhet som utgör dansens centrum är skapelserummets köttsliga lyssnande ... Lyssnandet till en ny tillblivelse, till den ursprungliga och eviga rytmen ... Både män och kvinnor delar erfarenheten av tillblivelserytm men mödrar genljuder...

I poeten Adrienne Richs ord (min översättning):

Jag är ett instrument format som en kvinna
som försöker översätta pulseringar
till rörelsebilder
så att kroppen avbördas
och
medvetandet rekonstrueras


Berättelsedans som kärnan för mitt framtida dansande. Sen kommer jag förmodligen att dansa mer eller mindre betydelsemättade ringar däromkring...

IRÈNE STENVATTEN
2007-03-22

Sen dess har jag dansat vidare och fört med mig de heliga danserna in i den rituella dansen, som den har utformats av Brita Haugen, och håller på med att låta den individuella drömmen dansmöta den kollektiva drömmen, myten… nu dansas det på tillskapelsens arena.

onsdag 4 april 2012

Valfrändskapande,

korresponderande skelande, skrevande bildseende...
Två bilder har snurrat runt i min imagination den senaste veckan: Den ena "sjöjungfrun" med den flikade stjärten som hon håller i händerna, finns t.ex på Potamons tron i Mytilenes arkeologiska museum och den andra takmålningen i Camera degli Sposi av Andrea Mantegna. Den senare lurar ögat att se en brunnskant där människor, änglar m.m. skymtar...
Idag när jag avlöser tjänstgörande bibliotekariekollega i informationsdisken ligger där två böcker: Daniel Hjorts Mixture och Dimitré Dinevs Änglatungor med dessa omslag:




Känns som en tid när den månglagrade berättelsevävnaden tjocknar utom och inom mig. Meningsstinna sammanträffanden...

måndag 2 april 2012

Levande vatten


Hittar nerkrafsning:
invaliderar i relation till invaginerar:
Att invalidera den värdelösa läpprörelsemotorikens pladder
till förmån för det bak- och framkrängda ordfallet.


På nerkrafsningens andra sida:
En omtankskrivning av Clarice Lispectors Levande vatten
Det hängivna/ryckta
samma tillstånd som omroteras av det religiösa språkbruket
För Lispector inte gud/gudinna
utan det (d/h) ÄR
varande verbet

Levande vatten:
Hon går på djuphavsfiske i språket, själen, filosofin, kärleken, konsten och manipulerar språket, går bakom ordens fasader,
avskinnar...

"Det är med en sådan innerlig glädje. Det är ett sådant halleluja. Halleluja, ropar jag, halleluja som smälter samman med separationssmärtans allra mörkaste mänskliga tjut men som icke desto mindre är ett skrik av djävulsk lycka. För ingen håller mig tillbaka längre. Jag har fortfarande kvar min förmåga att resonera förnuftigt - jag har läst, matematik, som är förnuftets vansinne - men nu är det plasman jag vill ha - jag vill livnära mig direkt av placentan. Jag är en smula rädd, forfarande rädd att ge mig hän eftersom nästa ögonblick är det okända. Skapas nästa ögonblick av mig? eller skapar det sig självt?
Vi gör det med andningen. Och lika ledigt som tjurfäktaren på arenan."

söndag 26 februari 2012

ordlingar


nu röjer jag
blåser bort damm och hundhår från sidorna
fångar orden som ramlar ur:

Före mina systrar
står jag upp i halvmörkret och söker nya ord
till den nya kunskap jag anar.
Andlöst
letar jag efter ord med pärlemoskiftning.
ord ur de stora djupen
som ingen skugga har fallit på.
I skumvirvlarna vid strandbädden
gräver jag som en pärlfiskare
efter pärlor till mitt diadem.
... Stina Aronson

och ur munnen strilar

jordens andning
dansade genom
ljudade

viskande
sten
viskande
vatten

hittar samman

lungutkommen
hittar hon
en stormens vingpenna
gömd i sin armhåla

MARY DALY: The courage to sin - the Courage to be intellectual in the most direct and daring way, claiming and trusting the deep correspondence between the structures/processes of one's own mind and the structures/processes of reality: the Courage to trust and Act on one's own deepest intuitions in order to Re-Call Prepatriarchal/Metapatriarchal Reality...

söndag 19 februari 2012

La Mariposa

Bild: David Rickerd

Last night in my dream I draw a butterfly across my face... now it is fluttering it's wings, gathering words.

La Mariposa, Butterfly Woman
By Clarissa Pinkola Estes

…To the visitors, a butterfly is a delicate thing. “O fragile beauty,” they dream. So they are necessarily shaken when out hops Maria Lujan. And she is big, really big, like the Venus of Willendorf, like the Mother of Days, like Diego Rivera’s heroic-size woman who built Mexico City with a single curl of her wrist.

And Maria Lujan, oh, she is old, very, very old, like a woman come back from dust, old like old river, old like old pines at timberline. One of her shoulders is bare. Her red-and-black manta, blanket dress, hops up and down with her inside it. Her heavy body and her very skinny legs made her look like a hopping spider wrapped in a tamale. She hops on one foot and then on the other. She waves her feather fan to and fro. She is The Butterfly arrived to strengthen the weak. She is that which most think of as not strong: age, the butterfly, the feminine.

Butterfly Maiden’s hair reaches to the ground. It is thick as ten maize sheaves and it is stone gray. And she wears butterfly wings-the kind you see on little children who are being angels in school plays. Her hips are like two bouncing bushel baskets and the fleshy shelf at the top of her buttocks is wide enough to ride two children. She hops, hops, hops, not like a rabbit, but in footsteps that leave echoes.

“I am here, here, here…
“I am here, here, here…
“Awaken you, you, you!”

She sways her feather fan up and down, spreading the earth and the people of the earth with the pollinating spirit of the butterfly. Her shell bracelets rattle like snakes, her bell garters tinkle like rain. Her shadow with its big belly and little legs dances from one side of the dance circle to the other. Her feet leave little puffs of dust behind. The tribes are reverent, involved. But some visitors look at each other and murmur “This is it? This is the Butterfly Maiden?” They are puzzled, some even disillusioned. They no longer seem to remember that the spirit world is a place where wolves are women, bears are husbands, and old women of lavish dimensions are butterflies.

Yes, it is fitting that Wild Woman/Butterfly Woman is old and substantial, for she carries the thunder world in one breast, the underworld in the other. Her back is the curve of the planet Earth with all its crops and foods and animals. The back of her neck carries the sunrise and the sunset. Her left thigh holds all the lodge poles, her right thigh all the she-wolves of the world. Her belly holds all the babies that will ever be born.

Butterfly Maiden is the female fertilizing force. Carrying the pollen from one place to another, she cross-fertilizes, just as the soul fertilizes mind with night dreams, just as archetypes fertilize the mundane world. She is the centre. She brings the opposites together by taking a little from here and putting it there. Transformation is no more complicated that that. This is what she teaches. This is how the butterfly does it. This is how the soul does it.

Butterfly Woman mends the erroneous idea that transformation is only for the tortured, the saintly, or only for the fabulously strong. The Self need not carry mountains to transform. A little is enough. A little goes a long way. A little changes much. The fertilizing force replaces the moving of mountains.

Butterfly Maiden pollinates the souls of the earth: It is easier that you think, she says. She is shaking her feather fan, and she’s hopping, for she is spilling spiritual pollen all over the people who are there, Native Americans, little children, visitors, everyone. She is using her entire body as a blessing, her old, frail, big, short-legged, short-necked, spotted body. This is woman connected to her wild nature, the translator of the instinctual, the fertilizing force, the mender, the rememberer of old ideas. She is La voz mitológica. She is wild woman personified.

The butterfly dancer must be old because she represents the soul that is old. She is wide of thigh and broad of rump because she carries much. Her grey hair certifies that she need no longer observe taboos about touching others. She is allowed to touch everyone: boys, babies, men, women, girl children, the old, the ill, and the dead. The Butterfly Woman can touch everyone. It is her privilege to touch all, at last. This is her power. Hers is the body of La Mariposa, the butterfly.

- Clarissa Pinkola Estes
Excerpt from Women Who Run With The Wolves