Idag påminns jag om den här bilden från den 1 november 2015.
Taget under ett besök i det arkeologiska museets trädgård, Side, Turkiet.
Jag har alltsedan 1986 haft ett starkt metRaforiskt* förhållande till vindruvor och vinframställning. Detta efter att ha besökt Afrodisias två gånger, också i Turkiet. En stad med ett massivt historiskt förflutet och fantastiska arkeologiska lämningar. Bland stadens skiftande benämningar återfinns Stauropolis, korsets stad. Den benämningen tycker jag om, en fyrvägs korsning.
Första gången jag besökte platsen kom två kvinnor gående med tunga knyten fastbundna på ryggen. Vi möttes precis vid ingången till templet tillägnat Afrodite. De räckte mig en klase med solvarma, söta vindruvor.
Några dagar senare besökte jag Afrodisias igen, för att visa platsen för några vänner. När vi precis skulle svänga av mot templet mötte vi två män som red på åsnor. De stannade till och vi fick varsin druvklase. Senare står vi i det allra innersta av tempelruinen, där det fanns en torrlagd brunn. Jag kastade ner det avätna skelettet av druvklasen. Vi hörde alla plasket.
Några dagar senare besökte jag Afrodisias igen, för att visa platsen för några vänner. När vi precis skulle svänga av mot templet mötte vi två män som red på åsnor. De stannade till och vi fick varsin druvklase. Senare står vi i det allra innersta av tempelruinen, där det fanns en torrlagd brunn. Jag kastade ner det avätna skelettet av druvklasen. Vi hörde alla plasket.
* gr. metra betyder livmoder
I trädgården till det arkeologiska museet fanns även denna vinpress.
Jag associations bryggade till kvinnans livmoder och stygnade en avbildning.
Idag när jag sitter och arbetar med anteckningar från mina resor och mytologiska djupfunderingar i Turkiet 1986, läser jag:
Att vår kultur sätter livet i dödens tjänst, istället för att sätta döden i livets tjänst, och sen den sumeriska hjälten Gilgameshs ord:"Jag är inte en av de kungar som stiger ner i kistan."
Om nödvändigheten att dö in i ett större "jag", att åter-inlemmas in i ett större betydelse-varande än den kulturella varande-dräkten, med dess förkrympande rationalitet.
Om oundgängligheten i att vara den som stiger in i kistan, in i livmodern, in i en stegrad livskänsla, genom en livgivande död, där den kulturaliserade varseblivningen ger vika.
För att bli naturaliserat kulturaliserad och rotad...
Just här i min antecknings gallring spelar Spotifys randomiserat:
Under vinrankan med Monica Zetterlund - och det känns som "Feeding time" för meningslänkande, rytmande synkronistiska och sammanflätade textslingor... genom det vardagliga livets text, bildens text,
Att vår kultur sätter livet i dödens tjänst, istället för att sätta döden i livets tjänst, och sen den sumeriska hjälten Gilgameshs ord:"Jag är inte en av de kungar som stiger ner i kistan."
Om nödvändigheten att dö in i ett större "jag", att åter-inlemmas in i ett större betydelse-varande än den kulturella varande-dräkten, med dess förkrympande rationalitet.
Om oundgängligheten i att vara den som stiger in i kistan, in i livmodern, in i en stegrad livskänsla, genom en livgivande död, där den kulturaliserade varseblivningen ger vika.
För att bli naturaliserat kulturaliserad och rotad...
Just här i min antecknings gallring spelar Spotifys randomiserat:
Under vinrankan med Monica Zetterlund - och det känns som "Feeding time" för meningslänkande, rytmande synkronistiska och sammanflätade textslingor... genom det vardagliga livets text, bildens text,