Hittade en text som jag skrev inför diplomeringen till dansledare i heliga danser:
Heliga danser är för mig
ett rytmiskt ihopsyende av kropp/själ/ande…
Heliga danser är för mig
ett skälvande öra där den alltid pågående skapelsen genljuder
Ett kollektivt, kroppsligt kunskapande. Ett rörligt och berörande filosoferande. Kunskapandet sker i mötet mellan de förståelser av tillvaron som ligger nerbäddade i de olika dansernas stegkombinationer, och de livserfarna förståelser våra kroppar bär på. Genom att länka samman våra kroppar i cirkelns form eller i slingrande led, länkas våra individuella förståelser samman och ger varandra näring.
Heliga danser är radikalt i ordets rätta betydelse (från latinets radix som betyder rot). Genom att dansa kunskapande rör vi oss i begynnelser, får rotfäste. I begynnelsen var inte bilden, inte ordet utan rörelsen. I en samtid där förnuftet löpt amok, bilder flimrar och ord ofta är läpprörelser utan meningsförankring, är det nödvändigt - inte att go ahead, att gå huvudvägen, utan att go abody, att gå kroppsvägen.
Då följer ordsammanbrott och överblicken viker undan för insikten. Huvudsakligheten och överblickandet dansas på plats, förkroppsligas.
Cirkelformen förbinder början med slutet, dåtiden med framtiden, löftet med dess uppfyllelse och födelse med död. Cirkeln skapar en fokuseringsrymd, en brännpunkt för nuet och härvaron.
Allra mest finner jag mig till rätta i stegkombinationen kort, kort, lång. Början, slut och så det tredje steget som sammanbinder och samtidigt upphäver början och slutet. Här hittar jag rörelseuttrycket för ett favoritcitat av Fellini, filmskaparen:
There's no beginning, there's no end. There's only the infinte passion of life. Det finns ingen början, det finns inget slut. Allt som finns är levandets oändliga passion.
Rytm har alltid varit mitt medel att hitta och behålla balansen i tillvaron. I synnerhet när levnadens iscensättning, de berättelser om mig, om oss själva, jag hade tillgång till var förkrympande.
Livet är ett epos för hjältinnor och hjältar men vi lever det som myror.
Rytmen har varit och är det stabiliserande. Hjärtats slag, andningens in- och utgjutande, musklernas sammandragning och avslappning. Rytmen skapas även genom pauser, orörlighet och stillhet.
Jag har alltid dansat.
De danser i formell mening som jag mest ägnat mig åt är så kallad orientalisk dans och fri dans. Under den orientaliska dansens hollywoodiserade skal, finns den enskilda kroppens cirklande rörelser. Ett cirklande som rör sig mellan huvud, bröstkorg, hand, höfter och fötter. Och i bröstbenet och livmoderns mitt skapar dansen evighetstecknets övergångsmärke, överbryggar klyftan mellan höger och vänster, och i vidareförd betydelse, överbryggar och helar den klyvande dikotomiserade livsåskådningen; gott/ont, man/kvinna, natur/kultur, heligt/profant...
Dansen korsfäster Danserskan vid livets träd. Det är en bejakelsens dans. Det år ett återinträde i Lustgården. Och kvinnan, föderskan måste dansa.
Ur koreografen Birgit Åkessons underbara bok Källvattnets mask.
Jag har tidigare lett orientaliska danskurser där vi alltid dansat i cirkelform och själva skapat danserna utifrån enkla grundrörelser och de enskilda deltagarnas improvisationer, men jag har saknat den gemensamma formen. Den har jag hittat i heliga danser. De bundna stegen skapar länken/gemenskapen som även kan öppna sig för individuella tolkningar.
Framöver vill jag fläta samman till en cirkel, det stadgande rörelsemönstret i heliga danser med det dynamiska och improviserande mönsterbildandet i orientalisk dans. En sammansmältningens cirkel för det kollektiva och det individuella. En sammansmältning som jag gett namnet Berättelsedans med tillägget - feministisk kroppspolitik. För det är främst som kvinna jag dansar och jag dansar för att återbalansera en värld som objektifierat, tystat, tolkat och rörelsehämmat den kvinnliga kroppen.
Den erfarenhet som utgör dansens centrum är skapelserummets köttsliga lyssnande ... Lyssnandet till en ny tillblivelse, till den ursprungliga och eviga rytmen ... Både män och kvinnor delar erfarenheten av tillblivelserytm men mödrar genljuder...
I poeten Adrienne Richs ord (min översättning):
Jag är ett instrument format som en kvinna
som försöker översätta pulseringar
till rörelsebilder
så att kroppen avbördas
och
medvetandet rekonstrueras
Berättelsedans som kärnan för mitt framtida dansande. Sen kommer jag förmodligen att dansa mer eller mindre betydelsemättade ringar däromkring...
IRÈNE STENVATTEN
2007-03-22
Sen dess har jag dansat vidare och fört med mig de heliga danserna in i den rituella dansen, som den har utformats av Brita Haugen, och håller på med att låta den individuella drömmen dansmöta den kollektiva drömmen, myten… nu dansas det på tillskapelsens arena.