Ur Trotzigs De utsatta:
Människobarnet i vilket elementen blandas och befruktar sig så att en underbar blomma av kött, en blomma av underbart skiftande ben och varma kroppsvätskor uppstår: människobarnet förblir svävande över sitt ursprung som ett skört moln ... ett ögonblick kan täcka jordytan.
Anteckningsspån:
drömmande, er-farande, tänkande
"Jag är fortfarande skyldig mina drömmar mitt liv."
Drömmarna som tentakler till självet, till livet som älskar sig själv genom oss.
Drömmarnas omklädningsrum - med-vetandet om iscensättnings världen, kostymeringen av ordgenomträngt kött.
Kvinnan sitter på golvet iklädd en klänning av köttstycken som mörats, bankats ut och sytts ihop.
Mödan i att spränga inkapslingen, ord- och tankekostymeringen. Hinnan.
Verbalisera:
Mö
doms
hinna: Jag hinner:
Gå på jakt. Kröka ryggen och spärra ut klorna. Springa ikapp. Löptid. Nedlägga.
Jakten innanför, inombords. Skrevande ta sig genom öppningarna, intränga, nosa upp, låsa käkarna runt bytet, slita loss, krypa baklänges ut med ett blödande stycke...
Om och om igen och igen tills skalet faller ihop. Implosion.
I skalbråten
återstår
sprucken kokong av ordlindor
återslår
sammandragande livmoder, hjärtats pumpande - RYTM
En bit bort munnen. Torrsprucken. Pratbubblor hänger i mungiporna som tömda fröpåsar...
Bild: Leonor Fini
