Livsordling

tråden löper från den ena chimära punkten till den andra…

kartans knutpunkter
geografiska
kroppsliga
kartlingar

tråden löper från den ena ordpunktmassan till den andra…

I asked myself “What is the myth you are living?” and found that I did not know. So . . . I took it upon myself to get to know my “myth”, and I regarded this as the task of tasks… – C.G. Jung

Do not be satisfied with the stories that came before you.
Unfold your own myth… – Rumi

tråden löper utan början utan slut
fäster ut- och invecklingar
fångstkorgar:

Crucial to finding the way is this: there is no beginning or end.
You must make your own map.
– Joy Harjo (A map to the next world)

tråden löper
syr ryggrad mot ryggrad
bryggar

There is no beginning. There is no end.
There is only the infinite passion of life… – Fellini

Lite tungsmackande

Letar efter låt jag delat på FB och hittar det har citatet:
29 December 2009
Förbereder att kasta 2009 års kalender och hittar ett nedskrivet citat:" Gunnar Ekelöf beskrev sig som en som tänker med tungan..." det citatet får bli ingångsorden till 2010...
Idag hämtade jag beställd fjärrlånebok på biblioteket:
From the Beast to the Blonde, On fairy tales and their tellers, där författaren inleder med bästa tungberättelsen jag ofta berättat för att förklara vikten av berättande...:

The poor man’s wife flourishes, the Sultana gets thinner and scrappier by the minute. So the Sultan sends for the poor man and demands the secret of his wife’s happiness. ‘Very simple,’ he replies. ‘I feed her meat of the tongue.’ The Sultan buys ox tongues and larks’ tongues; still his wife withers away. He makes her change places with the poor man’s wife and she immediately starts thriving, while her replacement soon becomes as lean and miserable as the former queen. For the tongue meats that the poor man feeds his wives aren’t material, of course. They’re stories, jokes, songs; in this fable from Kenya, this is what makes women thrive.

dagsordling 1

Omger mig, omläser, omrör mig varje dag bland/i alla mina ordlingar; jäsande understrukna meningar, lösbladsanteckningar, dag- och nattböcker etc. som jag livger mig av...en sorts daglig "hela havet stormar" allvarsskrattig lek. Alla ordlingar kommer kanske inte att bli infogad text utan stannar i hoppet från plinten till det hängande repet...
Som en hyllning till det kanske inte infogade, tänkte jag under rubriken dagsordling dela något av vad jag tuggat i mig till frukost, badat i, tränat till eller drömt genom...dessa ordlingar av valfrändskapande ordorganismer.
Rader att så egna erfarenheter i...

Ur I gränsland, Essäer om kvinnliga författarskap av Eva Adolfsson från 1991, återläser jag:
Birgitta Trotzig: I kärleken den dödliga skadan.
De kursiverade avsnitten är mina marginalanteckningar. Jag föredrar att lägga mig i, beblanda mig med andras texter inte skriva om - objektgöra. (En dag ska jag skapa en regenereringsavdelning i ett bibliotek, en fortsatt skapelseplats där återlösning av texter, marginalantecknande, eget fortsatt skapande utifrån det lästa, avlyssnande och sedda kan ske och delas...)

klyftan mellan det hungrande jaget och världen
skrivleva detta begär genom klyftan, klyvnaden

... bilder av statyer, där ytan spricker upp...Ur drömsynen växer upproret: hon slänger kasperdockan i golvet, ser i spegeln en rasandes ansikte - vilda ögon, det mörka håret ringlande som ormtungor kring ansiktet, ser kasperdockan: ansiktet hade fått en spricka tvärsöver. Och just där, i ytorna som rämnar, i bilden av den rasande i spegeln och sprickan i dockans ansikte, börjar kvinnors skapande... den hotfulla kvinnlighet där liv förblandas med död, den groteska kropp som inte vet individens gränser, som spricker upp och öppnar sig ut mot de gemensamma landskapen...

Minns uppgift: Skriv en berättelse utifrån ordet krackelera.
KRACKELERA
Ur de rämnande bokstäverna rinner bilderna upp. Torremolinos 1973. Skoningslöst brännande augustisol över charterhotellets tak. I en rödvitrandig solstol sitter jag hopkurad i en volangprydd, illgrön nylonnegligé. Negligén är mammas. Det är en present från mig.
Jag gav henne alltid flärd: Morgontofflor med ljusblå svandun. Odlade pärlor från Japan. Senkomna sulor till henne som överlevt finska vinterkriget utan skor.
Mitt hår ser ut som ett näste av trådiga prinskorvar. (Permanent och en natts papeljottsömn.) Mina volanginramade armar som hårt trycker knäskålarna mot brösten är uppsvullna, snabbfettade. Det är den sommaren jag började laborera med vikten, köttet. Hetsätning, det samtidiga skyddet och sprängningsförsöket.
Pannan lyfter sig ur bilden. Ett glänsande krackelerat hudfält. Mörkbruna fnasiga hudkvadrater omgivna av skär rå hud. Skoningslös bränna.
KRACK
ordet handlar...
Krack
ljuder inuti, söndrar, lossar inomhud, lossar ljudspår...
E
det är sommaren jag börjar knulla...
LERA
leva, levra, forma

... mot den gamla bilden av författaren som upphovsman och stiftare av lagar för ett fiktivt universum ställs en annan sort auktoritet: hon som författar i det pågående. Som i en mycket gammal betydelse av ordet författa: "Han såg drömmen och författade den" (som det heter i 1500-talsbibeln). Något finns drömlikt, ses och författas vidare.
...
"Så hänger allt samman, andas genom vartannat, lever genom varandra, byts oavlåtligt ut och är oavlåtligt åter tillbaka."

prima materia

A-MA-SON

ihärdighet och vilja
härdande
uthärdande

ja, inte rör jag mig lättvindligt och inte går det fort
gedigenhet och vilja
inte en sten lämnas ovänd...

läser just nu böcker av Marguerite Rigoglioso, The Cult of Divine Birth in Ancient Greece och Virgin Mother Goddesses of Antiquity, om bland annat amasoner...
ord som speglar och återger många av mina djupaste erfaranden och vidaste kunskapanden...

vilja och tillit
tilltro
inhärdande

åter igen alltid
virginiserar

skriver på fb:
outstretched intertwined navelcorded
in between
alpha and omega
...
picking up the labrys
time to go amazonian again

rotar efter hörlurar i en låda och hittar amasonisk strategi som inte blev verklighet 1995... men nu är satt i rörelse...
Strategin skrev jag i Kvinnohöjdens kursprogram hösten 1995.

A-MA-SON FAS III
Vi är på resande fot. Kanske håller vi på att leva en resehandbok, där vi blandar historiska och arkeologiska "fakta", foto, poetiska visioner m.m., som sedan materialiseras när vi kommer hem.
Och kanske är vi med och dansar - igen.

A long time ago,
the warrior Amazons set up an image
of The Mother of Deities under the shade of a great tree
and there Queen Hippolyta offered sacrifice,
while Amazones danced an armed dance,
the shield dance of the sacred rattles,
beating time upon the ground in unison,
as syrinx flutes sang their songs.
(Callimachus)

House of Tongues

tungors hus
ett omordande av företeelsen bibliotek och betydelsebäraren bok?
omordnar verklighetsseende



MA ter(r)ialitet
tungor av eld
förståelse
löper
längs
ryggraden
dubbelmunnar

Poesis - en påse Blandord

Wallace Stevens/Jeanette Winterson
Adonis/jag

Poesis är ett sätt
att återlösas
att bli medveten
om den soliditet hos verkligheten som hindrar den att helt lösas upp i de föreställningar som vårt intellekt har gjort sig

poesis är intelligensen i färd med att försvara oss mot oss själva

poesis är till sitt väsen uppenbarelse
uppenbarad natur

Världen är ett likhus där de döda ligger på rad. De döda har inget behov av ord, inga begär som aptiten inte kan tillfredsställa. De döda, deras glupande munnar gapar tomma, deras tungor har slitits ut och hängts upp på tork. Det knastertorra hopskrumpna babblandet från bårhuset. Det tillslutna rum där samma gamla ord varje dag torteras och dödas. de är nöjda med sina döda ord. De ord de inte kan döda kan de förtiga. Det förbigångna ordet. Det outtalade och ohörda Ordet. Det okända ordet som på sitt eget språk är ett främmande språk. ordet i exil, inlåst i det förflutnas vittrade palats, dess glans har falnat, dess tillskyndare är få...

Var och en plockar upp sitt avhuggna huvud. En del säger att de tycker om sitt arbete.

Mun-mot-mun räddning mellan skalden och ordet.
Kyss mig med din munhåla, urholkningen där orden grävs fram, orden som begravts under tiden. Kyss mig med din munhåla och jag ska tala i tungor.
Återvänd dit där orden började och kasta upp dom genom tiden tills de får fäste i en ny mun och åter börjar tala.
Ordet kallar på henne. Ordet som är ande, ordet som är andning, ordet som hänger världen på sin krok.
Ordet kommer när jag kallar, men vem är det som kallar på vem?

Tjutet i vinden är uråldrigt, skriet som kommer före meningen...

jag saknar pulsåder för detta tidevarv
jag skapar en lidelse som liknar chimärans
flämtande

en sten tvår sig i min röst
åt de kvävda klangernas språk
skänker jag sårets röst
för stenen som kommit fjärran ifrån
för den förtorkade världen, för torkan
för tiden som bärs bort på en bår av is
tänder jag sårets eld...
jag lever mellan eld och pest
med mitt språk
jag lever mellan molnen och gnistorna
i en sten som växer, i en bok
som inviger mig i mysterierna och
syndafallet

jorden säger om sina ruiner:
se min sång som återvänder till mig

jag dröms
jag lyssnar: översätt inte ett levande språk till ett dött... jag tror på möjligheten, på återlivningen, på att häva bokstavfieringen, på att smida alfabetet till ett ornamentiskt mönstergaller, en hudtatuering på det levande, språkande, (j)ordande
världsköttet...

Tanklar och intercoursande

Tanklar har jag använt som beteckning för att tankar är inomkroppsliga handlingar i samklang med den utomkroppsliga världen. Att denna samklang är synkronistisk. Favorit mytografen och analytikern C.G. Jung, definierade synkronitet som en akausal förbindande princip:Det simultana eller närhändande inträffandet av två händelser/texter som hänger samman genom mening, inte genom ett orsak - verkan förhållande.



Ett nu exempel:
Jag ska plocka med den bärbara datorn ut efter att ha skrivit om ärr, om stigmata. När jag lyfter upp datorn från bordet ligger där en diktbok: SPÅDOM av Anna Mattsson. Jag lånade hem den sista dagen jag arbetade som bibliotekarie på Simrishamns bibliotek, och har inte läst den ännu. Jag slår upp boken på måfå och läser:

Stämpel

jag bär en historia
jag döljer den

och täta flammor, nyckeln
är gjuten i ärret
efter ammans ring

jag samlar sköldar inför resan
en böld, ett armborst i min arm
brist och förgifta denna trakten

hemlandet bröt sig in i min tunga
och en morgon hostade jag
människorna flydde mig

det spår mig ett gränskrig, en vit dimma
där portar slås upp och blottar ett fotspår
en brand i hälarna, lagens kallbrand

sjuk är du, sjuk är du
nej inte sjuk, men en bergskedja
över min rygg, som nöts av pilar

jag - det gift en moder såg
jag suger ut betraktaren

ur historien, suger ut iglar
iglar med spädbarns munnar
igenfrusna nyckelhål

andas, jag andas på det
som kunde spegla och skära
mig - en bruten förtrollning

jag intercoursar textradernas
tungor
låter dom rotkyssas
med insamlade väl garvade rader
uppblötta
övermålade
nertryckta
i jord och kropp

jag intercoursar

rullar småsten i munnen
ordslipar
stenvattnar
sammanhang

ordorms
tungor
slingrar samman

intercoursar:

hemlandet bröt sig in i min tunga
och en morgon hostade jag

intercourse

Fosterland av sol och blod
Du rullade in i min tid
Där minnet blodbesudlat ebbar ut
Och avgrunden som en ros sköt skott
I mina inälvor
Mitt liv uppstiget ur
Markerna som slumrar vid
Vid min rot.

Ur detta sår i minnet
Ur denna ebb
Föddes jag
...
(ur Mystisk passage av Maria Lampadaridou-Pothou)



slår upp första sidan i Spådom:

någon kastar sig
och klyver

intercourse

mitt mantra under klivet ut ur
en gång:
du klyvs nu
för det ska du vara tacksam

Wor(l)dlings no explanations...

"If you have been there, no explanation is necessary.
If you have not, then no explanation is possible."

but

there is poesis

at the juncture of word and flesh

"The scar is a text written on the flesh"

translating
fluids
vapour
from the wellspring of poesis

inter
course

dis
course

round
around

stigmata

hole
whole

stigmata
"a scar left by a hot iron"

bee
long
ing
buzzing
shattering
ex
planation

all is
X

cross
over
breeding

Parafrasing both Andrea Dworkin and Franz Kafka in order to highlight stigmata*:

Outercourse
from a
Man-made World

Beyond a certain entrypoint there is no return.
This entrypoint has to be reached.

(*See the introduction to part one in Intercourse by Andrea Dworkin)

Arachne karantän

Föda ut ur Arachnes förbannelse, spindelhamnen…

Alla hoptråcklade historier, som jag har i kroppskokongen…
Inte förrän jag nu börjat skriva, efter att försatt mig i någon form av karantän mellan jobb/arbetslös, eller snarare mellan reklamavbrott/film, märker jag hur spindelfet jag blivit… torsosvullen och slaklemmad … trots att jag tränat minst fyra gånger i veckan på gym…
Det ogestaltade, det outtryckta, det osagda, den oförlösta meningen kroppsför sig alltid…

Uppstirrningskarantän: Måste disciplinera tiden, schemalägga skrivande, företagsutveckling, jobbsökeri, träning, en sak i taget... Kryddat med: Hjälp, nu har jag lämnat det trygga innanförskapet för ett utsatt utanförskap...
Glömde ett tag att disciplinering tillhör reklamavbrottsvärlden inte den riktiga filmen. När jag rollbesätter filmen simultanspelar jag många roller utifrån lust...
mångsaklig

Trådhärvskokong -
Men nu har jag hittat en lös trådända precis vid naveln… alldeles röd är den och glattplatt som tandtråd…
Jag drar…

Föda ut ur Arachnes välsignelse, spindelhamnen...

Myten om Arachne handlar om en ung flicka i Lydien, ett område i Anatolien, som var enastående skicklig i att väva och brodera.Hennes skicklighet kunde mäta sig med Gudinnan Athenas, vilket ledde till en tävling dom emellan. Athena vävde gudarnas glorifiering medan Arachne vävde fram deras missdåd. Gudinnan blev rasande och slet sönder Arachnes väv och den olyckliga flickan hängde sig i sin gördel. Athena kände ett stygn av medlidande när hon såg den döda flickan, som hade vågat utmana en av de odödliga i skicklighet, så hon blåste lätt över liket som då förvandlades till en spindel.
Arachne kunde nu fortsätta att göra det hon var bäst på...


Nu är det här en myt ordsatt under den patriarkala eran... Athena föddes ju ur Zeus huvud efter att han hade svalt, Athenas moder Metis, visheten...
Vissa menar att myten om Arachne är trådfäst i forntida kvinnliga initierings riter... såna fästen är vad jag håller på att levskriva om...
mångsakligt

“There is no agony like having an untold story inside you.”
- Zora Neale Hurston

över-, under- eller genomleva

GENOMVRED på mig själv som spasmatiskt håller tand för tunga, odisciplinerar tid och packar magfett runt skapande rörlighet…
Genomvred på de ord jag läser: Faderns Logos Spermatikós återbesökt…
Tänker på sonens fyraårs ord: Sätt inte ord på mig!
Tänker på min kropps alla insatta, påsatta ord … häftklammrade fast
utantill lärde jag mig långa stycken
utanför
utanförlägga sig SJÄLV
kvar blir den sammanhäftade tomma ordpåsen
som sen kan stämplas med färdig institutionaliserad logga
betygsatt
insatt
påsatt

genomvred


ändå
ett tillstånd som tillåter GENOMVRIDNING ut
ur påsliv
till självliv
skälvande
skäl ... själ

Lyssnar på glasmästaren som exemplifierar allt han måste arbeta med för att överleva här på Österlen
Mantra: Man måste ju överleva.
Det är oproportionerligt mycket som ska sväljas för att överleva:
människans förtingligande, kugg- och varufiering,
expertstyre och fördumning,
kön-, ras-, klass- och kunskapshierarkier…
jag har aldrig varit intresserad av att över- eller underleva livet
jag vill mitten
och
GENOMLEVA varje millimeter:
rytmleva
lärleva
skapleva
uppleva
kärleksleva
och vidarleva till dom som kommer efter…

skälvande
stjäla

språktjuva:
Les Voleuses de langue / The Tongue Snatchers

Me - a movable incarnated writing libray entity

Hugo Rheinhold's Monkey Statuette


Trying to tag myself with a new professional identity:

A movable incarnated writing libray entity.
(- maybe I should put in keyholding?)


Then of course - I am also thinking about The Library of Babel by Jorge Luis Borges and a mind floating quote by Clarice Lispector:

I'm afraid to start writing to be understood by that imaginary someone, I'm afraid I'll start 'making' a sense, with the same meek madness that up to yesterday was my 'healthy' way of fitting into a system. Will I have the courage to use an undefended heart and go on speaking to nothing and no one? as when a child thinks about nothingness.


Borges' Library of Babel consists of an enormous expanse of interlocking hexagonal rooms, each of which contains the bare necessities for human survival—and four walls of bookshelves... it's a vision of massive information overload and a vision of almost infinite despair, of a longing for coherence and meaning drowned under an impossible weight of incoherence and meaninglessness.

But there is a space, a room...

There are whispers of a mythical 'Crimson Hexagon.' And within this space is contained THE One Book that is the answer or the question to all other books...

The mythical hexagon, the semiotic chora - I can feel the whisper of Julia Kristeva and the dripping through from her Revolution in Poetic Language (1984).


And I know that librarians reaching the chora are honey-mad women... mad for the honey of speech... not maniacs but medusiacs...

Adding the 4th of September 2022: ... are medusiac, wisdom dancers in the veils of Metis

Artist Aganetha Dyck

Dynamiskt vandrande samlagande symfoni...

Begrepp som fastnat och som kan betydelseöverföras: "vandrande äktenskap" som är omvärldens beteckning på de älskanderelationer som Mosoufolkets män och kvinnor ingår.
Övertar begreppet och justerar det till vandrande samlagande.
De ögonblick då förståelsehorisonter, kroppsliga/mentala/själsliga/... vilka horisonter det än gäller, flyter samman. När lagrade livsläsningar samlagas, samtonar...

(I mitt kvinnokroppsliga vinkelseende är institutionellt befrämjat tvåsamhetande, den mest destruktiva och deformerande samhällsorganiseringen...)

Delad vandrande samlagandevision hittar jag i baksidetexten till "Dynamisk symfoni", en samlingsvolym med Artur Lundkvists prosalyriska texter:

"...om ett stort och märkligt prosaverk. Det skulle bli en bok som överbryggade alla genrer, som tillät alla tänkbara textarter och uttryckssätt, en text lika överflödande, motsägelsefull och alstrande som livet självt - en 'dynamisk symfoni'."

Antändningar...

... gnistverkande... hoppande eldstungor...


brinnandets gåva
livet textar sig fram
meningshakar

vänder på nerramlad bok och läser det uppslagna:
...

En helt annan sak är böckerna i elden: en fruktansvärd syn, nästan som brinnande barn, deras klagan inte mindre genomträngande för att den är ljudlös.

Böckerna i elden vrider sig som om de först i detta smärtans ögonblick förrådde sitt hemliga liv, sin innersta känslighet. De öppnar sig halvt under lågornas angrepp, blottställer sina läppar av papper och låter den förkolna. Det knastrar till av brinnande bokstäver som om de vore myror eller som om sand kastades i lågorna och strax förvandlades till gnistor.
...

Böckerna finns kvar efter branden som stympade eller skadade, förkolnade i kanterna, med sidorna här och var sotade, fläckade eller gulnade som efter rinnande tårar. De vägrar att bli till aska likt uppbrunnet trä, blir på sin höjd till svarta flagor och sjok där texten ännu kan urskiljas, kanske fortfar att glöda där som om det vore en guds utplånliga skrift.
...

brandlukten lämnar aldrig dessa böcker och kommer ständigt att vittna...

(utformat ur Artur Lundkvist "Dynamisk symfoni")

Antända liv

Bibliotekets böcker blankar sig, spegelfar och rutschkanar mig

... nu glidler jag längs Ulf I. Erikssons ordlingar, mjuklandar i fjädrande igenkännande kloskakning:

"För Emilia Fogelklou (född 1878 i Simrishamn) handlar det - från början till slut - om att överskrida gränser, inre och yttre. Spränga formerna, koderna för vår civilisationskulturs dödliv.

Spräcka jagets hölje, overklighetens livstomma skal: Jag fattar det som är olika mig själv. Och hela den övriga världen får nytt skimmer och nya möjligheter... skapelsetillstånd i själen...

Livsbejakelse och "innerlighet"... innanför ordningarnas godtyckliga gränsdragningar och dödsmärkta dualismer; en helhets-erfarenhet.

Levande, inte instängd i "ordskåp", före system och begreppsvärld; illuminationens rymd och "livsbölja" innanför jagets spindelnät, under de om-skrivande, övertäckande bilderna.

incarnated fleshed out library

Old notes to savour with the morning coffee:

The alphabet of my DNA shapes certain words, but the story is not told. I have to tell it myself.
What is it that I have to tell myself again and again?
That there is always a new beginning, a different end.
I can change the story.
I am the story.
Begin...

(Jeanette Winterson)

In my workplace, the library, someone dug up an artwork the other day, and placed it at the information counter. The words on it:
New spring
according to
thy own lust


I am an incarnated fleshed out library...

bröstkorgar

Dagens blickfångst i biblioteket

HJÄRTA

Himlen lyser
en mans bröstkorg öppnas
och ett djurs hjärta
sänks ner i den

Och vi får bevisat
det vi alltid vetat: allt är lekamligt
som fingrar som flätas in i fingrar eller ordet
jag skriver ner och kysser

Måtte djurets hjärta
slå länge i människan
och människan förstå denna händelse
inte som en stöld, utan som ett under



(Steinar Opstad:
Den lyckligaste av alla ensamheter)

Jag läste intressant textskaparinspiration idag: att demontera jaget, att fräta sönder galler...
Tänker på en dröm där en agressiv dvärg, utklädd till en minikopia av någon av de tre musketörerna, lömskt kikar på mig under hattens röda plymer och väser:
Ska hon inte dö snart!?
Drömmen är gammal. Hoppas han/hon växt till sig.

14 juni, lördag

Jag läste en intressant artikel av Edmund Wilson om "Mr Eliot" i The New Yorker för den 24 maj 1958. Wilson skriver om T.S Eliot:
"Om kanske ingen annan diktare är Cocteaus bon mot, att konstnären är ett slags fängelse ur vilket konstverket rymmer, så träffande."
Wilson talar om Eliots inre tvång att skriva, han skrev under tvång - som vi gör.

(Ur Hilda Doolittles Slut på pinan, Minnen av Ezra Pound.)

Whilde visdom

Hittar på mitt tangentbord när jag kommer till biblioteket:
Mitt enda brott mot mänskligheten är att jag tror på människan.
av Stefan Whilde.

Det är förvaltningens vaktmästare som lämnat den där.
I fredags hade vi pratat om liv, mening, kunskap, makt...

I min formella inträdesbiljett till biblioteksrummet, magisteruppsatsen, står:

"Den kunskapsteoretiska medvetenhet som XXX efterfrågar i forskarsamfundet anser vi även ska ingå i bibliotekariers proffesionalitet genom att en kunskapsteoretisk hållning tillämpas i förhållande till det konkreta och vardagliga biblioteksarbetet... För oss är det viktigt att ifrågasätta vad vi gör när vi gör som vanligt, när vi utövar inarbetade arbetsrutiner, för i vår diskursiva feminism är inget oskyldigt, i betydelsen, befriat från makt."

Under mina tolv år som bibliotekarie har jag aldrig inom tjänsten, varit involverad i ett lustfyllt och seriöst utforskande samtal om kunskap, språk, mening, vision, erfarande, lust, människovärde, demokrati, kropp...
i förhållande till biblioteket som institution, som samhällelig företeelse...

utom med vaktmästaren...
utom med berättelserna som lever i böcker, filmer, musik, besökare...

Dags att riva sönder biljetter... och sluta förvalta och istället börja alstra och bemakta

Ur Whildes bok:

Visdom gråter när kunskap styr.

Sophia,visdomens honlighet, Celsius bibliotek i Efesos

ropande verk och verklighet...

Winterson:

Hennes inre är ett glupande skri före Ordets ankomst. Hon har inget namn på natten, inget namn på dagen, inget namn på de ting hon fruktar. Namnlösa ting har makten över henne.

Ordet kallar på henne. Ordet som är ande, ordet som är andning, ordet som hänger världen på sin krok.


Det glupska livsbejakande skriket, ropet
natur
inom likväl som utom
natur
ur en människostrupe
i samklang
medljudande
natur
ett samvetande
samordande


Intet ropas till det anropade självet,
utan i stället uppropas/kallas/detta
i riktning mot sig självt,
dvs till sitt innerligast egna kunna-vara. (Heidegger)

Skrikets, ropets genljudande process hos August Strindberg:

Vem är det som ropar? Ingen, ty husets invånare sova.
En lek av demoner!
En poetisk metafor som kanske innesluter hela sanningen.


Nu faller blicken på en titel i bibliotekets nyhetshylla:
Ett Kristalliskt rop dikter i urval. William Butler Yeats...

jag en ropande
och ropad
flätar
roprep
hopp-rep

hubris

“perhaps the greatest challenge to thinking women is the challenge to move from the desire for safety and approval to the most "unfeminine" quality of all -- that of intellectual arrogance, the supreme hubris which asserts to itself the right to reorder the world. The Hubris of the god makers, the hubris of the male-system builders.”

― Gerda Lerner (April 30, 1920 – January 2, 2013) was a historian, author and teacher. Lerner was one of the founders of the field of women's history.

Hubris

...to thinklive other-wise, to thinklive body- and brain-wise, to build courage/strength/knowledge/ability/self/love/trust...
to invaginate in order to be able to re-tell/spell and remythologize a suffocating, borocrazed, lethal reality...
into vibrating, inter/intra connected wor(l)ds...

nothing less

i stenande andande poeters sällskap

I ett tomt bibliotek
hoppas jag på jordiga
ordskred
stenskott

under tiden letar jag mig fram längs ordstenar som jag krafsar fram ur hyllorna:


...
inne bland bröstkorgens ben
återfinns något fornt, som nöter...






Ur En mun av Willy Granqvist (1975)

Ingångsord:
Det man vill närma sig får man
lämna som ett obekant centrum...
(Birgitta Trotzig i ett TV program)


Jag äter bilden av den tioåriga Fröding

jag äter bilden av den tioåriga Fröding
han ser rakt in
i ett ljus som
aldrig kan
finnas

men det finns ändå
det är ett mjukt tyg
säger jag
ett mjukt tyg från
ett gammalt kök på landet
mjukt tyg utanför
förtvivlan

jag säger det
om och om igen
mjukt tyg där man
kan följa fibrerna
och fönstret slår upp
barnet sträcker in handen
och griper tyget
ögonblicket före förtvivlan

jag äter
bilden av
Gustaf tio år
på väg ut ur sitt
rena ansikte
han leker med stenar
från stranden
han gör dikter av
stenarnas tystnad
sen tappar han stenarna
sen är stenarna bara kalla
han måste andas på dom
tills dom svarar igen

han sitter redan
tioårig
i den väldiga bädden
med ett sjukt skägg
som täcker det mjuka
barnansiktet
han sköljer sig
i spegeln
han sköljer
gossens nakna judiska blick
och gör dikter av den

Stenhöra

Stenspråket som bara hörs i tillstånd utan förståelsefixering
...

greppar ordsten:

Jag stod framför ett tempel, och inifrån hörde jag en bön. När jag lyssnade mer uppmärksamt kunde jag höra flera röster. Jag tittade in i templet, men såg bara en enda munk sitta där och be.Ur hans kropp kom flera röster. Efter ett andetag rullades åter en djup röst ut som en matta, på vilken andra röster sedan kunde framträda. Han fick röster att röra sig ut ur honom, för att ge klangkroppar åt de berättare som inte hade några egna. I munkens röst kunde till exempel de döda, som inte har några egna resonanskroppar, göra sig hörda.

Efter denna händelse försökte jag själv framställa en röstmatta. Det lyckades inte helt, men för första gången hörde jag medvetet ett antal sidoröster, som sjunger med när jag pratar. Jag började ge akt på sidorösterna när jag talade. Berättandet var inte längre en ersättning för lyssnandet, snarare uppstod berättelsen genom lyssnandet.

Kanske är det örat som är berättelsens organ och inte munnen. Varför skulle annars giftet hällas i Hamlets fars öra och inte i hans mun?

ur
Talisman
Förvandlingar
av Yoko Tawada

tänker:
mångörad hud och hjärtats fyrkammrade öra
möjligheten att ögonhöra
stenfågel

ögonfaller
på anteckningslapp:

Chorus of Stones (Nelly Sachs)

When someone lifts us
He lifts in his hand millions of
memories
Which do not dissolve in blood
...

Andande aningars tal

Skrev på FB i slutet av december:

Låntagare letar efter Juloratoriet av Göran Tunström. Jag kommer ihåg:

”… det är min fasta övertygelse att vi nås av Aningen. Aningens källa är utanför oss, den är fyren i mörkret, den är blixten som sveper runt himlavalvet, gång på gång, och söker och stundtals händer det att en smula av det skenet nuddar vid oss, tränger in i de djupaste skikten av vårt medvetande. Jag skulle vilja säga: Jag blev anad.”

Biblioteket detta tänkande födande livmoderhjärta... alstrar...

Kommer också ihåg Werner Aspenström:

… om hinnan brast
att vara andad istället för att andas

och Birgitta Trotzig:

Den öppna människan
... hinnan borta - allt svider, svidande grönt, svidande glitter, brännande klart, brinnande hud. Allt blottlagt, allt utan förmedling...

Läser såsom i en spegel Aspenströms dikt:

DEN UNDERLIGA FLICKAN

Istället för att gå till skolan
gick den underliga flickan ner till vattnet
för att lära sig andas med gälar.

Tillägger:
och tala med stenar...

och bibliotek - dessa underbara vattensjuka platser -
våtmarker...
källsprång...
ikastade ordstenar...