Min familjehistoria i dröm, i saga, i ros...

Jag håller på att planera inför ett rituellt danshändande där vi omvandlar några av livets stora frågeställningar till kroppsliga erfarenheter. Ibland räcker ord inte till för att beskriva verkligheten, då finns rytmen och dansen.

If I could tell you what it meant, there would be no point in dancing it Isadora Duncan

Vi kommer att att dansa vår rituella dans i Turkiet samtidigt med firandet av Hıdırellez, natten mellan den 5 och 6 maj, då livets återuppståndelse och sommarens ankomst står i fokus. Rosen spelar en stor roll i sedvänjorna under Hıdırellez. Önskningar inför framtiden kan grävas ner under en rosenbuske eller bindas vid dess grenar.

What was said to the rose

that made it open

was said to me

here in my chest

                                                Mevlana Jalaluddin Rumi

Nu när jag sitter och detaljplanerar resan kommer jag att tänka på min "examensuppgift" i den Rituella Dansutbildningen. Vi skulle berätta vår familjehistoria i sago- eller mytform. I den rituella dansen används muntligt berättande, drömmar och myter som ramverk för bildligt, kroppsligt och symboliskt kunskapande via kollektivt dansande. I min familjehistoria figurerar rosen. Kanske som en sammandragande bild. Texten är gjord för muntligt framförande.

Vyssan lull koka kittelen full det kommer tre vandrare på vägen

Vyssan lull koka kittelen full

det kommer tre vandrare på vägen

Den förste den är halt

den andre den är blind 

den tredje har så trasiga kläder

De tre vandrarna går på varsin väg genom en vidsträckt vindpinad vittrad öken.

Den halte vandraren går med den isande nordanvinden i ryggen.

Den blinde vandraren går omsluten av söderns doftande, virvlande vind.

Den tredje vandrarens trasiga kläder är segel för östanvindens nyckfullhet.

De går på olika vägar men törsten har de gemensamt.

Nu närmar de sig en vägkorsning, där kommer deras vägar att mötas.

På avstånd ser vägkorsningen ut som en piltavlas mittpunkt. Mitt i vägkorsningen syns en uppmurad brunn. Marken runt omkring gnistrar röd i den obarmhärtiga solen, som om den var genomdränkt med blod.

Först kommer den halte vandraren fram till vägkorsningen. Det första hon ser är en varningsskylt. Ett förbud: Drick inte ur brunnen! Vattnet är förgiftat. 

Sen ser hon att brunnen är tilltäppt med ett tungt stenlock. Nu sviktar kraften. Hennes friska ben orkar inte bära henne längre. Bredvid brunnen ser hon en stubbe efter ett avhugget träd. Där sjunker hon ner.

Nu är den andre vandraren framme vid vägkorsningen. Eftersom han inte kan se, luktar han sig fram. Hans näsa berättar att här övergår öknens torra doft i fukt, i järn. Törsten bränner i hans sönderspruckna läppar. Med darrande händer trevar han över den röda fuktiga marken, över den uppmurade brunnen, över brunnslocket. Törsten samlar de sista resterna  av kraft i hans händer. Med ett uttorkat vrål försöker han rubba stenlocket men det rör sig inte en millimeter.

Den tredje vandraren är nu framme vid vägkorsningen. Hennes klädtrasor är stela och vassa av intorkat svett. Vid varje steg river de sönder hennes hud.

Hon lägger sina händer bredvid den blinde vandrarens händer och tillsammans försöker de rubba stenlocket, men utan framgång. 

Den tredje vandraren ser att brunnslocket inte är av sten. Det är hopfogat av människoben, skelettdelar. Där finns små späda fingrar, ofullgångna foster och brutna fågelvingar, kluvna och krossade kranier, sönderdelade revben och bäckenben, uppbrutna fotvalv...

Nu mörknar himlen. De tre vindarna bjuder upp till dans. Den isande nordanvinden, söderns doftande virvlande vind och den nyckfulla vinden från öst blåser, ylar och viner med full orkanstyrka, runt brunnen och de tre vandrarna. Vindarna pressar sig in mellan skelettlockets ben och illtjuter i alla håligheter, i alla mellanrum. Tillsammans samstämmer de tre vindarna sin uråldriga magi. Locket av skelettdelar  förvandlas till en lyra och lyfts upp i luften. 

De tre vandrarna hör hur en röst släpps lös och de lyssnar till hur en sång föds. 

Det är en röst buren av vårfloders styrka. Det är en röst vars klangbotten är lånad från havets djup och malströmmens dödsvirvel. 

Sången är en klagolåt, en sorgesång över knoppar som aldrig slagit ut i blom, över barn födda ur våld, barn avskurna från sitt moderland, barn som lämnats i mörker, osedda, ohörda, efterlämnade, utelämnade utan skydd, utan härvaro...

Vindarnas klagolåt, vindarnas sorgesång får berget som omger öknen att skälva, stenar och grus rasslar ner och berget spricker upp ända ner till berggrunden och ur sprickan ekar samma klagolåt, samma sorgesång. 

Nu när berget har svarat upphör vindarnas malströmmande dans. Skelettlyran tystnar och blir ett brunnslock igen. Den faller till marken och splittras. Brunnen är öppnad.

De tre vandrarna lutar sig samtidigt över brunnskanten. En unken, instängd och torr luftström fyller deras näsborrar. Det finns inget vatten. De förstår att nu har de kommit till vägs ände. De är framme vid slutet.

Natten sänker sig hastigt i öknen och de tre vandrarna förbereder sig för sin sista natt i livet. De gör upp en eld av stubben vid brunnen och sätter sig tillrätta för att dela vad som finns att dela, nu när de nu nått vägs ände. 

Vandraren med de trasiga kläderna tar fram ett granatäpple och delar det i tre delar. Under tystnad äter de äpplets underligt bittersöta hinnförsedda kärnor som bara ökar deras hunger och deras törst.

Den halte och den blinde vandraren lägger fram varsin druvklase, men vandraren med de trasiga kläderna säger: Vänta låt oss först dela våra ord, de berättelser som vi lindat våra liv runt. Låt oss ge våra liv en sista mening.

Den halte vandraren böjer sig fram och börjar klia, krafsa på sitt vänstra skenben. Nästan med en gång spricker den uttorkade, fjälliga huden upp och hon gräver med sina avmagrade fingrar in under huden, ända in till det gulvita benet och därifrån plockar hon fram en stor sten.

— Den här stenen trängde sig in i min kropp genom fotsulan en dag när jag gick över stadens avrättningsplats. Stenen var täckt av blod och hjärnsubstans från kvinnan som dog när stenen träffade hennes tinning. Sen dess har stenen vandrat genom min kropp och blivit tyngre och tyngre. Som en magnet har den dragit till sig årtusenden av kvinnohat, kvinnors rädsla, och kvinnors sorg. Stenen har nästan förlamat mig och gjort mig till den enbenta kvinna jag är idag.
En dag när jag satt lutad mot en kyrkomur letade sig en ström av bläckstinna ord fram till mig, trängde in i min kropp och lindades sig runt stenen: Jag fattig, syndig människa bekänner inför dig, helige och rättfärdige Gud, att jag, som är född med synd, född med synd, född med synd... Bläckstinna ord som skrek och förgiftade mitt blod och böjde mitt huvud i skam. 

Men så en dag på ett kalhygge mitt i skogen träffade jag på ett stort klippblock. Jag blev som förstenad. Bin svärmade runt mitt huvud och åsnor sjöng.

Det gigantiska klippblocket sträckte fram ett stenigt finger grävde sig in i mitt ben och gapskrattade åt den flisa till sten som hindrade mina steg. Gapskrattade åt den tunna, tunna, tunna hinnan av hatets, rädslans och sorgens utsmetade,  bläckstinna ord.
Sedan mitt möte med det skrattande gigantiska klippblocket, har jag vandrat och letat efter ett vatten som kan tvätta bort den smetiga hinnan från den svarta stenen jag burit.

Nu lyfter den blinde vandraren på höger arm och drar fram en röd fjäder. 

— Som barn lekte jag alltid nere vid floden. Floden och jag flödade samman.  Jag skar ner vass och byggde mig en koja. Djuren var mina systrar och bröder. Alla som simmade, krälade, sprang eller flög. Jag dansade med dem alla. Jag tumlade i vattnet, jag slingrade mig över marken, jag sprang i komplicerade mönster och jag virvlade runt så snabbt, att jag kunde känna hur vingarna under mina skulderblad vecklades ut och fångade vinden.

Men jag växte upp, blev förnuftig och förnuftets svärd sågade sakta med säkert mig mitt itu. Jag blev med andra ord en hel människa och skar av min förbindelse med min barndoms systrar och bröder.

En dag när återvände jag som vuxen till barndomens lekplats blev jag som hypnotiserad av solens reflektioner i flodvattnet, och min vuxna kropp krympte till sin barnstorlek. Återigen kände jag kittlingen under mina skulderblad, hörde fraset från vingar som vecklade ut sig och fångade vinden. Bin svärmade runt mitt huvud och åsnor sjöng.
Jag böjde huvudet bakåt och min blick sökte fäste i himlens strålande öga. Det bländvita ljuset rann in i mina svarta pupiller och sekunden innan allt blev svart, såg jag en gigantisk fågel med regnbågsskimrande fjädrar som flög rakt in i solen. Sen slocknade allt ljus och jag kände en fjäders lätta beröring på min hjässa. Jag högg tag i fjädern som en skeppsbruten ikastad ett becksvart hav. Fjädern blev min räddningsplanka och mina ögons mörker har lärt mig att se solen inom mig och över vilka landskap den skiner.

Men jag har vandrat och letat efter en lekplats och en vind som kan blåsa hem fjädern till den kropp den hör till.

Nu drar vandraren med de trasiga kläderna, fram en liten kista och tar fram ett fågelbo av grenar. 

— Jag har alltid samlat på grenar från drömmarnas träd. En natt när mitt blod för första gången rann ur mig, hittade jag ett ägg gömt vid foten av Drömmarnas träd. När jag rörde vid det gick skalet sönder och ut strömmade en film där jag var med.
Jag går över torget mitt i staden. Allt är kaos. Folk springer hit och dit, knuffas, skriker och många faller skadade och blödande till marken. Plötsligt får jag en våldsam stöt i ryggen och ramlar handlöst ner mot gatstenarna. Tråden i mitt vackra halsband går sönder och jag slår munnen i kanten på en rännstensbrunn och mina tänder lossnar. Förtvivlad ser jag hur tänder och pärlor ramlar ner mellan rännstensbrunnens galler.
En hand griper tag i mitt hår och rycker upp mig från marken. När jag tittar ner på min kropp är jag en annan. Min kropp har svällt upp. Mina fötter är inklämda i ett par alltför små, svarta lackskor. Fettet väller över skornas sidor. Jag har på mig en trång rosa klänning med volanger. Mitt ansikte är tungt av smink och munnen är sammanklibbad av tjocka lager läppstift.

Tre kvinnor binder fast mig i ett rep och hjälps åt att släpa ut mig ur staden. Hela tiden sjunger de samma ord: “Who is the cock with the white roses?”
Alla som vi möter sjunger samma ord till svar och ingen försöker hjälpa mig. Kvinnorna släpar mig till en klippa som stupar brant ner mot havet, och kastar ner mig. Jag klyver vattenytan med fötterna före och genast blir jag beskjuten med osynliga kanoner. Jag ser projektilerna men precis innan de träffar mig förvandlas kanonkulorna till glasklot. I varje glasklot finns en enda vit ros.

Här vände drömmarna träd sin krona åt ett annat håll och jag vaknade, men  mina lungor och  luften omkring min kropp var insvept av en doft av rosor.
Sen dess har jag vandrat uppfylld av en längtan att ännu en gång få uppfyllas av den vita rosens doft.

Den tredje vandraren tystnar och ser att de andra somnat.

Det är morgon och livsanden har lämnat den halta och den blinde. De har nått vägs ände.

Vandraren med de trasiga kläderna äter upp de två druvklasarna och ser ut över den omgivande öknen. Hon kastar de avätna druvstjälkarna bakom sig ner i den uttorkade brunnen … och plötsligt hör hon ett plask och när hon vänder sig om ser hon vattenkaskader som forsar fram ur brunnens väggar. Det nästan violetta vattnet, stiger som en flodvåg och väller snart över brunnskanten.

Hon sneglar på förbudsskyltens varning om förgiftat vatten, sen kupar hon sina händer till en skål och dricker. Hon känner hur en brännande hetta sprider sig ut från magen tills den når huden och det känns som om hon översköljs av kokande vatten. Hon sliter av sig sina trasiga kläder, bitar av huden följer med, och kastar dem på marken. Konstigt nog släcker vattnets hetta hennes törst och hennes nakenhet känns som svalkande slöjor.

Den tredje vandraren begraver de andra vandrarna vid trädstubbens vitnande rötter. Den röda fjädern och den svarta stenen behåller hon.

Brunnens violettfärgade vatten har under natten bildat en ny väg genom öknen. Vandrerskan tar den svarta stenen och doppar den i brunnens vatten. Hon tvättar den omsorgsfullt. När hon torkar den rengjorda stenen spricker den och öppnar sig precis som en bok och avslöjar konturerna av två rosor. Den ena stenrosen syns speglad i den andra, och en doft stiger upp och fyller hennes lungor och omcirklar hennes kropp.

Nu när solen står högst upp på himlen sveper den isande nordanvinden in, söderns doftande, virvlande vind piskar upp sanden och östanvindens nyckfullhet, leker och snurrar runt med den tredje vandraren, ut på den nya vägen där hon omsluts av västanvindens armar. 
En plötslig vindilning får henne att släppa den röda fjädern. Den far upp i en yster vinddans för att med ens göra en störtdykning och vingpennan borrar sig in i den tredje vandrarens ryggslut. Omedelbart börjar det växa ut regnbågsskimrande fjädrar ur kroppens alla porer. Snart är hela hon befjädrad.

Alla de fyra vindarna blåser nu i samma riktning längs den fjärde vägen som brunnens vatten skapat. Vägen leder mot den nybildade sprickan i berget.

Hon går i vindarnas riktning. Bin svärmar runt hennes huvud och åsnor sjunger.

Hon vänder sig om för att ta ett sista farväl av de två medvandrarna. Hon lyfter sina befjädrade armar i en vidsträckt gest. Då ser hon genom ett blågrönt dis, att bredvid den murade brunnen, i mitten av det korsformade vägskälet, växer nu två träd med sammanslingrade stammar.

När hon går vidare på den fjärde vägen, känner hon hur trädrötter letar sig ner utmed hennes skalles form.

Att bära vita rosor, aldrig röda. Renhetens vita ros, åtråns vita ros, renheten hos åtrån som sedan länge passerat hettan, inte den blossande kroppen utan det glödvita benet...

köttslig kärlek och andlig kärlek i farlig förening vid altarringen, altarringen där allt förändras och de blodiga törnena blir den platinvita kronan

                                                               

                                                             Jeanette Winterson ur Konst och Lögner

Grey and Gold, John Rogers Cox, 1942

Vyssan lull koka kittelen full

det kommer tre vandrare på vägen

Vyssan lull koka kittelen full

det kommer tre vandrare på vägen

En kista har trenne figurer

Den första är vår tro

den andra är vårt hopp

den tredje är kärleken den vita

Doris Lessing: Somebody pulled a thread of the fabric...

When the old dichotomized world order unravels
and a new one is stitched together...

"I dreamed marvellously.
I dreamed there was an enormous web of beautiful fabric stretched out. It was incredibly beautiful, covered all over with embroidered pictures. The pictures were illustrations of the myths of mankind but they were not just pictures, they were the myths themselves, so that the soft glittering web was alive. There were many subtle and fantastic colours, but the overall feeling this expanse of fabric gave was of redness, a sort of variegated glowing red. In my dream I handled and felt this material and wept with joy. 

I looked again and saw that the material was shaped like a map of the Soviet Union. It began to grow: it spread out, lapped outwards like a soft glittering sea. It included now the countries around the Soviet Union, like Poland, Hungary, etc., but at the edges it was transparent and thin. I was still crying with joy. Also with apprehension. And now the soft red glittering mist spread over China and it deepened over China into a hard heavy clot of scarlet. 

And now I was standing out in space somewhere, keeping my position in space with an occasional down-treading movement of my feet in the air. I stood in a blue mist of space while the globe turned, wearing shades of red for the communist countries, and a patchwork of colours for the rest of the world. Africa was black, but a deep, luminous, exciting black, like a night when the moon is just below the horizon and will soon rise. Now I was very frightened and I had a sick feeling, as if I were being invaded by some feeling I didn’t want to admit. I was too sick and dizzy to look down and see the world turning. 

Then I look and it is like a vision - time has gone and the whole history of man, the long story of mankind, is present in what I see now, and it is like a great soaring hymn of joy and triumph in which pain is a small lively counterpoint. And I look and see that the red areas are being invaded by the bright different colours of the other parts of the world. The colours are melting and flowing into each other, indescribably beautiful so that the world becomes whole, all one beautiful glittering colour, but a colour I have never seen in life. This is a moment of almost unbearable happiness, the happiness seems to swell up, so that everything suddenly bursts, explodes

- I was suddenly standing in peace, in silence. Beneath me was silence. The slowly turning world was slowly dissolving, disintegrating and flying off into fragments, all through space, so that all around me were weightless fragments drifting about, bouncing into each other and drifting away. The world had gone, and there was chaos. I was alone in chaos. And very clear in my ear a small voice said: Somebody pulled a thread of the fabric and it all dissolved. 

I woke up, joyful and elated. I wanted to wake Michael to tell him, but I knew of course, that I couldn’t describe the emotion of the dream in words. Almost at once the meaning of the dream began to fade; I said to myself, the meaning is going, catch it, quick; then I thought, but I don’t know what the meaning is. But the meaning had gone, leaving me indescribably happy. And I was sitting up in the dark beside Michael, just myself. And I lay down again and put my arms around him and he turned and laid his face on my breasts in his sleep. 

Then I thought: The truth is I don’t care a damn about politics or philosophy or anything else, all I care about is that Michael should turn in the dark and put his face against my breasts. And then I drifted off to sleep. 

This morning I could remember the dream clearly, and how I had felt. I remembered the words particularly: Somebody pulled a thread of the fabric and it all dissolved."

HÄNDANDE HÄNDER

Händanden kallar jag de rituella kunskapande danssammanhangen jag då och då kallar in till. Officiellt befinner de sig ibland i skuggan av benämningen "kurs". Självfallet finns det traditionellt kursinnehåll att plocka med sig och bli inspirerad av, såsom olika övningar, koreografier, texter m.m., men det är erfarandet i den härvaro som vi utvecklar tillsammans, som är själva händandet.

Till hösten blir det två händanden i Malmö.

Abjektal dans, söndagen den 20/10 Sensus lokal i Malmö, 10 -16. Då kommer vi att dansa myten om Hulupputrädet och den 15/12 10-16 följer Inannas nedstigning.

KATABASIS ANABASIS

TIDINGS in one of the stitched-in mirror voices...

Eurydice

R a c h e l B l a u D u P l e s s i s

1.
Since the narcissus bud, eye of a bird,
of a girl,
almond shaped eye,

when not yet open,
smells more of its
rich flower
than
when it has opened,

she desires never to be opened.

a hidden bird     mistaken
for a leaf on a young tree.


2.

She will lie naked where sea touches sand;
her own body
the border; the edge
dividing ocean and land
against itself; but of one body.

And tides come over her.
Then she will be turned
into a smooth stone
salt white as an egg,
shiny as an eye.

She will turn
over and over on herself,
body balancing ocean and land,
throwing the stone

down

a deeper and deeper well.

3.
Back arched like a bow
lips like arrows stinging.

And then you wet me with your tongue.

This is my fragrance.
You say
honey tastes sour
after.

You sing to me
that I am a fresh pool


4.
Where is the bird?
fallen from flying

Where is the arrow?
hard in the wound

Where is the stone?

Songs are his,
melody like a great linked chain.
Touch is his,
outlining the edge of my dance.

I cannot find my center
I cannot find my path.
Now he can make me open, shut and open

Now I have lost myself.


5.
Silent I sit in the garden
Silent I go forth

Flower or meadow
where is there meaning

I pass through the meadow


6.
Her deepest desire was to pierce herself.
     the snake her head
     the snake her hair
     the snake her arm
     the snake her ribs
     the snake her foot

into crevices between rock faces
under Surfaces
under flowers
under Earth.


7.
I went into the fissure.
The dark rock opened.
I faced away from the shining Point
of earth-green light.

This is stone
opening,
the uneven, moist, hard surface,
rock-littered path,
jagged,
catching myself.

Hard Cave
I have entered.

This is stone
deeper
than I ever was.

8.
I see rocks made by the slow dripping of water
I see an underground pool, thick as a black mirror
I see a spring at the source.

9.

He has entered the dark
behind me

He wants to bring me back to the light

He wants to retrace the steps of my journey.

No.

I am turning.

I am going deeper
into the living Cave.


10.
In the Cave I am a rope held out to myself
silver and gleaming in the labyrinth.
I know the center of the cave.

In the Cave
I am a vein of silver in the rock.

In the Cave
I am an ancient plant
putting forth thin white root threads.
I can make the rock crumble into rich earth.

In the Cave
I am matted, woven roots.



11.
She will take shape and sprout
a soft light far from the Surface
pushing outward, of her own Power
   stalk, ladder of climbing cells
   root, filling the corridors of rock
   flower, breaking the earth, fragrant, opening

   seeds of Eurydice

She will brood and be born

girl of her own mother

mother of the labyrinth

daughter

pushing the child herself outward

   great head, the cave large inside it

   great limbs of a giant woman 
   great cunt, fragrant, opening

   seeds of Eurydice

1973-74

Att stygna samman världen

En vän på FB nämner Rebecca Solnit, amerikansk aktivist, författare, historiker, journalist och oavhängig intellektuell - och plötsligt kommer jag ihåg hennes tankeåterspeglande rader i boken Det avlägset nära. Bokens jag går i den blöta sanden och spåren som bildas får henne att fundera över de egna livsavtrycken, linjerna som bara går att se i efterhand, när man vänder sig om.


”Jag tycker om att se den långa svans som var och en av oss lämnar efter sig, och ibland föreställer jag mig hela mitt liv så, som om varje steg var ett stygn, som om jag var en nål och efterlämnade ett spår av tråd som syr ihop världen där jag går, korsar andras stigar, syr ihop allt på ett sätt som betyder något även om sömmen är svår att följa. En slingrande söm fogar ihop världen på ett nytt sätt, som om att gå var att sy och att sy var att berätta en historia och den historien var ens liv.”

Just nu omgår jag de geografiska platser som är min livsmenings fogpunkter. Punktplatser där jag rent faktiskt har stygnat fram bilder som i sina stygnkorgar härbärgerar minst 1000 och en natts berättelser... Punktplatser som rent faktiskt stygnat fram mig.

Också för Solnit är det platsspecifika viktigt, att platsen i sig genererar berättelser och mentala geografier. Och vi delar övertygelsen om att människans behov av att väva berättelser om sig själva är grundläggande. Och att vi är invävda i ett mönster som designats av maskulinismen. Läs essäsamlingen Män förklarar saker för mig som bland annat ynglade av sig begreppet "mansplaining". http://mansplained.tumblr.com/

Nyckelscenen i essän Män förklarar saker för mig utspelar sig just som Rebecca Solnit och en vän till henne är på väg att lämna en fest. En rik, äldre man hejdar dom. Han säger att han har hört att hon har skrivit ett par böcker. ”Ganska många faktiskt”, svarar hon och berättar att hennes senaste handlar om fotografen Eadweard Muybridge. Här avbryter mannen och frågar om hon känner till den oerhört viktiga boken om Eadweard Muybridge som just kommit ut?
Solnit väljer att gå in i sin roll som lyssnande kvinna och låter ”Mr Very Important” traggla på, och på - tills vännen säger: ”Det är hennes bok”. Först efter att hon upprepat det tre, fyra gånger tar han in det. Han blir askgrå, ”som i en 1800-talsroman”, när han förstår att boken som han inte läst utan bara har läst om, i New York Times Book Review, är skriven av den unga kvinnan han ordbelägrat. Men slutar han? Självklart inte.

Läser runt på nätet och hittar detta:
I en artikel av Malena Rydell i DN 2015-02-04 citerar hon Solnit:

Den uppgift jag har föresatt mig de senaste tjugo åren, har varit att försöka hitta ett språk för att beskriva de subtiliteter, oberäkneligheter, glädjeämnen och innebörder som är omöjliga att kategorisera, men inte desto mindre är kärnan i tillvaron. Att göra motstånd mot ”kvantifierbarhetens tyranni”, det vill säga det trista faktum att det som kan mätas nästan alltid värderas högre än det som inte kan mätas här i världen, så som privata vinster framför det allmännas väl.
Att människor inte tar in vidden av klimathotet beror delvis på att deras föreställningsförmåga inte räcker till för att förstå vad det är som håller på att hända, och på att våra ekonomistiska mätsystem inte visar vad som är det verkligt viktiga.

Och sen skriver Malena Rydell: Därför menar Solnit att upproret mot ödeläggelsen av jorden och mot kapitalismens status quo, är ett fantasins uppror. Ni förstår hur lätt hon skulle kunna bli utskrattad i en radiodebatt 2015.

Och det förstår jag inte alls - det förstår inte vi bildstygnerskor som oavbrutet kämpar med att sy samman världen, att tråckla fast verklighet runt värkligheten...