Winterson:
Hennes inre är ett glupande skri före Ordets ankomst. Hon har inget namn på natten, inget namn på dagen, inget namn på de ting hon fruktar. Namnlösa ting har makten över henne.
Ordet kallar på henne. Ordet som är ande, ordet som är andning, ordet som hänger världen på sin krok.
Det glupska livsbejakande skriket, ropet
natur
inom likväl som utom
natur
ur en människostrupe
i samklang
medljudande
natur
ett samvetande
samordande
Intet ropas till det anropade självet,
utan i stället uppropas/kallas/detta
i riktning mot sig självt,
dvs till sitt innerligast egna kunna-vara. (Heidegger)
Skrikets, ropets genljudande process hos August Strindberg:
Vem är det som ropar? Ingen, ty husets invånare sova.
En lek av demoner!
En poetisk metafor som kanske innesluter hela sanningen.
Nu faller blicken på en titel i bibliotekets nyhetshylla:
Ett Kristalliskt rop dikter i urval. William Butler Yeats...
jag en ropande
och ropad
flätar
roprep
hopp-rep