abjekt tala

Här ordsätter jag fragment av den översatta, avlyssnade, genomlevda och levrade rösten från platsen mellan, från det trinitäras terräng. Området mellan subjektets inhägnad och objektets bårhus.
Och återger terrängens (klyftans) litterära speglingar och vindlande spår.




She hungered for a different story - one to respell the world she knew




Fotnavlad

Fotnavlad
What we seek is love itself, revealed now and again in human form, but pushing us beyond our humanity into animal instict and god-like success. There is no love that does not pierce the hands and feet... Jeanette Winterson. Love, the deadly wound from which my life slowly bleeds, there I am preserved ...Birgitta Trotzig
Visar inlägg med etikett baubo iambe. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett baubo iambe. Visa alla inlägg

torsdag 24 mars 2011

Under och över informationsdiskens yta




Över
Vi pratar om kunskapande, den tunna strimman av ordsatt vetande, som vi tvinnar till ett rep och försöker fjättra rytmens, dansens vetande/kunskapande med. Och vårt teknikaliserande av dans, expertstämpeln utifrån, inte det unika uttrycket inifrån... Kvinnan som skulpturerar figurer som inte är tänkta utan som växer fram ur händernas "minne" berättar om Hening Mankell som i sin tur berättat om en gång när han i Afrika träffat på ngr äldre, visa kvinnor. De frågade var han kom ifrån och tolköversatt försökte han förklara... nej, stopp du måste verkligen berätta, visa, dansa... och han dansade men det var fortfarande för abstrakt ;)
Tänker enastående boken källvattnets mask: dansen framställer inte, den ÄR, dansen är lövet på vattnet... se, vara till, inte ersätta, aldrig imitera, aldrig föreställa...
Under
Kollegan har lämnat kvar en bild som skärmsläckare, Crewdsons bild av det översvämmade rummet med den flytande, drunknade (?) kvinnan. På sitt arbetsrum har han en bild där man ser ryggen på en kvinna i röd klänning som går ut i havet... På natten drömmer jag att en man går vid min sida plötsligt rusar han nerför den smala stigen som leder till en klippig strand. Han förföljer ett ungt par. Den unga kvinnan simmar naken ut i det klara vattnet o min dröms sidman glider sakta i vattnet efter henne och stjäl obemärkt hennes armband o ringar. Hon närmar sig klipptungan där den unge mannen, hennes älskare ligger och sover, plötsligt märker hon närvaron av tjuven och öppnar munnen för att skrika. Då lägger han snabbt en hand över hennes mun, drar henne under vattenytan och dränker henne. Hennes kropp med huvudet först, flyter fram mot klipptungan. Älskaren lutar sig fram och kysser hennes läppar
och hans läppar vet att hon är ett lik...
För mig
är drömmar, som allting annat, alltid både och... denna drömscen handlar både om min och om min kollegas inre skådeplats. Han som så absolut vägrar lekar, som kniper ihop benen runt hennes huvud, stryper i Jung's term sin anima... och jag, jag vet allt om vattenoffer...
Jag ska byta ut bilden mot en bild på Baubo/Iambe