Här ordsätter jag fragment av den översatta, avlyssnade, genomlevda och levrade rösten från platsen mellan, från det trinitäras terräng. Området mellan subjektets inhägnad och objektets bårhus. Och återger terrängens (klyftans) litterära speglingar och vindlande spår.
She hungered for a different story - one to respell the world she knew
Fotnavlad
What we seek is love itself, revealed now and again in human form, but pushing us beyond our humanity into animal instinct and god-like success. There is no love that does not pierce the hands and feet... Jeanette Winterson. Love, the deadly wound from which my life slowly bleeds, there I am preserved ...Birgitta Trotzig
From the harbor of sleep bring me the milk of childhood, from the ocean of silence bring me a grain of salt, from the city of chances bring me my lucky number, from the lookout of moming bring me a speckled egg, from the palace of mirrors send me my old, lost self, from the hill of bones send me a drop of your blood.
From the province of spring everlasting bring back a rose that remains half-open, from the drydock of mute old men bring back the miracle of a tear, from the delta of good intentions bring back the seed that will change a life.
From the fields of the dispossessed bring me a donkey with Byzantine eyes, from the wells of the mad bring me the bell and lantem of heaven.
From the bay of forgetfulness come back with my name, from the cave of despair come to me empty-handed, from the strait of narrow escapes come back, come back.
Igår skickade jag ut välkomstbrev till årets kurshändande på Kvinnohöjden: Berättande i ord och kropp på mytologisk grund, en sorts odyssé. En odyssé betecknar ett återvändande hem med all den erfarenhet och vishet som ansamlats under färden.
Idag kom jag plötsligt på namnet på den moderna "hymn" som sjunger ut, artikulerar mitt svarande åtagande gentemot att en gång ha blivit ianspråktagna av livet, världen, gudinnan, DNA, ödet, anden, elementen, kärleken, Aningen, Hän... av något vi inte vet något om, annat än att det verkar, är verksamt ... som en sorts mytologiserande, allmängiltigt och högst individuellt i var och ens livsresa, i var och ens odyssé... Hymnen Freeway aktiverades som ianspråkandets nodalpunkt, punkten runt vilken allt cirkulerar, när jag älskade och var älskad...
Here is my promise you can carve it in stone I'll be your freeway if you be my home
Citat i ständig rörelse runt nodalpunkten:
"Antingen vill mig världen ingenting, och då har jag att leva i exil, eller också vill den mig något och då har jag att svara."
"Jag själv är ett redskap som verkligheten använder för att ta reda på hur verkligheten är inrättad." Lars Gyllensten
O, I som skrien -: "verklighetsfrämmande!" på allt som andas Tro, Verklighets kärlek; ni ordskramlare, aldrig har er själ smakat
Drömmens Vin, Ordets Blod. Vilhelm Ekelund
"... det är min fasta övertygelse att vi nås av Aningen. Aningens källa är utanför oss, den är fyren i mörkret, den är blixten som sveper runt himlavalvet, gång på gång, och söker och stundtals händer det att en smula av det skenet nuddar vid oss, tränger in i de djupaste skikten av vårt medvetande. Jag skulle vilja säga: Jag blev anad." Göran Tunström
Enligt tradition möts Al-Khidr och Elijah under en rosenbuske på natten mellan den 5 och 6 maj varje år. En sammansmältning som välsignar. Några saker att göra för att ta del av välsignelsen: rulla runt i gräset, tvätta dig med nattens dagg eller regn, begrav en önskning vid ett träd eller fäst den vid en rosenbuske och inte minst tänd en eld utom/inom att dansa runt, genom…
I mitt stygnfästade erfarande ser nattens sammansmältning ut så här:
Den anatoliska HÄNLIGHETEN som löper i orden hängivande/hänryckande anländer i sin månbåt och föder fram det blå och det gröna barnet… den blågröna som leder de oinstruktionsbara … åter igen, igen åter...
duet i duett:
Plötsliga uppståndelse, plötsliga nåd du som i tankarnas buskage kastade en eld Här kommer du nu skrattande likt nyckeln till ett fängelse Rumi
“She in whose lip service I passed my time, whose name I knew, but not her face, came upon me where I lay in Lie Castle!
Flung me across the room, and room after room (hitting the wall, re- bounding—to the last sticky wall—wrenching away from it pulled hair out!) till I lay outside the outer walls!
There in cold air lying still where her hand had thrown me, I tasted the mud that splattered my lips: the seeds of a forest were in it, asleep and growing! I tasted her power!
The silence was answering my silence, a forest was pushing itself out of sleep between my submerged fingers. I bit on a seed and it spoke on my tongue of day that shone already among the stars in the water-mirror of low ground,
and a wind rising ruffled the lights: she passed near me in returning from the encounter, she who plucked me from the close rooms,
without whom nothing flowers, fruits, sleeps in season, without whom nothing speaks in its own tongue, but returns lie for lie!”
Ur samma blodomlopp där Levertovs ordkroppar flyter:
By the rivers dark Where I could not see Who was waiting there Who was hunting me.
And he cut my lip And he cut my heart. So I could not drink From the river dark.
And he covered me, And I saw within, My lawless heart And my wedding ring L. Cohen
Det är verktyget som kommer att kunna räfsa, sortera, bygga, spinna, nysta och hugga fram gestaltningar i mina massiva ordhögar... Det rätta ordet, det rätta namnet, att uttala det eller befästa det i skrift tömmer ur det på kraft, på makt... precis som sagan om Rumpelstiltskin lär oss. Och inte förrän barnet, gestaltningen, är avnavlad släpper jag ordskinnet
Sagan
Det var en gång en urfattig mjölnare som hade en mycket speciell dotter. Hon var hans ögonsten i livet och då och då skröt han lite väl mycket om henne. En dag kom landets kung ridande förbi deras lilla kvarn. Kungen steg ner från sin höga häst och han och mjölnaren började prata om ditt och datt och snart började mjölnaren att skryta om sin speciella dotter och allt hon kunde göra. Den här gången överdrev han extra mycket och klämde i med att hon minsann kunde spinna guld av halm. Whow sa kungen: "Det där är en konst jag gärna skulle vilja se", sa han. "Ta med din dotter till slottet imorgon, så får hon visa mig" Mjölnaren ångrade genast sin överdrift och hans dotter blev så klart riktigt förbannad och djupt olycklig när hon hörde vad hennes far ställt till med. Spinna kunde hon men att förvandla halm till guld - galet! Nästa dag gick hon till slottet och blev visad in i ett litet tornrum av kungen. Där fanns en spinnrock och en stor hög med halm. "Här har du allt du behöver för att kunna arbeta", sa kungen. "Jag kommer tillbaka imorgon. Finns här inget guld då, kommer du att dö för din fars lögner." Så stängde kungen in mjölnardottern i tornrummet. Hon var förtvivlad. Fanns det någon människa som kunde spinna guld av halm? Hon lutade sig över spinnrocken och började gråta. Då öppnades dörren en aning och en underlig liten gubbe slank in. "Varför gråter du, mjölnardotter?" frågade han. "Jag måste spinna guld av all den här halmen innan morgonen, och jag vet inte hur det ska gå till!" förklarade flickan. "Jaså, är det inget värre? Vad får jag om jag hjälper dig?" frågade dvärgen. "Ja, du kan få mitt halsband som jag haft sedan jag var liten." Taget, sa gubben. Han tog halsbandet och satte sig vid spinnrocken. Nu gick det fort värre! Och snart var sländan full med guldtråd. Mjölnardottern snodde ihop tråden till ett glänsande nystan och gubben arbetade vidare. Långt innan gryningen var de färdiga och den lilla gubben slank ut.
Kungen tappade hakan av förvåning över alla nystan med guldtråd... men förvåningen gick snabbt över i girighet, så han låste in flickan i tornrummet igen och befallde henne att spinna mer guldtråd. Återigen blev flickan förtvivlad eftersom hon fortfarande inte kunde förstå hur man kunde spinna guld av halm. Då öppnades dörren igen och den lille gubben klev in. "Vad får jag om jag hjälper dig nu då?" undrade han. "Du kan få min ring som jag bär på fingret", sa flickan. Gubben tog ringen och satte sig att spinna. och långt innan tuppen gol hade halmen blivit till guld och flickan somnade lättad. När kungen öppnade dörren till tornrummet sken han i kapp med guldet. "Du har skänkt mig en förmögenhet", sa han till flickan. "Och om du spinner en natt till så ska du bli min hustru." Kungen låste tornrummet ännu en gång och lika lite som sist visste flickan hur man gör guld av halm, men igen dök den lille gubben upp. "Vad får jag om jag hjälper dig?" undrade han. "Jag har verkligen inget mer att ge dig", hulkade flickan gråtande fram. "Men jag vet - du ska ge mig ditt förstfödda barn efter du blivit drottning!" sa gubben. "Om det blir något barn är gubben säkert död långt innan dess", tänkte flickan, och i sin förtvivlan gick hon med på gubbens förslag. Hela natten spann gubben guldtråd och flickan nystade. När kungen såg att hon gjort som han ville, blev det genast bröllop, och mjölnarens speciella dotter blev drottning. Snart hade hennes goda hjärta smält kungens girighet och han skämdes över hur han behandlat henne. Ett år efter bröllopet födde drottningen en dotter och hennes lycka hade helt trängt bort minnet av och löftet till den lille gubben. Men så en kväll stod han mitt i barnkammaren. "Nu vill jag ha min lön", gläfste han med en ondsint guldstänk i sitt högra öga: "Ge mig ditt barn!" Drottningen blev iskall av fruktan och erbjöd gubben alla rikedomar som hon hade i sin ägo, men dvärgen lät sig inte bevekas. Till slut sa han iallafall: "Nåväl, du ska få tre dagar på dig och om du inte i slutet av denna tid har kunnat gissa mitt namn tar jag flickebarnet från dig!" Hela natten satt drottningen uppe och rabblade igenom alla namn hon någonsin hört. Hon skickade ut budbärare i hela världen för att ta reda på alla slags märkvärdiga namn. När den lille gubben kom tillbaka den första kvällen försökte hon med Caspar, Melchior, Balthasar och andra möjliga namn ur Bibeln, men gubben bara skakade på huvudet. "Så heter jag inte!", sa han bara och gick. Nästa kväll försökte drottningen med vrickade namn som Revbensspjäll, Fårskank eller Spindeltå. "Så heter jag inte!", sa gubben och gick. Nu var goda råd dyra. Nästa kväll skulle ju gubben komma och hämta hennes dotter. Men under dagen dök en av budbärarna upp. "Inte ett enda nytt namn hade jag hittat", sa han, "men när jag kommit till skogsbrynet vid det höga berget där haren och räven säger godnatt till varandra, såg jag en liten stuga och framför den brann en eld där en liten gubbe dansade runt på ett ben och sjöng: ”Jag spinna kan ett gyllene garn, det kostar drottningen ett barn! Jag hämtar det imorgon dag, Rumpelstiltskin heter jag!" Drottningen brast ut i ett gapskratt av lättnad och triumf! All rädsla och ångest försvann. När aftonen föll dök den lille gubben upp i barnkammaren igen. "Nå, får vi nu höra några bra namnförslag!?" frågade gubben. "Ja...mmmhhh" sa drottningen och låtsades tveka. "Kanske du heter Jack?" "Nej." svarade gubben. "Eller kanske Harry?" "Näpp!" "Kan du då heta... Rumpelstiltskin?" "Det har den dunkla berättat för dig! Det har den dunkla berättat för dig!" skrek gubben och blev så rasande att han med sin högra hand grep tag i sin vänstra fot och slet sig själv mitt i tu! Och så var det slut med både gubben och sagan.
Cirklande återläsande hamnar jag i slutraderna på Carl-Göran Ekerwalds Filosofins ättestupa, Om västerländska filosofers misstro mot språket. Slutrader som återger slutet på Tolstojs Anna Karenina:
Jag söker ett svar på min fråga. Men svaret kunde jag inte få av förnuftet, därför att det tillhör en helt annan värld än frågan.
På insidan av bokens främre pärm har jag skrivit: ... ett ordbesatt språk höll oss fångna...
Principen är alltid att det som botar måste sökas i såret självt. Helandet måste sökas i det sjukdomsalstrande... jag skriver kors och tvärs över tryckta texter sårväver handstilar bänder isär bokstäver lägger ägg i bokens sidor livmodervägg efter livmodervägg för ordfrön tillblivande delning för ny tankeform
och när jag bläddrar genom boken ser jag hur min snirklande skrivstil löper...
