Återvirginiserad

Efter vår rituella dans, In i mystiken, baserad på myten om Demeter och Persefone, fortsätter dansen in i  mina anteckningar.
In i mytens narrativa kärna, dess mytologem.
In i mömödrandet.
In i teckenmängden för självavelse.
Läser:
Att stå egen-brud, återvirginiserad - processad à la Kore, hän den onämnbara.

Den sakta förmälningen... inlemmandet...
Slowly I Married Her

Kärleken begär att detta tal ska dansas fram

Vår mittpunkt för dansen, en stygnling från den 16 januari, inspirerad av 
förmödrars framstygnande av livskraft, väki, i synnerhet
honlighets makten... äggande "on the edge"

Den 1 mars samtalade vi runt temat Hemligheter på vägen och dansade fram den mest uppenbara, och därmed också den mest lätt förbisedda hemligheten: kärleken.

Kärleken som hemlighetstillstånd i den betydelse poeten Novalis tecknade: Ett tillstånd där åtskillnaden mellan människa och värld slätas ut, så att världen kan avteckna sig själv genom människans medvetande.

Vår cirkel med tretton deltagare, slingrade sig runt och mellan orden i Leonard Cohens musik. Och för mig blev det kristallklart att orsaken till att jag helst skapar danshändanden till musik med poetiska texter, är att detta utgör en motrörelse mot språkets förtingligande, mot ordstenandet av det levande, pulserande, köttiga livet. Från bokstavlighet till kroppstalighet.

Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk
for jag till den snötäckta ön.
Det vilda har inga ord.
De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll!
Jag stöter på spåren av råjursklövar i snön.
Språk men inga ord.
                                       Tomas Tranströmer

I vår dansande cirkels mandala, på dess tröskgolv, avskalas stelnade läpprörelse-ord och deras pulserande innanmäten översätts till kropp.

I varje ord pulserar ett hjärta.
                   Clarice Lispector

Lispectors djuphavsfiske i språket, själen, filosofin, kärleken, konsten, går bakom ordens fasader. Avskinnar...

Leonard Cohen och Clarice Lispector förenas i ett sprakande, språkande Halleluja:
Han:

Men lyssna käraste, kärleken är inte nån sorts segermarsch
Den är ett kallt, det är ett sprucket Halleluja

Hon:
Det är med en sådan innerlig glädje. Det är ett sådant halleluja. Halleluja, ropar jag, halleluja som smälter samman med separationssmärtans allra mörkaste mänskliga tjut, men som trots det är ett skrik av djävulsk lycka. För ingen håller mig tillbaka längre. Jag har fortfarande kvar min förmåga att resonera förnuftigt - jag har läst, matematik, som är förnuftets vansinne - men nu är det plasman jag vill ha - jag vill livnära mig direkt av placentan. Jag är en smula rädd, fortfarande rädd att ge mig hän eftersom nästa ögonblick är det okända. Skapas nästa ögonblick av mig? eller skapar det sig självt?

Detta samstämda halleluja för det levande språket, kärlekens tal, kan placentreras rakt ner till 1200-talet och den dansande kärlekens poet, Jalal ud-din Rumi:

Genom din kärlek är alla mina hårstrån vers och poesi,
Genom din smak är hela min kropp ett honungsfyllt fat.

...

Kärleken begär att detta tal ska fram;
när nu spegeln teg, vad var det den förnam?
Vet du varför hjärtats spegel inget gav?
Från dess yta inte rosten slipats av.

Kära vänner, lyss till vad som här förtäljs:

sanningen om det som i vårt hjärta dväljs!

I förhållande till Rumis ord kan de danshändanden jag initierar, ses som en sorts rostbekämpning...

 

Halelulia... Once I walked through here...

 

Side, Turkey

Here the sea strains to climb up on the land
and the wind blows dust in a single direction.
The trees bend themselves all one way
and volcanoes explode often
Why is this? Many years back
a woman of strong purpose
passed through this section
and everything else tried to follow.

                                                                            Judy Grahn, The work of a Common Woman

Passager alfa ∞ omega

En enda gång tuggade min taxhona, Scylla, på en bok. Hon var en sparsmakad gourmet när det gällde text.
Här återger jag en calzone version av Lampadaridou-Pothous poesis verkande text. I denna vikta calzone möter den första passagen den sista.
Däremellan finns 12 välsmakande passager att avnjutna.

Ingångscitat:

"Men detta är liktydigt med erinringen av det vår själ

en gång skådade, då den färdades med gudomen."

Platon, Faidros XXIX,C

FÖRSTA PASSAGEN
Materiens ångest

Vinter ska finna mig naken

I ett rum i ruiner

Där tiden väller fram ut golvspringorna
Vintern skall finna mig i askan av
                                      mina dikter
En handfull ord som vit eller blod

Som vandra eller ed - som
"Själarna luktar" *
Jag bränner dem för att värma mig.

                              *

Vintern ska finna mig barfota vandrande
Upp och ner i avgrunden den enda **
Jag sjunker ner i den i den mjuka jorden
Uråldriga stjärnors gyttja
Jag ska ta mig igenom, säger jag
Med kvistar av azur i mina händer
Och trädet i mässa inför ödemarkens silver
Lukt från det oändliga tomrummet
Den plågade materia jag bebodde.

Jag lyfter mina dikter upp mot
"Manteln doppad i blod" ***
Och bränner den för att värma mig.

                                *

Regn faller utan uppehåll i mitt sargade rum
det "i utbyte mot elden" svävande ****
Det regnar fullmåne och åldrat blod
Kristaller laddade av mina sekler.

Jag böjer mig och ser mig själv i djupet
I den djupaste källan av krossad kristall
Villrådigt vemod mitt ansikte
Och ödsligt silver regnar, regnar över

                                                     helgonbilden
Min kropp en doft av nattens skälvning
Och ärkeängeln på post i fönstret
Gestaltar en erotisk båge från Gud och Universum.

Jag sveper mig i gränslöst himmelsblått
För att passera.

                                   *

Vintern ska finna mig drömmande
En ros planterad i stormen
Med paradiset skiftande som hallucinationen
Och tiden profetisk ännu
Befria stjärnorna från min kropp.

Vintern skall finna mig i öknen
Skrida fram som en uppenbarelse
Och Seklet Förstöraren nedsmälta
Som ett väldoftande vaxljus.

Med de sju lågorna upptända på min kropp
Säten för skummande vithet *****
Med doften av brända pinjebarr för

                                                   invigningen

En övergiven ros i bön
Vid stormens yttersta gräns

Jag vandrar inte längre
Jag nedsjunker som en profetisk dröm.

* Herakleitos fragment 72
** Herakleitos fragment 33
*** Uppenbarelseboken 19:15
**** Herakleitos fragment 54
***** Jmf Platon Faidros

FJORTONDE PASSAGEN
Den yttersta tiden

Min kropp fylld av sprickor
Där avgrunden väller fram
Ingenstans finner jag fotfäste
Att vitna som en blomma ur djupet och sedan
Upphöjas naken som den högsta lågan
Och bli visionen av en bön
För att befria stjärnan som sover
I mitt sår.

                                       *

Min kropp profetisk
Inväntar den absoluta Natten
Det yttersta sönderslitandet av min jordiska klädedräkt
Vid den mystiska gränsen
Min sista dikt
Utan ord
Bara musik jag lyssnat till under andra tider.

                                        *

Min kropp en trädgård som vattnats
Som sjunker
Förvandlad
Boning för en oprövad tid

Och min själ tunn och upprätt
Jag ristar ljuset i den som silver
För att den skall lysa upp min passage
Jag ristar mitt ansikte i den
För att inte förvilla mig.

                         *

Oupphörligen sönderslits jag för att nå det Ena
Och dess dimension
För att inrymma
Mina såriga lemmar som faller isär
Fyllda av erotiska nätter och junidagar
Parfym från middagstidens pinjekottar

Mitt liv faller som en bränd kropp
Utvidgande ljuset
För att jag skall passera

Our Lady of Solitude by Leonard Cohen

All summer long she touched me.
She gathered in my soul
from many a thorn, from many thickets,

Her fingers, lika a weaver's -
quick and cool.

Det finns passager och det finns Passager...
Det finns iscensättningar och det finns Iscensättningar...
Runt 1960 var jag som 4-åring sjuk i mässlingen. Jag låg isolerad i det minsta rummet i den minsta lägenheten på Bruksgatan i Helsingborg. Där låg jag i en Evighet i ett alldeles mörklagt rum. Första vårdagen som jag fick gå ut igen, gick jag längre än jag egentligen fick. Alldeles ensam gick jag till den Stora stadsparken och där ur den svarta jorden blommade ett ensamt körsbärsträd och prickade det svarta med skära tungor - och jag genomslickades, passerades till ett expanderande Nu... på den vägen är det.

Slowly I marry her

Kärleken, logos, elden, hoan är alltid havande. En spricka, ett sår, en öppningsgest och förlossningen, in- och utkrängningen, sätts igång och bröllopet förbereds... slowly I married her slowly and bitterly married her love married her body, in boredom and joy slowly I came to her slow and resentfully came to her bed came to her table in hunger and habit came to be fed slowly I married her sanctioned by none with nobody’s blessings, in nobody’s name amid general warnings, amid general scorn came to her fragrance, my nostrils wide came to her greed with seed for a child years in the coming and years in retreat slowly I married her slowly I kneeled and now we are wounded so deep and so well that no one can hurt us except death itself and all through death’s dream I move with her lips the dream is a night but eternal the kiss and slowly I come to her slowly we shed the clothes of our doubting and slowly we wed Leonard Cohen - my favourite psychopomp