Här ordsätter jag fragment av den översatta, avlyssnade, genomlevda och levrade rösten från platsen mellan, från det trinitäras terräng. Området mellan subjektets inhägnad och objektets bårhus. Och återger terrängens (klyftans) litterära speglingar och vindlande spår.
She hungered for a different story - one to respell the world she knew
Fotnavlad
What we seek is love itself, revealed now and again in human form, but pushing us beyond our humanity into animal instinct and god-like success. There is no love that does not pierce the hands and feet... Jeanette Winterson. Love, the deadly wound from which my life slowly bleeds, there I am preserved ...Birgitta Trotzig
“She in whose lip service I passed my time, whose name I knew, but not her face, came upon me where I lay in Lie Castle!
Flung me across the room, and room after room (hitting the wall, re- bounding—to the last sticky wall—wrenching away from it pulled hair out!) till I lay outside the outer walls!
There in cold air lying still where her hand had thrown me, I tasted the mud that splattered my lips: the seeds of a forest were in it, asleep and growing! I tasted her power!
The silence was answering my silence, a forest was pushing itself out of sleep between my submerged fingers. I bit on a seed and it spoke on my tongue of day that shone already among the stars in the water-mirror of low ground,
and a wind rising ruffled the lights: she passed near me in returning from the encounter, she who plucked me from the close rooms,
without whom nothing flowers, fruits, sleeps in season, without whom nothing speaks in its own tongue, but returns lie for lie!”
Ur samma blodomlopp där Levertovs ordkroppar flyter:
By the rivers dark Where I could not see Who was waiting there Who was hunting me.
And he cut my lip And he cut my heart. So I could not drink From the river dark.
And he covered me, And I saw within, My lawless heart And my wedding ring L. Cohen
Efter vår rituella dans, In i mystiken, baserad på myten om Demeter och Persefone, fortsätter dansen in i mina anteckningar. In i mytens narrativa kärna, dess mytologem. In i mömödrandet. In i teckenmängden för självavelse. Läser: Att stå egen-brud, återvirginiserad - processad à la Kore, hän den onämnbara.
Den sakta förmälningen... inlemmandet... Slowly I Married Her
Vår mittpunkt för dansen, en stygnling från den 16 januari, inspirerad av förmödrars framstygnande av livskraft, väki, i synnerhet honlighets makten... äggande "on the edge"
Den 1 mars samtalade vi runt temat Hemligheter på vägen och dansade fram den mest uppenbara, och därmed också den mest lätt förbisedda hemligheten: kärleken.
Kärleken som hemlighetstillstånd i den betydelse poeten Novalis tecknade: Ett tillstånd där åtskillnaden mellan människa och värld slätas ut, så att världen kan avteckna sig själv genom människans medvetande.
Vår cirkel med tretton deltagare, slingrade sig runt och mellan orden i Leonard Cohens musik. Och för mig blev det kristallklart att orsaken till att jag helst skapar danshändanden till musik med poetiska texter, är att detta utgör en motrörelse mot språkets förtingligande, mot ordstenandet av det levande, pulserande, köttiga livet. Från bokstavlighet till kroppstalighet.
Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk for jag till den snötäckta ön. Det vilda har inga ord. De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll! Jag stöter på spåren av råjursklövar i snön. Språk men inga ord. Tomas Tranströmer
I vår dansande cirkels mandala, på dess tröskgolv, avskalas stelnade läpprörelse-ord och deras pulserande innanmäten översätts till kropp.
I varje ord pulserar ett hjärta. Clarice Lispector
Lispectors djuphavsfiske i språket, själen, filosofin, kärleken, konsten, går bakom ordens fasader. Avskinnar...
Leonard Cohen och Clarice Lispector förenas i ett sprakande, språkande Halleluja: Han:
Men lyssna käraste, kärleken är inte nån sorts segermarsch Den är ett kallt, det är ett sprucket Halleluja
Hon: Det är med en sådan innerlig glädje. Det är ett sådant halleluja. Halleluja, ropar jag, halleluja som smälter samman med separationssmärtans allra mörkaste mänskliga tjut, men som trots det är ett skrik av djävulsk lycka. För ingen håller mig tillbaka längre. Jag har fortfarande kvar min förmåga att resonera förnuftigt - jag har läst, matematik, som är förnuftets vansinne - men nu är det plasman jag vill ha - jag vill livnära mig direkt av placentan. Jag är en smula rädd, fortfarande rädd att ge mig hän eftersom nästa ögonblick är det okända. Skapas nästa ögonblick av mig? eller skapar det sig självt?
Detta samstämda halleluja för det levande språket, kärlekens tal, kan placentreras rakt ner till 1200-talet och den dansande kärlekens poet, Jalal ud-din Rumi:
Genom din kärlek är alla mina hårstrån vers och poesi, Genom din smak är hela min kropp ett honungsfyllt fat.
...
Kärleken begär att detta tal ska fram; när nu spegeln teg, vad var det den förnam? Vet du varför hjärtats spegel inget gav? Från dess yta inte rosten slipats av.
Kära vänner, lyss till vad som här förtäljs:
sanningen om det som i vårt hjärta dväljs!
I förhållande till Rumis ord kan de danshändanden jag initierar, ses som en sorts rostbekämpning...
Here the sea strains to climb up on the land and the wind blows dust in a single direction. The trees bend themselves all one way and volcanoes explode often Why is this? Many years back a woman of strong purpose passed through this section and everything else tried to follow.
En enda gång tuggade min taxhona, Scylla, på en bok. Hon var en sparsmakad gourmet när det gällde text. Här återger jag en calzone version av Lampadaridou-Pothous poesis verkande text. I denna vikta calzone möter den första passagen den sista. Däremellan finns 12 välsmakande passager att avnjutna.
Ingångscitat:
"Men detta är liktydigt med erinringen av det vår själ
en gång skådade, då den färdades med gudomen."
Platon, Faidros XXIX,C
FÖRSTA PASSAGEN Materiens ångest
Vinter ska finna mig naken
I ett rum i ruiner
Där tiden väller fram ut golvspringorna Vintern skall finna mig i askan av mina dikter En handfull ord som vit eller blod
Som vandra eller ed - som "Själarna luktar" * Jag bränner dem för att värma mig.
*
Vintern ska finna mig barfota vandrande Upp och ner i avgrunden den enda ** Jag sjunker ner i den i den mjuka jorden Uråldriga stjärnors gyttja Jag ska ta mig igenom, säger jag Med kvistar av azur i mina händer Och trädet i mässa inför ödemarkens silver Lukt från det oändliga tomrummet Den plågade materia jag bebodde.
Jag lyfter mina dikter upp mot "Manteln doppad i blod" *** Och bränner den för att värma mig.
*
Regn faller utan uppehåll i mitt sargade rum det "i utbyte mot elden" svävande **** Det regnar fullmåne och åldrat blod Kristaller laddade av mina sekler.
Jag böjer mig och ser mig själv i djupet I den djupaste källan av krossad kristall Villrådigt vemod mitt ansikte Och ödsligt silver regnar, regnar över
helgonbilden Min kropp en doft av nattens skälvning Och ärkeängeln på post i fönstret Gestaltar en erotisk båge från Gud och Universum.
Jag sveper mig i gränslöst himmelsblått För att passera.
*
Vintern ska finna mig drömmande En ros planterad i stormen Med paradiset skiftande som hallucinationen Och tiden profetisk ännu Befria stjärnorna från min kropp.
Vintern skall finna mig i öknen Skrida fram som en uppenbarelse Och Seklet Förstöraren nedsmälta Som ett väldoftande vaxljus.
Med de sju lågorna upptända på min kropp Säten för skummande vithet ***** Med doften av brända pinjebarr för
invigningen
En övergiven ros i bön Vid stormens yttersta gräns
Jag vandrar inte längre Jag nedsjunker som en profetisk dröm.
* Herakleitos fragment 72 ** Herakleitos fragment 33 *** Uppenbarelseboken 19:15 **** Herakleitos fragment 54 ***** Jmf Platon Faidros
FJORTONDE PASSAGEN Den yttersta tiden
Min kropp fylld av sprickor Där avgrunden väller fram Ingenstans finner jag fotfäste Att vitna som en blomma ur djupet och sedan Upphöjas naken som den högsta lågan Och bli visionen av en bön För att befria stjärnan som sover I mitt sår.
*
Min kropp profetisk Inväntar den absoluta Natten Det yttersta sönderslitandet av min jordiska klädedräkt Vid den mystiska gränsen Min sista dikt Utan ord Bara musik jag lyssnat till under andra tider.
*
Min kropp en trädgård som vattnats Som sjunker Förvandlad Boning för en oprövad tid
Och min själ tunn och upprätt Jag ristar ljuset i den som silver För att den skall lysa upp min passage Jag ristar mitt ansikte i den För att inte förvilla mig.
*
Oupphörligen sönderslits jag för att nå det Ena Och dess dimension För att inrymma Mina såriga lemmar som faller isär Fyllda av erotiska nätter och junidagar Parfym från middagstidens pinjekottar
Mitt liv faller som en bränd kropp Utvidgande ljuset För att jag skall passera
Our Lady of Solitude by Leonard Cohen
All summer long she touched me. She gathered in my soul from many a thorn, from many thickets,
Her fingers, lika a weaver's - quick and cool.
Det finns passager och det finns Passager... Det finns iscensättningar och det finns Iscensättningar... Runt 1960 var jag som 4-åring sjuk i mässlingen. Jag låg isolerad i det minsta rummet i den minsta lägenheten på Bruksgatan i Helsingborg. Där låg jag i en Evighet i ett alldeles mörklagt rum. Första vårdagen som jag fick gå ut igen, gick jag längre än jag egentligen fick. Alldeles ensam gick jag till den Stora stadsparken och där ur den svarta jorden blommade ett ensamt körsbärsträd och prickade det svarta med skära tungor - och jag genomslickades, passerades till ett expanderande Nu... på den vägen är det.
Kärleken, logos, elden, hoan är alltid havande.
En spricka, ett sår, en öppningsgest och förlossningen, in- och utkrängningen, sätts igång och bröllopet förbereds...
slowly I married her
slowly and bitterly married her love
married her body,
in boredom and joy
slowly I came to her
slow and resentfully came to her bed
came to her table in hunger and habit
came to be fed
slowly I married her
sanctioned by none
with nobody’s blessings, in nobody’s name
amid general warnings, amid general scorn
came to her fragrance, my nostrils wide
came to her greed with seed for a child
years in the coming and years in retreat
slowly I married her
slowly I kneeled
and now we are wounded so deep and so well
that no one can hurt us except death itself
and all through death’s dream I move with her lips
the dream is a night but eternal the kiss
and slowly I come to her
slowly we shed the clothes of our doubting
and slowly we wed
Leonard Cohen - my favourite psychopomp
