Jag letar efter anteckningar
om Baba Yaga inför årets rituella danshändande på Kvinnohöjden. På måfå slår
jag upp en pärm jag namngett till Systrar i ord – och hittar den röda tråden.
En rest från någon av mina stygnlingar, mina besvärjande konstverk i stygn där
jag fångar betydelser som går utanför ords fattnings- och uttrycksförmåga.
Den
röda tråden som har härvat till sig ligger bredvid ett stycke med följande
understrykningar i en text som handlar om en av mina absoluta favoritböcker, The Djinn in the Nightingale's Eye av A S Byatt:
”Gillian begins a life of narrative freedom and rewrites her own fate… as
competent co-creators of the plotted nature of the realities they inhabit…
having located Adriadne’s thread…”
Jag vet att jag inte
medvetet iscensatt sammanträffandet. Jag vet att betydelser, de verkliga, de
som hjälper oss tyda verkligheter, beror av vad som benämnts synkronicitet .
Jag
läser längre upp på sidan:
”… regards her story as already having been written, and sees herself stuck in
a dead end, ‘redundant as a woman’…”
Jag minns när jag på allvar
förstod att den kulturella kvinnoskepnaden var en liksvepning längst in i en
återvändsgränd.
Och jag minns var och när jag knöt handen om den lösa trådänden. Och jag har
aldrig släppt taget.
Jag öppnar mitt
dagboksdokument för att lägga in bilden ovan, och ser att den sista anteckningen
jag har gjort för någon vecka sen är:
Byatt:
"Vocabularies are crossing circles and loops. We are defined by the lines we choose to cross or to be confined by."
Att notera:
Adriadnes tråd är enligt den grekiska mytologin det ullnystan som den
kretensiska kungadottern Ariadne gav till den atenska hjälten Theseus så att
han kunde hitta ut ur labyrinten i Knossos, efter att han hade dödat djurmannen
Minotaurus.
Jag vet att ur en patriarkal hjälte går det att gräva fram en hjälta.
The Red Thread
by Madeline Von Foerster
