The Land

En berättelse vidarspridd från en av deltagarna i ALBAs fredsprojekt - vidarsprider:


My Land



The two men approached each other from opposite sides of the field. They had purposeful strides.

One was carrying a spade, the other a hoe. They met in the middle, anger flashing in both of their eyes.

“This is my land” said the first, “you can move aside”.

“Oh no”, said the other “this is my land, handed to me by my father, it is you that should move aside”.

“Given to you by your father!”, said the first, “he was a thief if ever there was one, he stole the land from my grandfather”.

“Only because he duped my great grandfather, into giving it away, when his eyes and mind were failing”. Said the other.

“Never mind that”, said the first, “this land belonged to my ancestors, it is said in the stories”,

“Your stories perhaps”, said the other……………………………………………



And the two argued into the night, each not budging a foot from the piece of ground he stood on.

In the morning they were still arguing and their voices could be heard ringing out across the landscape for the whole of the next day.

And the next….. and the next…. and the next.

Neither man dared move, in case the other took his place. They became thin, their clothes became ragged, their voices became hoarse. Soon it was only croaks and whispers that could be heard across the fields. The hoe and the spade lying desolutely on the ground.



There was a girl who walked past that field every day. She watched the men, until it looked as if they could barely stand up.

One day she went across to them and very quietly said, “perhaps you should seek some help in this matter, the wise Hodja lives in the wood across the path. I could show you the way”.

The two men followed the girl’s direction and they walked down a small path through the cool and the shade of the forest until they reached a clearing. The Hodja sat outside his hut, twisting rope with his fingers.

He looked up. The two men stumbeld forward, both shouting, “Its my land”.

The Hodja only nodded, “take me there”, he said.



When they reached the field, the Hodja pointed to a bare patch in the middle, where the land was dry dusty and compressed from their stamping feet.

“Here”? He said and they both nodded.



The Hodja walked out across the field and suddenly flung himself down on his on his hands and knees and put his ear to the ground.

He was there a long time until one of the men touched him and asked what he was doing.

“Listening to what the earth has to say”, said the Hodja and returned his ear to the ground.



Eventually he stood up. “Well, what does the earth have to say”? both men stammered.



“The earth says, you belong to her”, the Hodja replied.

Dansande frön

Nyss hemkommen från en processande helg inom ramen för ALBAs fredsprojekt. (Allians för läkande berättande i Norden) Jag fortsätter att fullfölja de handlingslinjer jag framdansade under förra årets rituella dans i Turkiet: nedläggande av vapen och avtagandet av gördel/kyskhetsbälte...
Ser i anteckningar jag gjorde innan och på resen dit, en tematik, en kedja: broar, tillit, projektioner, synkroniteter...

I utsagans värld: vindbron är både farbar och ofarbar... När går man över en sådan bro, när den är öppen, eller när den är stängd. Liv. Vatten. Övergång. Undergång... Det synliga. Det osynliga. Detta både och. En vindbro. Omöjlig att beträda. Men jag går över den, litar på den. Ordet är sant. Ordet är falskt.
(Krister Gustavsson)

En av deltagarna berättar om den sökande, den som letar efter det stora svaret, efter grytet av mening, hos gurus, hos experter, i texter... tills slut kommer den sökande till en trasslig skog, där träden växt ihop till en flätad katedral. Den sökande zickzackar sig fram till en glänta där hoan träffar på en kvinna, urgammal som berggrunden. Och frågan ställs: Vad är meningen, var finns den? Det urgammla svaret: Du frågar efter frukten, när frön är det enda som kan ges...
Efter berättelsen gick vi ut för att med ögat fånga en bild som kunde illustrera fröandet för var och en av oss.

Vinden fortfarande vinterrivande. Ögats tårkanals sluss öppnas. Vatten. Ser en betong bro. Under bron, genom bron ett rör. Ur röret en isformation, i smältning, en dans/en danserska som droppe efter droppe faller i spår av tassar.

Återläser:
18/3
Drömmer om en danscirkel jag ska lägga, en självets mandala, en cell, beblandandets framställnings spegel. Gnistrande dansstigar, mönster av vittrade snäckskal. I den flytande centrumplatsens fröform gräver och skyfflar jag undan sand. Avtäcker en snäcka gyllenpärlemo, med två mindre fastklättrande på sig. Sandhögen blir en uppskjutande piedestal som sen omformar sig till en trekantig framställningsform, en bakform.

Drömtid är inte avskild från den fysiska världen. Den är jordens inre puls.
drömtid - sammanfallande tid - skapelsetid
På den dansande, sjungande, talande jorden finns platser som genljuder högre och starkare än andra.

Rytmande platser, levande mandalas där betydelser skapas och dansas. Alstringsrum, tempel(= avskilt område), där livet självt tar plats för att initiera, att fröa - no guru, no teacher, no master... att vi ingår i livets metramorfiserande, att vi är upprinnelseformar för betydelser, speglar... en värld där allt andas klorofyllt.

Själens speglingar av von Franz: den hemlighetsfulla egenskapen hos det mänskliga medvetandet som det innebär att vara en spegel för världen. SPEGEL - Medusa, sjöjungfruns attribut, sagans spegel, den reflekterande huden ...

En beståndsdel i FREDSARBETE är att varje enskild gör sig medveten om sina projektioner... att återta en projektion medför bokstavligen en belastning, men samtidigt också en befriande vidgning av personligheten... jmf C.G. Jung som på en fråga 1954 om han trodde det skulle bli atomkrig svarade: Jag tror det beror på hur många människor som kan stå ut med spänningen mellan motsatser inom sig själva... Om det inte blir nog många och det bryter ut ett sådant krig, är jag rädd att det skulle betyda slutet för vår civilisation...

Som allt, är projicerandet dubbelsidigt, välsignelse och förbannelse... är magi och diskurs...

Naturens/kroppens sam(med)vetande.
Art rörelse: rytm/gest/dans/bild/ljudande/tecken/bokstavsspråk/kullerbytta
utvildning

flesh...
the biosphere as it is experienced and lived from within by the intelligent body — by the attentive human animal who is entirely a part of the world that he, or she, experiences

flesh...
language is the very voice of the trees, the waves and the forest...
(Maurice Merleau-Ponty/David Abram)

Inanna, Lady of the largest heart
Inanna
child of the Moon God
a soft bud swelling
her queen's robe cloaks the slender stem
...
steps, yes she steps her narrow feet
on the furred back
of a wild lapis lazuli bull
and she goes out
white-sparked, radiant
in the dark vault of evening's sky
star-steps in the street
through the gate of wonder...

(Enheduanna 2285- 2250 fvt. Hon den första namngivna författaren.)


Och i genomdränkt förståelse vet jag: Drömmar är dagens svar på morgondagens frågor(Edgar Cayce) ... och är glad över att vara med i ALBAs processande fredsprojekt... nästa cirkelrörelse: mytologisera samtidens stora rörelser för att få en klarare bild o handlingsriktning... : We can't solve problems by using the same kind of thinking we used when we created them... så jag fortsätter dröm- och rytmtänka.

Wolfgang Pauli: Det medvetna låter sig dresseras som en papegoja, så icke det omedvetna.

Under och över informationsdiskens yta

Över
Vi pratar om kunskapande, den tunna strimman av ordsatt vetande, som vi tvinnar till ett rep och försöker fjättra rytmens, dansens vetande/kunskapande med. Och vårt teknikaliserande av dans, expertstämpeln utifrån, inte det unika uttrycket inifrån... Kvinnan som skulpturerar figurer som inte är tänkta utan som växer fram ur händernas "minne" berättar om Hening Mankell som i sin tur berättat om en gång när han i Afrika träffat på ngr äldre, visa kvinnor. De frågade var han kom ifrån och tolköversatt försökte han förklara... nej, stopp du måste verkligen berätta, visa, dansa... och han dansade men det var fortfarande för abstrakt ;)
Tänker enastående boken källvattnets mask: dansen framställer inte, den ÄR, dansen är lövet på vattnet... se, vara till, inte ersätta, aldrig imitera, aldrig föreställa...
Under
Kollegan har lämnat kvar en bild som skärmsläckare, Crewdsons bild av det översvämmade rummet med den flytande, drunknade (?) kvinnan. På sitt arbetsrum har han en bild där man ser ryggen på en kvinna i röd klänning som går ut i havet... På natten drömmer jag att en man går vid min sida plötsligt rusar han nerför den smala stigen som leder till en klippig strand. Han förföljer ett ungt par. Den unga kvinnan simmar naken ut i det klara vattnet o min dröms sidman glider sakta i vattnet efter henne och stjäl obemärkt hennes armband o ringar. Hon närmar sig klipptungan där den unge mannen, hennes älskare ligger och sover, plötsligt märker hon närvaron av tjuven och öppnar munnen för att skrika. Då lägger han snabbt en hand över hennes mun, drar henne under vattenytan och dränker henne. Hennes kropp med huvudet först, flyter fram mot klipptungan. Älskaren lutar sig fram och kysser hennes läppar
och hans läppar vet att hon är ett lik...
För mig
är drömmar, som allting annat, alltid både och... denna drömscen handlar både om min och om min kollegas inre skådeplats. Han som så absolut vägrar lekar, som kniper ihop benen runt hennes huvud, stryper i Jung's term sin anima... och jag, jag vet allt om vattenoffer...
Jag ska byta ut bilden mot en bild på Baubo/Iambe

Heras

En amasonisk initiering - när plats, kropp och benämning knyts samman i
Valans knut av då/nu/framtid.

The battle lusting Amazons set up
a wooden image, under oak, in Ephesus
by the sea, and Hippo performed a
holy sacrifice to you. Queen Oupis,
first around the oak, they danced
a leaping battle dance with shields
and then a broad ringed circle dance
the fine, clear pipes keeping time
with the stamping feet.
...
The echo raced to Sardis
and to the Berekynthian land.
Their feet stamping loudly
their quivers clattering.
Afterwards around the image
a shrine was built on broad foundations.
Nothing more divine, nor richer
does Eos see, it easily surpasses Pytho.
(Callimachus Hymn III: To Artemis)

... the quest to reclaim that symbolising/naming power, to refigure the female self from a gynocentric perspective, to discover, revitalise and create a female oral and visual mythical tradition and use it, ultimately, to change the world...

Monster, by Robin Morgan, 1971 ..... We are the myths. We are the Amazons, the Furies, the Witches. We have never not been ...

caveling

På platsen där världens kött och mitt flätat samman sina muskelfibrer finns en grotta med en naturlig vattenbassäng, en speglande hinna mellan ovan och nedan. Första gången jag var inne i grottan var jag övertygad om att jag skulle dö om jag badade i vattnet. Året efter gjorde jag det... en sorts död.
Livlinan lindad runt tre plumsande ordstenar:
sammansmältning, förnekelse, gottgörelse

I ett uppsprucket dånu skrev jag:

hon lyfte på svepningen
frigjorde hans konturer från diset

med tungan lossnade jag
töcknet runt hans kropp
lyssnade

i salivens väta flöt jag ut
över honom

formande mig
till nya muskelfästen
för honom
som sparkats längst in

gränslade
svalde jag
adamsäpplet helt

genom det uppsugna hålet
lät jag honom höra sången
som moder lämnade jag
honom till
lindarnas systrar

i tidens ursprungsform
i grottan
krympte hon mig

liten flicka
pupilla
blev hans svärta

med ett sugrör dränerade
jag hans ögon på den gröna färgen
flätade löpsnaror

i ett stelnat flöde
hängde vi fritt
hoptvinnade
ur virvlen
ur vattnets öga
flöt hans huvud upp

från hans läppar
kysste hon hinnan

Jag klyvnar - alltså finns jag

I natt drömde jag igen övergrepps drömmar, våldtagna rum, nu var det inte en deckare som utlöst drömvämjelse utan ett alldeles utmärkt bokpresenterande i det vackraste biblioteket... jag tror jag är så sprängfylld av fullgångna ord, att alla ord, berättelser som inte filtrerats genom mitt erfarande drömöversätts till intrång...
... "girls you've got to now when it's time to turn the page" (Tori Amos Northern Lad)
Erfaren text:
Omklädningsrummet är kallt. Båsens blekgröna färg har flagnat fläckvis. Någon har ristat spretiga former i det avtäckta murbruket. Det är ingen graffiti, mer som mönsterbilder hon inte kan tyda, ett embryoalt alfabet eller en ritning till en katedral. Hon tittar ner. Golvets vita räfflade plattor har fyllts ut, blivit plana av avfilad hud, avklippta tånaglar och hår som samlats i dess sprickor. Hon ser ner på sina fötter. Stortårnas köttiga trampdynor flyter ut åt sidorna. Hennes fötter är gjorda för ökenvandringars nersjunkenhet och grepp runt grenar.

Dörren in till operationsrummet består av rostfria spegelblanka plattor, fastnitade sida vid sida. Hon ser delar av sin kropp. En tillskuren del i taget. Och mellan delarna - skymtningar. Ögats muskler minns en annan skymtning.

När hon var liten tittade hon ofta på tv:n i smyg, sent på kvällarna. En gång såg hon en film där det unga nygifta paret under sin smekmånad tog in på ett ödsligt hotell. På hotellets vind stod rad efter rad av dammiga och spindelnäts draperade speglar. Under dammet, under näten, bortom spegelglaset fanns de, det, skymtningar, gestalter... något som var något annat än återspegling. Och spegelglaset var genomsläppligt.
Efter den kvällen började hon hänga ett tyg över den runda spegeln i sitt rum innan hon gick och la sig. Ibland rörde det sig under tyget. Och hon fortsatte att smygtitta.

Nu håller hon sig till det tillskurna. Hon tittar på sina speglade bröst. Känslan av den lilla svullnaden i hennes kropp, syns som en solförmörkelse över vårtgårdarna. Brösten ser ut som om de hade blivit påsmetade i efterhand av en slarvig drejare. Hela kroppen som hon inte kan se genom det tillskurna, känns som en snedvriden kruka, där en bottensats skvimpar runt den lilla svullnaden.

Hon tittar ner igen. Hennes utpressade stortår befinner sig på var sin sida om gult streck som är målat på golvet. Följer hon strecket kommer hon fram till sitt tredje aborterande bakom dörrens fragmenterade reflektions yta. Hon löper strecket helt in.

Snittet läggs där det senare ska växa upp en hudens trädstam. Den grå floden väller fram. Den flyter stadigt och jämt, utan fors, utan virvlar, utan någon skälvning i strandkantens hudlager. Floden strömmar fortfarande när hon lämnar byggnaden. Hon är genombruten men fortfarande förvånansvärd intakt.
Skymtningarna gömmer sig i hennes fotspårs skuggor.

There comes a time when we need a certain call

En helg av indragande till kärna och rörelsefåra: We are the world - till minne av Stina Sundberg, Feministiskt initiativs talesperson och hela sitt liv aktiv inom kvinnorörelsen... There comes a time when we need a certain call...

till avkulturalisering, till insikt som möjliggör utsikt, till avbokstafiering, till vidöppen blick som synar, snittar alla kejsarkläder, till mångögad kropp, till återlemmad existens där tanke, känsla, sinnen samleker med det mer än mänskliga...

Hos noen er ordet kommet sa langt utenfor kropp
og berøring.
Det har mistet jordfeste, blitt et fremmendlegeme
langt borte.
Midt i alt som sies, sies intet. Intet virkeligt. Inget
Selv.
I begynnelsen er kroppen.
Mer og mer blir ordet.
Ordet kan bli veien til Mer, løfte kroppen in til seg
og gi den lys.
Men det kan også bli veien til Mindre. Mindre hel-
het, mindre nærhet.
Noen gir opp kroppen og satser alt på ordene.
Intet puster lenger.
Noer gir opp ordene og satser alt på de andres ord.
Sier ikke seg selv.
Noen må puste seg selv nær en annen, før det fulle
ordet kan frigjøres.
De må gå tilbake til tiden før ordet for å gjenfinne
ordet.
Helheten må hentes langt inne. (Wera Sæter)