Ur Anaïs Nins 2:a dagbok:
The art of woman must be born in the womb-cells of the mind. She must be the link between the synthetic products of man's mind and the elements.
Man today is like a tree that is withering at the roots. And most women painted and wrote nothing but imitations of phalluses.
The world was filled with phalluses, like totem poles, and no womb anywhere.
I must go the opposite way from Proust who found eternal moments in creation. I must find them in life. My work must be the closest to the life flow.
I must install myself inside of the seed, growth, mysteries.
I must prove the possibility of instantaneous, immediate, spontaneous art.
My art must be like a miracle. Before it goes through the conduits of the brain and becomes an abstraction, a fiction, a lie.
It must be for woman, more like a personified ancient ritual, where every spiritual thought was made visible, enacted, represented.
Det spontana ögonblickets mirakel, upplevande liv - som kan ske i dansen, i den rituella dansen - Erfaranden som kan ge ens rationella livsval förvildande alternativ som en vittring, en doft, ett spår...
Ur Källvattnets mask av Birgit Åkesson:
Dansen synliggör levnadens villkor och kvinnan, föderskan, måste dansa... den intagnas dans är det avgörande, det oundgängliga: dráma
Att kunna dansa verkligheten, ge den fysisk form
Att nå den andre, nå pyton, trädet
och ge den avlidne regnets ansikte
Att hålla gästabud för fåglar, reptiler och vildgäss,
för jorden, vinden och vattnet
med stegrande sinnen i hängivelse åt varat
dansande i den andre
och ge levnaden två stränder
