dagsordling 1

Omger mig, omläser, omrör mig varje dag bland/i alla mina ordlingar; jäsande understrukna meningar, lösbladsanteckningar, dag- och nattböcker etc. som jag livger mig av...en sorts daglig "hela havet stormar" allvarsskrattig lek. Alla ordlingar kommer kanske inte att bli infogad text utan stannar i hoppet från plinten till det hängande repet...
Som en hyllning till det kanske inte infogade, tänkte jag under rubriken dagsordling dela något av vad jag tuggat i mig till frukost, badat i, tränat till eller drömt genom...dessa ordlingar av valfrändskapande ordorganismer.
Rader att så egna erfarenheter i...

Ur I gränsland, Essäer om kvinnliga författarskap av Eva Adolfsson från 1991, återläser jag:
Birgitta Trotzig: I kärleken den dödliga skadan.
De kursiverade avsnitten är mina marginalanteckningar. Jag föredrar att lägga mig i, beblanda mig med andras texter inte skriva om - objektgöra. (En dag ska jag skapa en regenereringsavdelning i ett bibliotek, en fortsatt skapelseplats där återlösning av texter, marginalantecknande, eget fortsatt skapande utifrån det lästa, avlyssnande och sedda kan ske och delas...)

klyftan mellan det hungrande jaget och världen
skrivleva detta begär genom klyftan, klyvnaden

... bilder av statyer, där ytan spricker upp...Ur drömsynen växer upproret: hon slänger kasperdockan i golvet, ser i spegeln en rasandes ansikte - vilda ögon, det mörka håret ringlande som ormtungor kring ansiktet, ser kasperdockan: ansiktet hade fått en spricka tvärsöver. Och just där, i ytorna som rämnar, i bilden av den rasande i spegeln och sprickan i dockans ansikte, börjar kvinnors skapande... den hotfulla kvinnlighet där liv förblandas med död, den groteska kropp som inte vet individens gränser, som spricker upp och öppnar sig ut mot de gemensamma landskapen...

Minns uppgift: Skriv en berättelse utifrån ordet krackelera.
KRACKELERA
Ur de rämnande bokstäverna rinner bilderna upp. Torremolinos 1973. Skoningslöst brännande augustisol över charterhotellets tak. I en rödvitrandig solstol sitter jag hopkurad i en volangprydd, illgrön nylonnegligé. Negligén är mammas. Det är en present från mig.
Jag gav henne alltid flärd: Morgontofflor med ljusblå svandun. Odlade pärlor från Japan. Senkomna sulor till henne som överlevt finska vinterkriget utan skor.
Mitt hår ser ut som ett näste av trådiga prinskorvar. (Permanent och en natts papeljottsömn.) Mina volanginramade armar som hårt trycker knäskålarna mot brösten är uppsvullna, snabbfettade. Det är den sommaren jag började laborera med vikten, köttet. Hetsätning, det samtidiga skyddet och sprängningsförsöket.
Pannan lyfter sig ur bilden. Ett glänsande krackelerat hudfält. Mörkbruna fnasiga hudkvadrater omgivna av skär rå hud. Skoningslös bränna.
KRACK
ordet handlar...
Krack
ljuder inuti, söndrar, lossar inomhud, lossar ljudspår...
E
det är sommaren jag börjar knulla...
LERA
leva, levra, forma

... mot den gamla bilden av författaren som upphovsman och stiftare av lagar för ett fiktivt universum ställs en annan sort auktoritet: hon som författar i det pågående. Som i en mycket gammal betydelse av ordet författa: "Han såg drömmen och författade den" (som det heter i 1500-talsbibeln). Något finns drömlikt, ses och författas vidare.
...
"Så hänger allt samman, andas genom vartannat, lever genom varandra, byts oavlåtligt ut och är oavlåtligt åter tillbaka."

prima materia

Poesis - en påse Blandord

Wallace Stevens/Jeanette Winterson
Adonis/jag

Poesis är ett sätt
att återlösas
att bli medveten
om den soliditet hos verkligheten som hindrar den att helt lösas upp i de föreställningar som vårt intellekt har gjort sig

poesis är intelligensen i färd med att försvara oss mot oss själva

poesis är till sitt väsen uppenbarelse
uppenbarad natur

Världen är ett likhus där de döda ligger på rad. De döda har inget behov av ord, inga begär som aptiten inte kan tillfredsställa. De döda, deras glupande munnar gapar tomma, deras tungor har slitits ut och hängts upp på tork. Det knastertorra hopskrumpna babblandet från bårhuset. Det tillslutna rum där samma gamla ord varje dag torteras och dödas. de är nöjda med sina döda ord. De ord de inte kan döda kan de förtiga. Det förbigångna ordet. Det outtalade och ohörda Ordet. Det okända ordet som på sitt eget språk är ett främmande språk. ordet i exil, inlåst i det förflutnas vittrade palats, dess glans har falnat, dess tillskyndare är få...

Var och en plockar upp sitt avhuggna huvud. En del säger att de tycker om sitt arbete.

Mun-mot-mun räddning mellan skalden och ordet.
Kyss mig med din munhåla, urholkningen där orden grävs fram, orden som begravts under tiden. Kyss mig med din munhåla och jag ska tala i tungor.
Återvänd dit där orden började och kasta upp dom genom tiden tills de får fäste i en ny mun och åter börjar tala.
Ordet kallar på henne. Ordet som är ande, ordet som är andning, ordet som hänger världen på sin krok.
Ordet kommer när jag kallar, men vem är det som kallar på vem?

Tjutet i vinden är uråldrigt, skriet som kommer före meningen...

jag saknar pulsåder för detta tidevarv
jag skapar en lidelse som liknar chimärans
flämtande

en sten tvår sig i min röst
åt de kvävda klangernas språk
skänker jag sårets röst
för stenen som kommit fjärran ifrån
för den förtorkade världen, för torkan
för tiden som bärs bort på en bår av is
tänder jag sårets eld...
jag lever mellan eld och pest
med mitt språk
jag lever mellan molnen och gnistorna
i en sten som växer, i en bok
som inviger mig i mysterierna och
syndafallet

jorden säger om sina ruiner:
se min sång som återvänder till mig

jag dröms
jag lyssnar: översätt inte ett levande språk till ett dött... jag tror på möjligheten, på återlivningen, på att häva bokstavfieringen, på att smida alfabetet till ett ornamentiskt mönstergaller, en hudtatuering på det levande, språkande, (j)ordande
världsköttet...

Tanklar och intercoursande

Tanklar har jag använt som beteckning för att tankar är inomkroppsliga handlingar i samklang med den utomkroppsliga världen. Att denna samklang är synkronistisk. Favorit mytografen och analytikern C.G. Jung, definierade synkronitet som en akausal förbindande princip:Det simultana eller närhändande inträffandet av två händelser/texter som hänger samman genom mening, inte genom ett orsak - verkan förhållande.



Ett nu exempel:
Jag ska plocka med den bärbara datorn ut efter att ha skrivit om ärr, om stigmata. När jag lyfter upp datorn från bordet ligger där en diktbok: SPÅDOM av Anna Mattsson. Jag lånade hem den sista dagen jag arbetade som bibliotekarie på Simrishamns bibliotek, och har inte läst den ännu. Jag slår upp boken på måfå och läser:

Stämpel

jag bär en historia
jag döljer den

och täta flammor, nyckeln
är gjuten i ärret
efter ammans ring

jag samlar sköldar inför resan
en böld, ett armborst i min arm
brist och förgifta denna trakten

hemlandet bröt sig in i min tunga
och en morgon hostade jag
människorna flydde mig

det spår mig ett gränskrig, en vit dimma
där portar slås upp och blottar ett fotspår
en brand i hälarna, lagens kallbrand

sjuk är du, sjuk är du
nej inte sjuk, men en bergskedja
över min rygg, som nöts av pilar

jag - det gift en moder såg
jag suger ut betraktaren

ur historien, suger ut iglar
iglar med spädbarns munnar
igenfrusna nyckelhål

andas, jag andas på det
som kunde spegla och skära
mig - en bruten förtrollning

jag intercoursar textradernas
tungor
låter dom rotkyssas
med insamlade väl garvade rader
uppblötta
övermålade
nertryckta
i jord och kropp

jag intercoursar

rullar småsten i munnen
ordslipar
stenvattnar
sammanhang

ordorms
tungor
slingrar samman

intercoursar:

hemlandet bröt sig in i min tunga
och en morgon hostade jag

intercourse

Fosterland av sol och blod
Du rullade in i min tid
Där minnet blodbesudlat ebbar ut
Och avgrunden som en ros sköt skott
I mina inälvor
Mitt liv uppstiget ur
Markerna som slumrar vid
Vid min rot.

Ur detta sår i minnet
Ur denna ebb
Föddes jag
...
(ur Mystisk passage av Maria Lampadaridou-Pothou)



slår upp första sidan i Spådom:

någon kastar sig
och klyver

intercourse

mitt mantra under klivet ut ur
en gång:
du klyvs nu
för det ska du vara tacksam