(Bilden: Sophia, Celsus bibliotek, Efesos)
Läser mig till sömns. Under drivande anteckningshögar hittar jag en bortglömd, nyligen nerdykt i, text: Det stora okända, Kulturkritiska essäer av Bo Gustavsson. Strange - bortglömd, tänker jag när boken slår upp sig och jag ser understrykningar, marginalkommentarer… läser vad jag framlyft.
Bland annat:
Att tänka med sinnena och det imaginativa är litteraturens uppgift. Det imaginativa är… den sfär som existerar mellan det relativa och det absoluta och som möjliggör kommunikationen mellan dessa båda världar.
Om den Tranströmerska koden – uppvaknandet/medvetenhet om det stora okända/poetens ontologiska uppdrag, missionen att fullborda sitt liv, att vara ”anställd/av ett stort Minne för att leva just nu”:
Uppdrag: att vara där man är.
Också i den löjliga gravallvarliga
rollen - jag är just den plats
där skapelsen arbetar på sig själv.
uppvaknandet: första steget i en initieringsprocess för att nå existensens axis mundi där allt förklaras och uppenbaras… under det mytiska världsträdet i världens mitt…
att det handlar om en medvetande förskjutning/glidning/lyftning
att det handlar om en närvaro som söker en
att utveckla en ontologiskt illuminativ kropp
En dag kom någonting till fönstret.
Arbetet stannade av, jag såg upp.
Färgerna brann. Allt vände sig om.
Marken och jag tog ett språng mot varann.
att dikta mötesplatser
att iscensätta
sophia perennis