Jag uppmanar besökare att kasta recensioner, mest-lästa, nobelpris etc. listan...
Och istället sniffa och treva med öppen handflata längs bokryggarna och stanna när handkänslan säger: Nu, Här... slå upp boken på måfå... fånga citatet som ramlar ur... se vart det vill hän... följa med... blanda samman det levrade med den egna handsvetten och livsrörelsen... samalstra...
Bibliotek är alstringplatser.
En utsöndring, som i tonåren hjälpte till att avsöndra mig och som nu är inkapslad i min levnadsväv:
"... Henrik stod längst ut på strandspetsen, i fotdjupt vatten. Han var vänd ut mot nordväst, mot platsen där floden vidgade sig. Månskenet täckte den i grå silkesglans. Mitt ute i strömfåran hade långa låga dimbankar bildats. medan vi stod och tittade på honom ropade han: 'Hörer du meg?' Mycket högt. Som till någon som befann sig flera kilometer bort på den osynliga bortre stranden. En lång paus. Sedan: 'Jeg er her'..., han hade fallit på knä som inför en syn. Någonting befann sig mycket nära honom, lika synligt för honom som Gustavs mörka huvud, träden och månskenet på löven runt omkring oss var för mig. Jag skulle ha givit tio år av mitt liv för att kunnat ha blickat ut där åt norr inifrån hans huvud- Jag visste inte vad han såg, men jag förstod att det var någonting med sådan kraft, ett sådan mysterium, att det förklarade allt... Han väntade inte på någon visshet. Han levde i den.
Ni har nog förstått att fram till den här punkten i mitt liv hade min inställning varit vetenskaplig, medicinsk, klassificerande. Jag var begränsad av en sorts ornitologisk inställning till människan. Jag tänkte i termer som arter, beteenden, observationer. Här blev jag för första gången i livet osäker......som en blixt från klar himmel tycktes mig alla våra förklaringar, alla våra klassificeringar och härledningar, våra etiologier, bara vara ett tunt nät. Det där stora passiva monstret, verkligheten, var inte längre dött, lätt att handskas med. Det var fullt av mystisk livskraft, nya former, nya möjligheter. Nätet var ingenting, verkligheten bröt igenom det..."'
Ur Illusionisten av John Fowles.