... är som en trögflytande textmassa som håller på att stelna till i en tillfällig form
(tillräckligt länge för att avsöndra ett verk (samt) tecken, förhoppningsvis)
– all vardaglighet, all yttre påverkan blir klumpande stopp i sammanflytandeprocessen...
i avskildhet, i självsamhet - gör sig textmassan en invikning precis formad efter den sko som Antonin Artaud höll i handen när han hittades död på den psykiatriska kliniken i Ivry den 4 mars 1948.
Jag köttar till invikningen med våra ord. Glassko splittrar.
Förvånas över att han aldrig gjort entré tidigare, inom min iscensättnings rundel.
Artaud som försökte leva sin teater som en förintelsefödelse rit, en initiering till verkligt liv, till det öververkliga i det verkliga:
Teatern måste göra sig till livets jämlike, inte till det individuella livet, den individuella synpunkten på liv, i vilken KARAKTÄRERNA triumferar, utan till en sorts frigjort liv som sopar bort den mänskliga individualiteten och där människan inte är annat än en återspegling.
Att skapa myter är teaterns sanna syfte, att återge livet i ljuset av dess ofantliga universalitet och att ur detta liv utvinna bilder där vi skulle tycka om att känna igen oss själva.
10 dagar innan han dog skrev han i ett brev:
för övrigt
spelar man inte
man handlar
teatern är själva skapelsens tillblivelse
Handlingspoeter genom vars liv och genom vars verk, mysterierna uppstår på nytt... muskel efter muskel, andetag efter andetag, hjärtslag efter hjärtslag… Må märg förenas med märg, led mot led. Sena väx i sena. Helas söndrade ben. Strömma blod. Återkötta.
Rotfrändade orden teori och teater: iscensättningsplatser och kroppar för begrundande, begynnelser... men för sanningar?
Sann teater har alltid tyckts mig vara utövandet av en farlig
och fruktansvärd handling,
där för övrigt teaterns och skådespelets idé är undanröjd
såväl som all vetenskaps, all religions och all konsts idé.
Handlingen som jag talar om siktar mot den sanna organiska
och fysiska förvandlingen av den mänskliga kroppen.
Varför?
Därför att teatern inte är denna sceniska parad där man skenbart
och symboliskt utvecklar en myt
utan denna smältdegel av eld och verkligt kött
där anatomiskt, genom nedtrampandet
av ben, lemmar och stavelser,
kroppar återskapas
och den mytiska akten av en kropps skapande
framträder fysiskt och rakt på sak.
Je voudrais faire un Livre qui dérange les hommes, qui soit comme une porte ouverte et qui les mène où ils n'auraient jamais consenti à aller, une porte simplement abouchée avec la réalité.