ordpärlande

 

ordpärlerier för kommande akveduktiska induktioner

ordhylsor som förts in i det språkande köttet

och fyllts:

Maps to Ecstasy (Gabrielle Roth )

Mothers and Amazons (Helen Diner )

Drömtid: Om gränsen mellan det vilda och det civiliserade och

Sedna eller kärleken till livet (Peter Duerr)

The Virgin (Geoffrey Ashe)

The Black Unicorn (Audre Lorde)
Kassandra (Christa Wolf)

Bilder Ordgränser Anima (Birgitta Trotzig)

återkommande drömmar genom åren: ur hudens porer växer långstjälkade blommor, rotfrukter, okända varelser…

klämmer — ordmaskar

sakta rinner trycksvärtan ut...

hjärta av sten

Årets enskilda, egenriktade och egenartade pilgrimmande i mina egna ödesdigra spår, hade ett antal stoppord / navelstenar att linda ord- och melodislingor runt. 

Ett Ord var Hjärta.

Att pilgrimma är ett spårande samspråkande människa - landskap

Hemkommen fortsätter jag omvandla de genom åren ihopsamlade och samspeglande ordade texterna till ordpärlor.

Jack Kerouac:

“Somewhere along the line I knew there'd be girls, visions, everything;
somewhere along the line the pearl would be handed to me.”

Birgitta Trotzig:

"De stumma åren. En ofunnen källa, djupt in djupt ner det dova odefinierbara sorlet. Stengångar i mörkret ledde neråt, sökte mot en klippvägg — besatt av ett enda att nå in till det underliga hjärtljudet en avlägsen vattenåder, sökte utmed den obevekliga väggen uppmärksam på minsta vibration i det stenkalla främmande, minsta tecken som kunde tyda på att det nalkades nu, ett Mysterium. Men en dag var väggen borta — inte nerbruten, bara borta..."

En dag tog sig gruskornet in och den pärlande processen tog sin början. Nu hantlangas det vidare... bultande ordpärlande...

Whitesnake, Heart of Stone:

The other side of midnight,

Before the break of day

Thru' the smoke & mirrors

I saw you look my way

Eyes as sharp as diamonds,

Cutting thru' the pack,

Then you stood before me

Like an Angel dressed in black

Was it just imagination

Playing tricks on my mind
...

Hurting to the bone

& when I find you, Baby,

I will carve my name

In your Heart of Stone

Keep bleeding into the mystic

When all the colors bleed into one 

Love, the deadly wound from which my life slowly bleeds, there I am preserved
Birgitta Trotzig

Just beneath the thin layer of romanticizing love
a bigger You
a bigger Love
bleeding together into One

Closed off from love I didn't need the pain

Once or twice was enough and it was all in vain
Time starts to pass, before you know it, you're frozen,
But something happened for the very first time with you
My heart melts into the ground, found something true
And everyone's looking 'round thinking I'm going crazy

But I don't care what they say
I'm in love with you
They try to pull me away, but they don't know the truth
My heart's crippled by the vein I keep on closing
You cut me open and I

Keep bleeding, keep, keep bleeding love

into the mystic
into the now

into

each

other

wise

The key to the Love Circus of the World: the letting through into the mystic

 

"The membrane gone, the concepts gone, to be are some plain heavy stones."

but first water

first rain

and dogs

"Just outside my window I hear the late September dogs
And I understand their warning I understand their song

...
I shout to the sky please

Come on let it rain
Let it rain down on me
Let the rain touch my hands
Let the rain set me free
Let it rain down on me

... 

Silence is the steel that pierces and cuts me to the bone

...

Just inside the distance I here the late September dogs
And so I beg for sleep the child who walked before she crawled

Damn my soul that remembers and clutches to this pain

The spear in your side is me

Come on let it rain"

first water

first rain

and hope

"Let it rain
As I walk these streets unknown
To no one named
Not even myself

...

Let it go
No mother, no father, no home

...

Let it rain
let it flood these streets, wash me away

...

But give me hope
That help is coming
When I need it most

the letting out

the raining through

into the mystic

all

LOVE

is possible

"The open human: after rain. Membrane gone - everything hurts
blistering green, stinging glitter, fiery clear

burning skin.

Everything exposed, everything without mediation."

"Then magnificently we will float..."

dagsordling 1

Omger mig, omläser, omrör mig varje dag bland/i alla mina ordlingar; jäsande understrukna meningar, lösbladsanteckningar, dag- och nattböcker etc. som jag livger mig av...en sorts daglig "hela havet stormar" allvarsskrattig lek. Alla ordlingar kommer kanske inte att bli infogad text utan stannar i hoppet från plinten till det hängande repet...
Som en hyllning till det kanske inte infogade, tänkte jag under rubriken dagsordling dela något av vad jag tuggat i mig till frukost, badat i, tränat till eller drömt genom...dessa ordlingar av valfrändskapande ordorganismer.
Rader att så egna erfarenheter i...

Ur I gränsland, Essäer om kvinnliga författarskap av Eva Adolfsson från 1991, återläser jag:
Birgitta Trotzig: I kärleken den dödliga skadan.
De kursiverade avsnitten är mina marginalanteckningar. Jag föredrar att lägga mig i, beblanda mig med andras texter inte skriva om - objektgöra. (En dag ska jag skapa en regenereringsavdelning i ett bibliotek, en fortsatt skapelseplats där återlösning av texter, marginalantecknande, eget fortsatt skapande utifrån det lästa, avlyssnande och sedda kan ske och delas...)

klyftan mellan det hungrande jaget och världen
skrivleva detta begär genom klyftan, klyvnaden

... bilder av statyer, där ytan spricker upp...Ur drömsynen växer upproret: hon slänger kasperdockan i golvet, ser i spegeln en rasandes ansikte - vilda ögon, det mörka håret ringlande som ormtungor kring ansiktet, ser kasperdockan: ansiktet hade fått en spricka tvärsöver. Och just där, i ytorna som rämnar, i bilden av den rasande i spegeln och sprickan i dockans ansikte, börjar kvinnors skapande... den hotfulla kvinnlighet där liv förblandas med död, den groteska kropp som inte vet individens gränser, som spricker upp och öppnar sig ut mot de gemensamma landskapen...

Minns uppgift: Skriv en berättelse utifrån ordet krackelera.
KRACKELERA
Ur de rämnande bokstäverna rinner bilderna upp. Torremolinos 1973. Skoningslöst brännande augustisol över charterhotellets tak. I en rödvitrandig solstol sitter jag hopkurad i en volangprydd, illgrön nylonnegligé. Negligén är mammas. Det är en present från mig.
Jag gav henne alltid flärd: Morgontofflor med ljusblå svandun. Odlade pärlor från Japan. Senkomna sulor till henne som överlevt finska vinterkriget utan skor.
Mitt hår ser ut som ett näste av trådiga prinskorvar. (Permanent och en natts papeljottsömn.) Mina volanginramade armar som hårt trycker knäskålarna mot brösten är uppsvullna, snabbfettade. Det är den sommaren jag började laborera med vikten, köttet. Hetsätning, det samtidiga skyddet och sprängningsförsöket.
Pannan lyfter sig ur bilden. Ett glänsande krackelerat hudfält. Mörkbruna fnasiga hudkvadrater omgivna av skär rå hud. Skoningslös bränna.
KRACK
ordet handlar...
Krack
ljuder inuti, söndrar, lossar inomhud, lossar ljudspår...
E
det är sommaren jag börjar knulla...
LERA
leva, levra, forma

... mot den gamla bilden av författaren som upphovsman och stiftare av lagar för ett fiktivt universum ställs en annan sort auktoritet: hon som författar i det pågående. Som i en mycket gammal betydelse av ordet författa: "Han såg drömmen och författade den" (som det heter i 1500-talsbibeln). Något finns drömlikt, ses och författas vidare.
...
"Så hänger allt samman, andas genom vartannat, lever genom varandra, byts oavlåtligt ut och är oavlåtligt åter tillbaka."

prima materia

Andande aningars tal

Skrev på FB i slutet av december:

Låntagare letar efter Juloratoriet av Göran Tunström. Jag kommer ihåg:

”… det är min fasta övertygelse att vi nås av Aningen. Aningens källa är utanför oss, den är fyren i mörkret, den är blixten som sveper runt himlavalvet, gång på gång, och söker och stundtals händer det att en smula av det skenet nuddar vid oss, tränger in i de djupaste skikten av vårt medvetande. Jag skulle vilja säga: Jag blev anad.”

Biblioteket detta tänkande födande livmoderhjärta... alstrar...

Kommer också ihåg Werner Aspenström:

… om hinnan brast
att vara andad istället för att andas

och Birgitta Trotzig:

Den öppna människan
... hinnan borta - allt svider, svidande grönt, svidande glitter, brännande klart, brinnande hud. Allt blottlagt, allt utan förmedling...

Läser såsom i en spegel Aspenströms dikt:

DEN UNDERLIGA FLICKAN

Istället för att gå till skolan
gick den underliga flickan ner till vattnet
för att lära sig andas med gälar.

Tillägger:
och tala med stenar...

och bibliotek - dessa underbara vattensjuka platser -
våtmarker...
källsprång...
ikastade ordstenar...

Sammanhängd

Genomskriver förra årets anteckningar från Turkiet resorna.
Låter förgreningar växa.
Regenereringsstränglar
Navelskålen. Omphalos - knutpunkten mellan världar, mellan texter. Vårt första ärr.
Att läkning, helande sker via söndersliten, genomtuggad ärrvävnad.
via åter strömmandet
viaduktar mig

Tänker: Man menar att problem uppstår när den inre och yttre verkligheten inte samstämmer.

Tänker: Man har fel.
En gång var jag en samstämd. En asfaltering.
Nu är jag en skiktad.
Fortfarande asfalteringssamstämd med samtida betydelseristningar.
Tunt.

fetskiktningen är annanstämd
ett annat landskap
både yttre och inre

Stränglar
Ögat fångar titeln Sammanhang.
Birgitta Trotzig:

Hinnan borta, begreppen borta, att vara är några enkla tunga stenar
- det är ett särskilt landskap, ett under en värmebölja till hälften uttorkat vattendrag.
…
I stenvärlden nätvingens öga grönskiftande grönt, solen i svarta sjön, solen i svarta vattnet. Ögat grönt rosa blått, jättestor eller mikroskopiskt liten himlakropp - genom skimret genom det svarta den väldiga slutliga solen
…
- i drömmen går kvarnhjulet oavlåtligt, oavlåtligt. Död och liv talar nu till varandra, det är på gränsen, det är gränsen mellan läpparna och orden

sammanhängdandet kräver sina offer
ser Odins blinkande öga
i vitögat
det vätskväser: bailamos con la muerte

Dreams made flesh

fleshing out... utkötta, utstöta
fleshing in... inkötta, inkapsla
fleshing out... utkötta, utstöta
fleshing in... inkötta, inkapsla

En stilla pärla,
en musslas mörkskimrande frö.
Oceanens vatten strömmar ut och in.
...
Den öppna människan:
efter regn. Hinnan borta - allt svider,
svidande grönt, svidande glitter, brännande klart,
brinnande hud.
Allt blottlagt, allt utan förmedling.
...
Ett hus som är både ute och inne.
Gamla rötter växer fram genom väggarna,
unga skott strävar upp mellan golvplankorna.

Beblandad Birgitta Trotzig

På jakt i kroppsmorfiska fält

Ur Trotzigs De utsatta:
Människobarnet i vilket elementen blandas och befruktar sig så att en underbar blomma av kött, en blomma av underbart skiftande ben och varma kroppsvätskor uppstår: människobarnet förblir svävande över sitt ursprung som ett skört moln ... ett ögonblick kan täcka jordytan.

Anteckningsspån:
drömmande, er-farande, tänkande
"Jag är fortfarande skyldig mina drömmar mitt liv."
Drömmarna som tentakler till självet, till livet som älskar sig själv genom oss.
Drömmarnas omklädningsrum - med-vetandet om iscensättnings världen, kostymeringen av ordgenomträngt kött.
Kvinnan sitter på golvet iklädd en klänning av köttstycken som mörats, bankats ut och sytts ihop.
Mödan i att spränga inkapslingen, ord- och tankekostymeringen. Hinnan.
Verbalisera:
Mö
doms
hinna: Jag hinner:
Gå på jakt. Kröka ryggen och spärra ut klorna. Springa ikapp. Löptid. Nedlägga.
Jakten innanför, inombords. Skrevande ta sig genom öppningarna, intränga, nosa upp, låsa käkarna runt bytet, slita loss, krypa baklänges ut med ett blödande stycke...
Om och om igen och igen tills skalet faller ihop. Implosion.
I skalbråten
återstår
sprucken kokong av ordlindor

återslår
sammandragande livmoder, hjärtats pumpande - RYTM

En bit bort munnen. Torrsprucken. Pratbubblor hänger i mungiporna som tömda fröpåsar...

Bild: Leonor Fini