Förra veckan träffade jag en klasskamrat från gymnasietiden och jag fortsätter att knyta samman då/nu flikarna till visdomsknytet.
Innan jag hoppade av gymnasiet efter årskurs 2, tillbringade jag all skolktid på Helsingborgs bibliotek där jag nu jobbat nästan ett år. Då hittade jag ord, meningar, verk som kunde börja kila sönder/glipa den nonsens kunskap som höll på att proppas in i mina öron, mun och hjärna och som höll på att dränera själva möjligheten till flödande, fullkroppsligt kunskapande…
att det var detta jag vrålhungrade/vrållustade efter visste jag inte då – jag visste bara vrålet och väntan på att ”det” skulle börja, men det började aldrig … inte förrän jag började samla ordkilar som blev riktningspilar för handling, för erfarenhet, för ordens kroppsförande…
Som bibliotekarie ser jag mig nu som utru/ö/stare av ordliga spett, kilar, mejslar …
Då under skoltiden läste jag bl.a. Herman Hesse. Den här anteckningen hittade jag samma dag jag träffade fina skolkamraten:
Ur Demian
Vad detta är – en verklig, en levande människa – det vet man visserligen i våra dagar mindre än någonsin, och därför skjuter man också ihjäl människor i massor, människor som dock var och en är ett dyrbart, enastående naturens försök… Men varje människa är inte bara sig själv, hon är också den alldeles enstaka, alldeles särskilda, i varje fall viktiga och märkvärdiga punkt, där världens företeelser korsas blott en gång och sedan aldrig mer… men jag söker inte längre i stjärnorna eller i böckerna, jag börjar lyssna till de läror, som mitt blod sjunger inom mig
Min historia är inte angenäm… den smakar meningslöshet och förvirring, vansinne och dröm, såsom alla de människors liv som inte mer vilja låta sig bedras.
Varje människas liv är en väg hem till sig själv, ett försök till en väg, en antydan till en stig… Var och en bär med sig ända till slutet rester av sin födelse, slem och äggskal från en urvärld… Mången är upptill människa och nedtill fisk… Alla har vi härstamningen gemensam, mödrarna, alla kommer vi ur samma djupa schakt; men var och en strävar, som ett försök, som ett kast från djupen, emot sitt eget mål.
Till citaten måste självfallet tillfogas: att vissa av oss, vi kvinnor, både kommer ifrån och är samma djupa schakt som mödrarna. Metaforer som djupa schakt, mörka kontinenter etc. har artikulerats ur den hanliga kroppen – det är nonsens för den honliga och bortviftas med stjärtfenorna…
