Nä dags för en dos Winterson

Det var vår. Ljuset smattrade från påskliljornas trumpeter och ställde tulpanerna i hornblåsarled längs gångstigen.
…
Picasso hade återvänt från de döda och hon ville liv. Hon ville tvinga fram livet genom tiden, få det att lämna ifrån sig sina hemligheter, hon ville inte ödsla bort sina dagar av respit i en grav hon själv hade skapat. Hur mycket tid hade hon kvar? Ett år, tjugo, femtio?
…
Är livet något mer än en slaskhink av tillfälligheter och förvirrning? Individens frihet är friheten att dö utan att någonsin gripas av någonting. Vad kan tränga igenom personlighetens tjocka mur: din röst, din hand, en tavla, en bok, den ljuvliga morgonluften?
Mina vanors* vapensköld  av bly, det där tunga, mjukt blågrå, döda försvaret: Pb, nummer 82  i det periodiska systemet.
…
Hur ska jag undgå mitt grundämne? Först och främst: fly.

Invändningar från Familjelivet blir som följer:

1) Du kommer tillbaka.
2) Inbilla dig inte att du kan komma tillbaka.
3) Flykt har aldrig varit lösningen på någonting.
4) Du klarar dig inte ensam.
5) Och var hade du tänkt ta vägen?
6) Jag antar att du tror att det är annorlunda där ute?
7) Vad är det för fel på det här huset?
8) Så det är inte gott nog åt dig här?
9) Vad är det för fel på dig?

Svar på ovanstående:

1) Nej.
2) Nej.
3) Jo.
4) Jo.
5) ?
6) Ja.
7) Det här huset.
8) Nej.
9) Pantofobi

9) Rädslan för allting. Rädslan för allting håller mig tillstängd mot allting. Jag fruktar den färgrika världen mot min neutrala kropp. Jag fruktar den klarröda solen och det mattgröna gräset. Jag fruktar korna vars svarta hudar glänser mörklila. Jag fruktar den överdådiga blåton som bin älskar. Jag fruktar de tretton gula färgerna och Van Goghs galenskap.
…
I varje ögonblick samlas intensiteten på upplevelsens yttersta spets på samma sätt som trädens löv samlar upp regn. Ögonblicket sväller, brister, är borta, går oförmärkt förbi. Intensiteten droppar ner, ögonblicket är förbi. Är inte detta livets vetenskap?
…
Naturen är överflöd. Snålhet är henne fjärran. Ett ensamt nypon brister i lovsång. Vad ska jag göra med regn, med snö, med löv, med kometer, med hagel, med blixtar, med äpplen, päron och plommon, naturen som öser ur sitt överflöd, de tyngkraftsnjutande ting som rasar runt huvudet på mig?

Skaffa ett paraply. En hopfällbar allvädersvän i fickformat för att hålla undan den dånande världen och hålla mig torr, när jag borde bli genomdränkt. Bör jag vara torr?
Dammtorr, prydlig som en torkad blomma, pressad och etiketterad, inordnad i rätt fack, räddad från fukt och röta.
Jag kan leva så, under medvetenhetens rand, i mina egna tankars nylonskydd, trygg från skönhetens skador. Jag tänker alltdå är jag till. Betyder det: ”jag känner, alltså är jag inte till”? Men endast genom att känna kan jag börja tänka. Det som berör mig utmanar mig.
Endast en seismisk chock kan röra om i det kortregister av vanor, fördomar och andra människors tankar som jag kallar mina egna.

* Skrev av fel:”Vanord” istället för ”vanors” - underbar felskrivning: vanor skapar vanord  med andra ord vanskapar, förvanskar verkligheten i sina trångförande vanebanor: man gör som vanligt