abjekt tala

Här ordsätter jag fragment av den översatta, avlyssnade, genomlevda och levrade rösten från platsen mellan, från det trinitäras terräng. Området mellan subjektets inhägnad och objektets bårhus.
Och återger terrängens (klyftans) litterära speglingar och vindlande spår.




She hungered for a different story - one to respell the world she knew




Fotnavlad

Fotnavlad
What we seek is love itself, revealed now and again in human form, but pushing us beyond our humanity into animal instict and god-like success. There is no love that does not pierce the hands and feet... Jeanette Winterson. Love, the deadly wound from which my life slowly bleeds, there I am preserved ...Birgitta Trotzig
Visar inlägg med etikett Rumi. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Rumi. Visa alla inlägg

torsdag 3 mars 2022

Kärleken begär att detta tal ska dansas fram


Vår mittpunkt för dansen, en stygnling från den 16 januari, inspirerad av 
förmödrars framstygnande av livskraft, väki, i synnerhet
honlighets makten... äggande "on the edge"


Den 1 mars samtalade vi runt temat Hemligheter på vägen och dansade fram den mest uppenbara, och därmed också den mest lätt förbisedda hemligheten: kärleken.

Kärleken som hemlighetstillstånd i den betydelse poeten Novalis tecknade: Ett tillstånd där åtskillnaden mellan människa och värld slätas ut, så att världen kan avteckna sig själv genom människans medvetande.

Vår cirkel med tretton deltagare, slingrade sig runt och mellan orden i Leonard Cohens musik. Och för mig blev det kristallklart att orsaken till att jag helst skapar danshändanden till musik med poetiska texter, är att detta utgör en motrörelse mot språkets förtingligande, mot ordstenandet av det levande, pulserande, köttiga livet. Från bokstavlighet till kroppstalighet.

Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk
for jag till den snötäckta ön.
Det vilda har inga ord.
De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll!
Jag stöter på spåren av råjursklövar i snön.
Språk men inga ord.

                                       Tomas Tranströmer

I vår dansande cirkels mandala, på dess tröskgolv, avskalas stelnade läpprörelse-ord och deras pulserande innanmäten översätts till kropp.

I varje ord pulserar ett hjärta.
                   Clarice Lispector

Lispectors djuphavsfiske i språket, själen, filosofin, kärleken, konsten, går bakom ordens fasader. Avskinnar...

Leonard Cohen och Clarice Lispector förenas i ett sprakande, språkande Halleluja:
Han:
Men lyssna käraste, kärleken är inte nån sorts segermarsch
Den är ett kallt, det är ett sprucket Halleluja
Hon:
Det är med en sådan innerlig glädje. Det är ett sådant halleluja. Halleluja, ropar jag, halleluja som smälter samman med separationssmärtans allra mörkaste mänskliga tjut, men som trots det är ett skrik av djävulsk lycka. För ingen håller mig tillbaka längre. Jag har fortfarande kvar min förmåga att resonera förnuftigt - jag har läst, matematik, som är förnuftets vansinne - men nu är det plasman jag vill ha - jag vill livnära mig direkt av placentan. Jag är en smula rädd, fortfarande rädd att ge mig hän eftersom nästa ögonblick är det okända. Skapas nästa ögonblick av mig? eller skapar det sig självt?

Detta samstämda halleluja för det levande språket, kärlekens tal, kan placentreras rakt ner till 1200-talet och den dansande kärlekens poet, Jalal ud-din Rumi:

Genom din kärlek är alla mina hårstrån vers och poesi,
Genom din smak är hela min kropp ett honungsfyllt fat.

...
Kärleken begär att detta tal ska fram;
när nu spegeln teg, vad var det den förnam?
Vet du varför hjärtats spegel inget gav?
Från dess yta inte rosten slipats av.
Kära vänner, lyss till vad som här förtäljs:
sanningen om det som i vårt hjärta dväljs!

I förhållande till Rumis ord kan de danshändanden jag initierar, ses som en sorts rostbekämpning...








 

tisdag 14 december 2021

Winterson och Vintergatan

 


Äntligen läge för Wintersonska ord.

"Först är det skogen och inne i skogen gläntan och inne i gläntan stugan och inne i stugan modern och inne i modern barnet och inne i barnet berget.
...
Paracelsus, fysiker, magiker, alkemist, demiurg, deus et omnia ... drevs av ett berg i sin själ.
Vad vet vi om honom? Att han var kort och ful. Att han bar ett överdimensionerat svärd. Att han ville vara en hjälte och såg ut som ett offer. Där var han - en hetsig, härsken, hickande hybrid till man med höfter som en gammal hagga. Så egendomlig var anatomin hos denna vanskapta bel esprit att det fanns de som dristade sig att könsbestämma honom som kvinna.
...
Paracelsus forskade i korrespondenser:'Så som där uppe så och där nere. Vintergatan går genom magen'
...
Detta är teorin.
I begynnelsen var ett fulländat tiodimensionellt universum som klövs i två delar. Medan vårt universum, med tre rumsdimensioner och ett besynnerligt tidsbegrepp, vidgades för att passa vår grovhet, kröp hennes sexdimensionella universum ihop i ensam litenhet.
Detta systeruniversum, kontemplativt, fördolt, väntar oss i vår framtid eftersom det har försmått vårt förgångna. Kanske utgör det symbolen bakom alla våra symboler. Kanske är det Österlandets Mandala och Västerlandets Graal.
...
Antag att skapelseögonblicket och vårt bortslitna universum blev registrerade i våra kroppars stjärnstoft? Vad finns inuti dig? De atom som är du skakades ut från en stjärnexplosion långt innan solsystemet kom till.

Vi är begynnelsen. Vi är före tiden.
Kanhända är det så att vi här i vår provisoriska värld av tudelningar och parvisa motsatser: svart/vitt, gott/ont, himmel/helvete, rovdjur/byte, tvångsmässigt spelar upp vår begynnelses drama, då det som var helt blev kluvet för att söka vinna sin helhet tillbaka.
Ha medlidande med denna lilla blå planet som söker genom tid och rum."

  (Ur prologen till Vintergatan går genom magen av Jeanette Winterson)


Och lite överseende med oss själva, härbärgerande berg och hybridbalanserande på den tunna abjektala linjen, inuti den tunna abjektala hinnan... 



De återförenades sammansmältning
förorsakar ingen smärta
enbart de som inte särats
förgås
                                Rumi


lördag 23 oktober 2021

Min familjehistoria i dröm, i saga, i ros...


Jag håller på att planera inför ett rituellt danshändande där vi omvandlar några av livets stora frågeställningar till kroppsliga erfarenheter. Ibland räcker ord inte till för att beskriva verkligheten, då finns rytmen och dansen.

If I could tell you what it meant, there would be no point in dancing it Isadora Duncan

Vi kommer att att dansa vår rituella dans i Turkiet samtidigt med firandet av Hıdırellez, natten mellan den 5 och 6 maj, då livets återuppståndelse och sommarens ankomst står i fokus. Rosen spelar en stor roll i sedvänjorna under Hıdırellez. Önskningar inför framtiden kan grävas ner under en rosenbuske eller bindas vid dess grenar.

What was said to the rose

that made it open

was said to me

here in my chest
                                                Mevlana Jalaluddin Rumi

Nu när jag sitter och detaljplanerar resan kommer jag att tänka på min "examensuppgift" i den Rituella Dansutbildningen. Vi skulle berätta vår familjehistoria i sago- eller mytform. I den rituella dansen används muntligt berättande, drömmar och myter som ramverk för bildligt, kroppsligt och symboliskt kunskapande via kollektivt dansande. I min familjehistoria figurerar rosen. Kanske som en sammandragande bild. Texten är gjord för muntligt framförande.

Vyssan lull koka kittelen full det kommer tre vandrare på vägen

Vyssan lull koka kittelen full

det kommer tre vandrare på vägen


Den förste den är halt

den andre den är blind 

den tredje har så trasiga kläder


De tre vandrarna går på varsin väg genom en vidsträckt vindpinad vittrad öken.

Den halte vandraren går med den isande nordanvinden i ryggen.

Den blinde vandraren går omsluten av söderns doftande, virvlande vind.

Den tredje vandrarens trasiga kläder är segel för östanvindens nyckfullhet.

De går på olika vägar men törsten har de gemensamt.

Nu närmar de sig en vägkorsning, där kommer deras vägar att mötas.


På avstånd ser vägkorsningen ut som en piltavlas mittpunkt. Mitt i vägkorsningen syns en uppmurad brunn. Marken runt omkring gnistrar röd i den obarmhärtiga solen, som om den var genomdränkt med blod.


Först kommer den halte vandraren fram till vägkorsningen. Det första hon ser är en varningsskylt. Ett förbud: Drick inte ur brunnen! Vattnet är förgiftat. 

Sen ser hon att brunnen är tilltäppt med ett tungt stenlock. Nu sviktar kraften. Hennes friska ben orkar inte bära henne längre. Bredvid brunnen ser hon en stubbe efter ett avhugget träd. Där sjunker hon ner.


Nu är den andre vandraren framme vid vägkorsningen. Eftersom han inte kan se, luktar han sig fram. Hans näsa berättar att här övergår öknens torra doft i fukt, i järn. Törsten bränner i hans sönderspruckna läppar. Med darrande händer trevar han över den röda fuktiga marken, över den uppmurade brunnen, över brunnslocket. Törsten samlar de sista resterna  av kraft i hans händer. Med ett uttorkat vrål försöker han rubba stenlocket men det rör sig inte en millimeter.


Den tredje vandraren är nu framme vid vägkorsningen. Hennes klädtrasor är stela och vassa av intorkat svett. Vid varje steg river de sönder hennes hud.

Hon lägger sina händer bredvid den blinde vandrarens händer och tillsammans försöker de rubba stenlocket, men utan framgång. 


Den tredje vandraren ser att brunnslocket inte är av sten. Det är hopfogat av människoben, skelettdelar. Där finns små späda fingrar, ofullgångna foster och brutna fågelvingar, kluvna och krossade kranier, sönderdelade revben och bäckenben, uppbrutna fotvalv...


Nu mörknar himlen. De tre vindarna bjuder upp till dans. Den isande nordanvinden, söderns doftande virvlande vind och den nyckfulla vinden från öst blåser, ylar och viner med full orkanstyrka, runt brunnen och de tre vandrarna. Vindarna pressar sig in mellan skelettlockets ben och illtjuter i alla håligheter, i alla mellanrum. Tillsammans samstämmer de tre vindarna sin uråldriga magi. Locket av skelettdelar  förvandlas till en lyra och lyfts upp i luften. 


De tre vandrarna hör hur en röst släpps lös och de lyssnar till hur en sång föds. 

Det är en röst buren av vårfloders styrka. Det är en röst vars klangbotten är lånad från havets djup och malströmmens dödsvirvel. 

Sången är en klagolåt, en sorgesång över knoppar som aldrig slagit ut i blom, över barn födda ur våld, barn avskurna från sitt moderland, barn som lämnats i mörker, osedda, ohörda, efterlämnade, utelämnade utan skydd, utan härvaro...


Vindarnas klagolåt, vindarnas sorgesång får berget som omger öknen att skälva, stenar och grus rasslar ner och berget spricker upp ända ner till berggrunden och ur sprickan ekar samma klagolåt, samma sorgesång. 

Nu när berget har svarat upphör vindarnas malströmmande dans. Skelettlyran tystnar och blir ett brunnslock igen. Den faller till marken och splittras. Brunnen är öppnad.


De tre vandrarna lutar sig samtidigt över brunnskanten. En unken, instängd och torr luftström fyller deras näsborrar. Det finns inget vatten. De förstår att nu har de kommit till vägs ände. De är framme vid slutet.


Natten sänker sig hastigt i öknen och de tre vandrarna förbereder sig för sin sista natt i livet. De gör upp en eld av stubben vid brunnen och sätter sig tillrätta för att dela vad som finns att dela, nu när de nu nått vägs ände. 

Vandraren med de trasiga kläderna tar fram ett granatäpple och delar det i tre delar. Under tystnad äter de äpplets underligt bittersöta hinnförsedda kärnor som bara ökar deras hunger och deras törst.

Den halte och den blinde vandraren lägger fram varsin druvklase, men vandraren med de trasiga kläderna säger: Vänta låt oss först dela våra ord, de berättelser som vi lindat våra liv runt. Låt oss ge våra liv en sista mening.


Den halte vandraren böjer sig fram och börjar klia, krafsa på sitt vänstra skenben. Nästan med en gång spricker den uttorkade, fjälliga huden upp och hon gräver med sina avmagrade fingrar in under huden, ända in till det gulvita benet och därifrån plockar hon fram en stor sten.

— Den här stenen trängde sig in i min kropp genom fotsulan en dag när jag gick över stadens avrättningsplats. Stenen var täckt av blod och hjärnsubstans från kvinnan som dog när stenen träffade hennes tinning. Sen dess har stenen vandrat genom min kropp och blivit tyngre och tyngre. Som en magnet har den dragit till sig årtusenden av kvinnohat, kvinnors rädsla, och kvinnors sorg. Stenen har nästan förlamat mig och gjort mig till den enbenta kvinna jag är idag.
En dag när jag satt lutad mot en kyrkomur letade sig en ström av bläckstinna ord fram till mig, trängde in i min kropp och lindades sig runt stenen: Jag fattig, syndig människa bekänner inför dig, helige och rättfärdige Gud, att jag, som är född med synd, född med synd, född med synd... Bläckstinna ord som skrek och förgiftade mitt blod och böjde mitt huvud i skam. 

Men så en dag på ett kalhygge mitt i skogen träffade jag på ett stort klippblock. Jag blev som förstenad. Bin svärmade runt mitt huvud och åsnor sjöng.

Det gigantiska klippblocket sträckte fram ett stenigt finger grävde sig in i mitt ben och gapskrattade åt den flisa till sten som hindrade mina steg. Gapskrattade åt den tunna, tunna, tunna hinnan av hatets, rädslans och sorgens utsmetade,  bläckstinna ord.
Sedan mitt möte med det skrattande gigantiska klippblocket, har jag vandrat och letat efter ett vatten som kan tvätta bort den smetiga hinnan från den svarta stenen jag burit.


Nu lyfter den blinde vandraren på höger arm och drar fram en röd fjäder. 


— Som barn lekte jag alltid nere vid floden. Floden och jag flödade samman.  Jag skar ner vass och byggde mig en koja. Djuren var mina systrar och bröder. Alla som simmade, krälade, sprang eller flög. Jag dansade med dem alla. Jag tumlade i vattnet, jag slingrade mig över marken, jag sprang i komplicerade mönster och jag virvlade runt så snabbt, att jag kunde känna hur vingarna under mina skulderblad vecklades ut och fångade vinden.

Men jag växte upp, blev förnuftig och förnuftets svärd sågade sakta med säkert mig mitt itu. Jag blev med andra ord en hel människa och skar av min förbindelse med min barndoms systrar och bröder.

En dag när återvände jag som vuxen till barndomens lekplats blev jag som hypnotiserad av solens reflektioner i flodvattnet, och min vuxna kropp krympte till sin barnstorlek. Återigen kände jag kittlingen under mina skulderblad, hörde fraset från vingar som vecklade ut sig och fångade vinden. Bin svärmade runt mitt huvud och åsnor sjöng.
Jag böjde huvudet bakåt och min blick sökte fäste i himlens strålande öga. Det bländvita ljuset rann in i mina svarta pupiller och sekunden innan allt blev svart, såg jag en gigantisk fågel med regnbågsskimrande fjädrar som flög rakt in i solen. Sen slocknade allt ljus och jag kände en fjäders lätta beröring på min hjässa. Jag högg tag i fjädern som en skeppsbruten ikastad ett becksvart hav. Fjädern blev min räddningsplanka och mina ögons mörker har lärt mig att se solen inom mig och över vilka landskap den skiner.

Men jag har vandrat och letat efter en lekplats och en vind som kan blåsa hem fjädern till den kropp den hör till.


Nu drar vandraren med de trasiga kläderna, fram en liten kista och tar fram ett fågelbo av grenar. 


— Jag har alltid samlat på grenar från drömmarnas träd. En natt när mitt blod för första gången rann ur mig, hittade jag ett ägg gömt vid foten av Drömmarnas träd. När jag rörde vid det gick skalet sönder och ut strömmade en film där jag var med.
Jag går över torget mitt i staden. Allt är kaos. Folk springer hit och dit, knuffas, skriker och många faller skadade och blödande till marken. Plötsligt får jag en våldsam stöt i ryggen och ramlar handlöst ner mot gatstenarna. Tråden i mitt vackra halsband går sönder och jag slår munnen i kanten på en rännstensbrunn och mina tänder lossnar. Förtvivlad ser jag hur tänder och pärlor ramlar ner mellan rännstensbrunnens galler.
En hand griper tag i mitt hår och rycker upp mig från marken. När jag tittar ner på min kropp är jag en annan. Min kropp har svällt upp. Mina fötter är inklämda i ett par alltför små, svarta lackskor. Fettet väller över skornas sidor. Jag har på mig en trång rosa klänning med volanger. Mitt ansikte är tungt av smink och munnen är sammanklibbad av tjocka lager läppstift.

Tre kvinnor binder fast mig i ett rep och hjälps åt att släpa ut mig ur staden. Hela tiden sjunger de samma ord: “Who is the cock with the white roses?”
Alla som vi möter sjunger samma ord till svar och ingen försöker hjälpa mig. Kvinnorna släpar mig till en klippa som stupar brant ner mot havet, och kastar ner mig. Jag klyver vattenytan med fötterna före och genast blir jag beskjuten med osynliga kanoner. Jag ser projektilerna men precis innan de träffar mig förvandlas kanonkulorna till glasklot. I varje glasklot finns en enda vit ros.

Här vände drömmarna träd sin krona åt ett annat håll och jag vaknade, men  mina lungor och  luften omkring min kropp var insvept av en doft av rosor.
Sen dess har jag vandrat uppfylld av en längtan att ännu en gång få uppfyllas av den vita rosens doft.


Den tredje vandraren tystnar och ser att de andra somnat.


Det är morgon och livsanden har lämnat den halta och den blinde. De har nått vägs ände.

Vandraren med de trasiga kläderna äter upp de två druvklasarna och ser ut över den omgivande öknen. Hon kastar de avätna druvstjälkarna bakom sig ner i den uttorkade brunnen … och plötsligt hör hon ett plask och när hon vänder sig om ser hon vattenkaskader som forsar fram ur brunnens väggar. Det nästan violetta vattnet, stiger som en flodvåg och väller snart över brunnskanten.

Hon sneglar på förbudsskyltens varning om förgiftat vatten, sen kupar hon sina händer till en skål och dricker. Hon känner hur en brännande hetta sprider sig ut från magen tills den når huden och det känns som om hon översköljs av kokande vatten. Hon sliter av sig sina trasiga kläder, bitar av huden följer med, och kastar dem på marken. Konstigt nog släcker vattnets hetta hennes törst och hennes nakenhet känns som svalkande slöjor.


Den tredje vandraren begraver de andra vandrarna vid trädstubbens vitnande rötter. Den röda fjädern och den svarta stenen behåller hon.


Brunnens violettfärgade vatten har under natten bildat en ny väg genom öknen. Vandrerskan tar den svarta stenen och doppar den i brunnens vatten. Hon tvättar den omsorgsfullt. När hon torkar den rengjorda stenen spricker den och öppnar sig precis som en bok och avslöjar konturerna av två rosor. Den ena stenrosen syns speglad i den andra, och en doft stiger upp och fyller hennes lungor och omcirklar hennes kropp.

Nu när solen står högst upp på himlen sveper den isande nordanvinden in, söderns doftande, virvlande vind piskar upp sanden och östanvindens nyckfullhet, leker och snurrar runt med den tredje vandraren, ut på den nya vägen där hon omsluts av västanvindens armar. 
En plötslig vindilning får henne att släppa den röda fjädern. Den far upp i en yster vinddans för att med ens göra en störtdykning och vingpennan borrar sig in i den tredje vandrarens ryggslut. Omedelbart börjar det växa ut regnbågsskimrande fjädrar ur kroppens alla porer. Snart är hela hon befjädrad.

Alla de fyra vindarna blåser nu i samma riktning längs den fjärde vägen som brunnens vatten skapat. Vägen leder mot den nybildade sprickan i berget.

Hon går i vindarnas riktning. Bin svärmar runt hennes huvud och åsnor sjunger.


Hon vänder sig om för att ta ett sista farväl av de två medvandrarna. Hon lyfter sina befjädrade armar i en vidsträckt gest. Då ser hon genom ett blågrönt dis, att bredvid den murade brunnen, i mitten av det korsformade vägskälet, växer nu två träd med sammanslingrade stammar.

När hon går vidare på den fjärde vägen, känner hon hur trädrötter letar sig ner utmed hennes skalles form.


Att bära vita rosor, aldrig röda. Renhetens vita ros, åtråns vita ros, renheten hos åtrån som sedan länge passerat hettan, inte den blossande kroppen utan det glödvita benet...

köttslig kärlek och andlig kärlek i farlig förening vid altarringen, altarringen där allt förändras och de blodiga törnena blir den platinvita kronan

                                                               

                                                             Jeanette Winterson ur Konst och Lögner




Grey and Gold, John Rogers Cox, 1942




Vyssan lull koka kittelen full

det kommer tre vandrare på vägen


Vyssan lull koka kittelen full

det kommer tre vandrare på vägen


En kista har trenne figurer

Den första är vår tro

den andra är vårt hopp

den tredje är kärleken den vita






onsdag 31 mars 2021

The key to the Love Circus of the World

 


John Bauer, The three Norns and the key

Around the middle of the 1980's I stepped out of the straitjacket of romanticized love and one-dimensional thinking, questionmarking big words: Love? Woman? WorldWord?

A turn of the key
And the door is pushed open, now...
What I wanted was love
Not an imitation
We're heading for a fall...


And you do get what you QUESTion.
And you do fall into and through the mark.

The way of love is not a subtle argument.
The door there is devastation.
Birds make great sky-circles
of their freedom.
How do they learn it?
They fall, and falling,
they are given wings.
                                Rumi

And I fell.

I fell from a great height
Scrambling with myth and light
Surrendered to a dream
That was absolutely right




Children of unknown generation
Refusing to be buried alive
...
But at least our souls have never been sold



måndag 18 november 2013

Livsordling



tråden löper från den ena chimära punkten till den andra…

kartans knutpunkter
geografiska
kroppsliga
kartlingar

tråden löper från den ena ordpunktmassan till den andra…

I asked myself “What is the myth you are living?” and found that I did not know. So . . . I took it upon myself to get to know my “myth”, and I regarded this as the task of tasks… – C.G. Jung

Do not be satisfied with the stories that came before you.
Unfold your own myth…
– Rumi

tråden löper utan början utan slut
fäster ut- och invecklingar
fångstkorgar:

Crucial to finding the way is this: there is no beginning or end.
You must make your own map.

– Joy Harjo (A map to the next world)

tråden löper
syr ryggrad mot ryggrad
bryggar

There is no beginning. There is no end.
There is only the infinite passion of life…
– Fellini

onsdag 13 juli 2011

Tråckling in


I felt a cleaving in my mind
As if my brain had split
I tried to match it, seam by seam
But could not make them fit

The thought behind I strove to join
Unto the thought before
But sequence ravelled out of reach
Like balls upon a floor
...

nysta runt
sprickbildningen
fästa öglor
ögla
i flikiga sårkanter
mönstertråckla samman
världens
flytande plattor
mentalisera
tråd dra
bygga brofäste
utkasta sig
förkastning
fallet
fallgöra

and so it is
that the time light bodies
took to fall
becomes the time
falling bodies take to light


fallet
fallgöra
vinggör

The way of love is not a subtle argument
The door there is devastation
Birds make great sky circles of their freedom
How do they do it?
They fall
And falling
They are given wings


regenerera
ogöra
braindrain

I felt a Funeral, in my Brain,
And Mourners to and fro
Kept treading—treading—till it seemed
That Sense was breaking through—

And when they all were seated,
A Service, like a Drum—
Kept beating—beating—till I thought
My Mind was going numb—

And then I heard them lift a Box
And creak across my Soul
With those same Boots of Lead, again,
Then Space—began to toll,

As all the Heavens were a Bell,
And Being, but an Ear,
And I, and Silence, some strange Race
Wrecked, solitary,...


hjärtats
örhörande
rytmande
svar
...