Jag fiskar på nätet efter en bild av en trebröstad statyett jag 2008 såg på det arkeologiska museet i anslutning till De Stora Gudarnas helgedom på Samothrake. Så kommer jag ihåg att bilden finns i min guidebok. Bilden till höger är från Istanbuls arkeologiska museum.
Däremot fångade mitt fiskande in en bild av en trebröstad klippsiluett bakom ett litet kapell på just Samothrake.
Jag läser att kapellet är tillägnat Panagia Krimniotissa som kan översättas till Heliga Maria av Avgrunden. Enligt legenden hittade några fiskare i början av 1700-talet en ikon av jungfru Maria flytande i vattnet utanför Pachia Ammos. De bar in ikonen i en grotta och tände ljus framför den. Nästa dag var ikonen försvunnen men några herdar hittade den i gräset uppe på toppen av klippan där nu kapellet ligger. De bar tillbaka ikonen till grottan men nästa morgon var den försvunnen och återfanns igen på toppen av klippan. Så fortsatte det natt efter natt tills befolkningen byggde ett hus åt ikonen, åt mormor Krimiotissa, som kvinnorna kallar henne här.
Avgrund, abyss på engelska, får mig att tänka på boken Abysmal av Gunnar Olsson, kulturgeograf och professor emeritus vid Uppsala universitet, i synnerhet på det här citatet:
"... how the abyss between the worlds of being and understanding is negotiated. And in the invagination of that abyss lies the palace of Apsu, the hidden but well-established seat of power."
Och då känner jag mig igenkänd:
Och då tänker jag att det nog går att sjunga en besvärjande vaggvisa för allt som kan tänkas leva i abyssens, avgrundens urslem:
Vyssanlull koka kittelen full, en kista har trenne figurer
den första den är tro, den andra den är hopp
den tredje är kärleken den röda
Abyssanlull koka kittelen full, en hona har trenne spenar
den första är subjekt, den andra är objekt
den tredje ar abjektet det stinna
Och då tänker jag att abyssens väletablerad maktsäte skulle kunna imploderar in i, varför inte, Eurydikes tutte, fullsprängd med underjordisk näring.
Orfeus är ju sedan länge - sedan alltid skulle nog Eurydike säga - en uttjänt figur för poietes, den som skapar, utför, fullföljer. mönsterbildar, poetissar...
Orfeus är alltför intrasslad i ordliga snårskogar och tillplattad av styva pärmar.
Och då ser jag bilden av den trebröstade klippan och kapellet tillägnat Heliga Maria av Avgrunden som ett tecken och lutar, litar mig på Gunnar Olssons eurydikiska ord:
"The sign is a map, a weaving together of picture and narrative, a power-filled statement which tells me both where I am and where I should go, indicative and imperative in the same breath. Squeezed into its own minimum the map is a double fold, verb turned to noun, noun to verb."
Och så planerar jag fortsatt resande, åter-resande guidad av min inre karta:
Och då hittar jag följdriktigt bland anteckningar jag håller på att slänga:
lift me - lift me from the ground
and don't ever put me down
