Återvirginiserad

Efter vår rituella dans, In i mystiken, baserad på myten om Demeter och Persefone, fortsätter dansen in i  mina anteckningar.
In i mytens narrativa kärna, dess mytologem.
In i mömödrandet.
In i teckenmängden för självavelse.
Läser:
Att stå egen-brud, återvirginiserad - processad à la Kore, hän den onämnbara.

Den sakta förmälningen... inlemmandet...
Slowly I Married Her

äggandet på eggen

Den tematiska tråden, äggandet på eggen, som slingrat genom kropp, platser, stygnlingar och ordlingar...och nu senast genom vår rituella dans med dess litterära associationsveck; Baba Yaga la ett ägg...

Idag hade jag tänkt välja ut några stygnlingar för att ansöka till Liljevalchs vårsalong, Jag plockade fram stygnlingen som tillkom på den grekiska ön Limnos i maj. 

När jag ser på den, upptäcker jag den äggbärande gestalten som är insydd där... Samma gestaltning som jag sytt ett antal varianter av dessförinnan. Och jag tänker: Nej, ännu inte dags att klippa av denna tematiska tråd för något utställande i kontextlöst sammanhang...
Denna tråd ligger långt ifrån i träda.

konstens omega

Häromdagen ryckte det i stygnlings nerverna. Jag trodde det skulle bli en avling, en ut-inspiration av gestaltningen, stygnlingen ANAIREO; sammansmältningen av nymfen, den amasoniska heran, sundets ande (mellan Samos och Turkiet), sibyllan... verk-sam-hetens impuls...

ANAIREO som 2021 syddes på plats, i hotellet byggt ovanpå nymfernas tempel på Samos, och i det omgivande landskapet.

Det blir inte en avling utan det kommer att bli en fullt utfylld stygnling där den omegiska formen formger. Den grekiska bokstaven omega, den sista fulländande alfabetiska bokstaven;
kons livmoder, skålen, kokkärlet, månvaggan, inomkosmos...

" Man brukar kalla det en konstens omega: en spiralformig rörelse där man åter och åter måste tillbaka till utgångspunkten men nu på en ny nivå och det är i den första punktens förvandling fulländningen består."

(Ur Myten om Wu Tao-Tzu av Sven Lindqvist)

Ur den omegiska avlings svärmen

Vind, slut din livmoder kring henne...
Gör benen i hennes kropp till andning...

Ur Konst & Lögner av Jeanette Winterson

tröskelkvinnor

En av de äldsta, mest älskade stygnlingarna - den instruerande storörade

Soundtrackad med Kate Bushs låt från 1993

Split me open
With devotion
You put your hands in
And rip my heart out
Eat the music

Does he conceal
What he really feels?
He's a woman at heart
And I love him for that
Let's split him open

Like a pomegranate

Inside out
All is revealed
Not only women bleed

Morgonsolen belyser stygnlingen och på tungan har jag smaken av nattens dröm. Slutscen: en kvinna sitter i en stor kastrull och med en mixerstav blandar hon samman alla ingredienserna. Hon instruerar mig.

Jag sveper över FB inlägg, bland annat ett jungianskt:

"We have to follow the way of our individuation process to discover the reason for such suffering, because the reason is something unique and different in each individual. That is why in seeking for the meaning of your suffering you seek for the meaning of your life. You are searching for the greater pattern of your own life, which indicates why the wounded healer is the archetype of the Self - one of its most widespread features - and is the bottom of all genuine healing procedures." Marie-Louise Franz

Jag går till bokhyllan för att plocka fram mitt exemplar av Robert Romanshyns bok The Wounded Researcher: Research with Soul in mind, men handen plockar istället fram Tröskelkvinnor: Barnafödandet som kultur av Pia Höjeberg. 
(Jag gillar Romanshyns tänkande, han hänger på stängslet mellan ett jungian-arketypiskt perspektiv och poesin.)

Jag slår upp Tröskelkvinnor boken på måfå och upp kommer den här bilden:

Jag tänker på mitt eget akuta, vertikala kejsarsnitt. I journalen fanns antecknat: Patienten blödde ur en okänd källa.
En källåder därtill var och är, det kulturella bortseendet från den honliga kroppens smärtsamma infödande av nytt liv. Den honliga kroppens meningsskapande möjlighetsgrund: här konkretiseras fullköttad mening.

Självets urarketyp det livgivande "såret", den livgivande öppningen. På tröskeln kan vi bevittna.
Som en författare uttryckte det efter att ha beskrivit en förlossning:
"Detta är verkligen det enda vi vet, denna materiens lust till förökning. Allt vi gör måste växa ur detta."

Och på tröskelplaster kan individuationen, vårt tillväxande till var och ens centra, till små själv, tröskas fram, ges form... Den sårade helaren, en av tänkbara arketyper för det enskilda självet i kontakt, i bevittning av Självet.

Jag bläddrar vidare i Tröskelkvinnor och tänker på alla de avlingar jag stygnat fram den senaste tiden utan att medvetet tänkt på denna återkommande symbol i avlingarna. Tänker också att det är alldeles omöjligt att medvetet komma ihåg alla års gigantiska inläsningar.
Allt är nog sammanmixat till en rejäl soppa:

Ett urval avlingar och så klart Ur-Stygnlingen:

bröstande

But already gills
grow on your breasts.
                                  Gloria Anzaldúa

I slutet av förra året runt min mammas födelse och dödsdag, hade jag extremt svullna, ömmande bröst och några droppar blod rann ur min nedre mun. Jag är alldeles för gammal för någon slags "wannabe menstruant". Jag beställde tid hos läkare och lovade mig själv, att om inget fel hittades, skulle jag aldrig mera betvivla kroppens kommunikativa, poetiska uttalanden. Nu är jag grundligen genomlyst och undersökt och allt ser bra ut. Och jag till-litar min kroppstalighet. Meningsskapande är alltid dubbelsidigt, poetiskt och vetenskapligt. I och:et går det att till-lita och skapa levbar mening.

Så här skrev jag runt min mammas födelse och dödsdag:

Nu börjar det egentliga nya året för mig. Inte så konstigt att jag upplever det så. Min mamma föddes på ljusets första tilltagande dag den 22/12 1920, och ett antal varv senare dog hon på den mörkaste dagen den 21/12. Fullcirklad.
Jag hedrar hennes minne med ord från en poet som kommer från samma finländska moderjord.

Jag flätar ditt hår
en gyllene piska
jag löser ditt hår
löser ur cirkeln
cirkeln är sluten
och upplöst
                   Gurli Lindén

Då kändes det som att mina svullna, ömma bröst gav mjölk på färden ur den fullgångna cirkeln. Det kan också beskrivas som att vatten strömmade genom bröstens gälar och bildade en farled för vidare färd.

But already gills
grow on your breasts.     

Jag var relativt ung när jag märkte att jag på många vis upprepade min mammas liv, men samtidigt gjorde om det och därigenom retroaktivt läkte, sydde samman revor, sår i hennes livsväv. En uppgift jag aktivt tog på mig. Nu är uppgifts cirkeln sluten och upplöst. Hon kan färdas tryggt inlindad i den pimpade livsväven. In i honlighetens tusen sjöars land...

Minns en ramsa jag lärde mig när jag gick en reseledarutbildning på Mallorca 1974:

 "Cojones dijo la marquésa poniendo sus tetas sobre la mesa."
 Testiklar / Stake sa markisinnan och slängde upp brösten på bordet.

Jag blev aldrig någon gruppguide till vindränkta grisfester, men jag påbörjade en egenguidad utforskningsresa av min faktiskt existerande kropp, dess honlighet, dess inlemmande i natur och ande, dess samhälleliga betydelse indränkning och inte minst; dess tolkningsföreträde, dess bemaktande av sig själv...

Ett diande av den/det trebröstade: subjekt-abjekt-objekt

Gloria Anzaldúas dikt:

 

Letting go

It's not enough
deciding to open.

You must plunge your fingers
into your navel, with your two hands
split open,
spill out the lizards and horned toads
the orchids and the sunflowers,
turn the maze inside out.
Shake it.

Yet, you don't quite empty.

Maybe a green phlegm

hides in your cough.

You may not even know
that it's there until a knot

grows in your throat

and turns into a frog.

It tickles a secret smile
on your palate
full of tiny orgasms.

But sooner or later
it reveals itself.
The green frog indiscreetly croaks.
Everyone looks up.

It's not enough

opening once. 

Again you must plunge your fingers

into your navel with your two hands

rip open
drop out dead rats and cockroaches

spring rain, young ears of corn.

Turn the maze inside out.
Shake it.

This time you must let go.
Meet the dragon's open face

and let the terror swallow you.

- You dissolve in its saliva

- no one recognizes you as a puddle

- no one misses you

- you aren't even remembered

and the maze isn't even

of your own making.

You've crossed over.
And all around you space.
Alone.  With nothingness.

Nobody's going to save you.

No one's going to cut you down,

cut the thorns thick around you.

No one's going to storm

the castle walls nor

kiss awake your birth,

climb down your hair.

nor mount you

on the white steed.

There is no one who

will feed the yearning.
Face it. You will have
to do, do it yourself.

And all around you a vast terrain.

Alone.  With night.

Darkness you must befriend if

you want to sleep nights.

Ir's not enough

letting go twice, three times.

a hundred.  Soon everything is

dull, unsatisfacrory.

Night's open face

interests you no longer.

And soon, again, you return

to your element and

like a fish to the air

you come to the open

only between breathings.
But already gills

grow on your breasts.

solstånds dans

 

...Baubo...
...Uzume...

sekretiser...ande...dans

dropp trådar
fram
glidande flöde
träder

solsystem
yttre och inre
nedan och ovan

åter

står

åter

slår

...Uzume...
...Baubo...
kropp...i...kropp

Baubo och Uzume. Myt-ord.

På grekisk jord irrar Demeter, växandets gudinna, förtvivlat rasande omkring och letar efter sin dotter Persephone som bortrövats av Hades, underjordens härskare. Hennes sorg får allt att vissna ner, all lust lämnar djur och människor,  floderna sinar... Tills Demeter träffar på den dansande Baubo som lyfter på kjolarna och framvisar sitt plutande, pladdrande kön. Demeter kan inte låta bli att skratta och i skrattets efterdyningar rinner livet till igen, marken grönskar och i floderna strömmar vattnet.

I en japansk grotta har Amaterasu, solgudinnan, vänt världen ryggen i besinningslös vrede över att hennes yngre syster blivit våldtagen. För att förhindra jordens undergång uppfinner haggan Uzume dansen och musiken. Sen dansar hon av sig klädesplagg efter klädesplagg tills det svettglänsande könet är dansens nav. Alla de andra gudomligheterna börjar skratta. Skratten får Amaterasu att vända sitt lysande ansikte mot grottans öppning och solens strålar återuppväcker livet.

Baubo och Uzume, de dubbelmunniga. De som skapar inkarnerade ord. Köttar till abstraktioner. Samklangar människanatur. Och vet hur en drar en vals ...

av Mary Beth Edelson

Here comes the Sun, Richie Havens

Passager alfa ∞ omega

En enda gång tuggade min taxhona, Scylla, på en bok. Hon var en sparsmakad gourmet när det gällde text.
Här återger jag en calzone version av Lampadaridou-Pothous poesis verkande text. I denna vikta calzone möter den första passagen den sista.
Däremellan finns 12 välsmakande passager att avnjutna.

Ingångscitat:

"Men detta är liktydigt med erinringen av det vår själ

en gång skådade, då den färdades med gudomen."

Platon, Faidros XXIX,C

FÖRSTA PASSAGEN
Materiens ångest

Vinter ska finna mig naken

I ett rum i ruiner

Där tiden väller fram ut golvspringorna
Vintern skall finna mig i askan av
                                      mina dikter
En handfull ord som vit eller blod

Som vandra eller ed - som
"Själarna luktar" *
Jag bränner dem för att värma mig.

                              *

Vintern ska finna mig barfota vandrande
Upp och ner i avgrunden den enda **
Jag sjunker ner i den i den mjuka jorden
Uråldriga stjärnors gyttja
Jag ska ta mig igenom, säger jag
Med kvistar av azur i mina händer
Och trädet i mässa inför ödemarkens silver
Lukt från det oändliga tomrummet
Den plågade materia jag bebodde.

Jag lyfter mina dikter upp mot
"Manteln doppad i blod" ***
Och bränner den för att värma mig.

                                *

Regn faller utan uppehåll i mitt sargade rum
det "i utbyte mot elden" svävande ****
Det regnar fullmåne och åldrat blod
Kristaller laddade av mina sekler.

Jag böjer mig och ser mig själv i djupet
I den djupaste källan av krossad kristall
Villrådigt vemod mitt ansikte
Och ödsligt silver regnar, regnar över

                                                     helgonbilden
Min kropp en doft av nattens skälvning
Och ärkeängeln på post i fönstret
Gestaltar en erotisk båge från Gud och Universum.

Jag sveper mig i gränslöst himmelsblått
För att passera.

                                   *

Vintern ska finna mig drömmande
En ros planterad i stormen
Med paradiset skiftande som hallucinationen
Och tiden profetisk ännu
Befria stjärnorna från min kropp.

Vintern skall finna mig i öknen
Skrida fram som en uppenbarelse
Och Seklet Förstöraren nedsmälta
Som ett väldoftande vaxljus.

Med de sju lågorna upptända på min kropp
Säten för skummande vithet *****
Med doften av brända pinjebarr för

                                                   invigningen

En övergiven ros i bön
Vid stormens yttersta gräns

Jag vandrar inte längre
Jag nedsjunker som en profetisk dröm.

* Herakleitos fragment 72
** Herakleitos fragment 33
*** Uppenbarelseboken 19:15
**** Herakleitos fragment 54
***** Jmf Platon Faidros

FJORTONDE PASSAGEN
Den yttersta tiden

Min kropp fylld av sprickor
Där avgrunden väller fram
Ingenstans finner jag fotfäste
Att vitna som en blomma ur djupet och sedan
Upphöjas naken som den högsta lågan
Och bli visionen av en bön
För att befria stjärnan som sover
I mitt sår.

                                       *

Min kropp profetisk
Inväntar den absoluta Natten
Det yttersta sönderslitandet av min jordiska klädedräkt
Vid den mystiska gränsen
Min sista dikt
Utan ord
Bara musik jag lyssnat till under andra tider.

                                        *

Min kropp en trädgård som vattnats
Som sjunker
Förvandlad
Boning för en oprövad tid

Och min själ tunn och upprätt
Jag ristar ljuset i den som silver
För att den skall lysa upp min passage
Jag ristar mitt ansikte i den
För att inte förvilla mig.

                         *

Oupphörligen sönderslits jag för att nå det Ena
Och dess dimension
För att inrymma
Mina såriga lemmar som faller isär
Fyllda av erotiska nätter och junidagar
Parfym från middagstidens pinjekottar

Mitt liv faller som en bränd kropp
Utvidgande ljuset
För att jag skall passera

Our Lady of Solitude by Leonard Cohen

All summer long she touched me.
She gathered in my soul
from many a thorn, from many thickets,

Her fingers, lika a weaver's -
quick and cool.

Det finns passager och det finns Passager...
Det finns iscensättningar och det finns Iscensättningar...
Runt 1960 var jag som 4-åring sjuk i mässlingen. Jag låg isolerad i det minsta rummet i den minsta lägenheten på Bruksgatan i Helsingborg. Där låg jag i en Evighet i ett alldeles mörklagt rum. Första vårdagen som jag fick gå ut igen, gick jag längre än jag egentligen fick. Alldeles ensam gick jag till den Stora stadsparken och där ur den svarta jorden blommade ett ensamt körsbärsträd och prickade det svarta med skära tungor - och jag genomslickades, passerades till ett expanderande Nu... på den vägen är det.

“Poetry is just the evidence of life. If your life is burning well, poetry is just the ash.”

Rubriken ett Leonard Cohen citat.
I fredags var det vernissage på HDs Vår salong. Jag har med tre verk,
tre stygnlingar:
Eurydike lag/r/ad 1, 2, 3.
Tittade in snabbt.
Tycker inte om betraktande situationer.
Tycker om bemaktande händanden.

Skapandet sker i en triangulär kuvös där vinklarna kan benämnas
innehåll, process, form.
Vad som sen blir resultatet, är med Cohens ord, aska.
En aska som kan dölja en glöd som flammar upp genom vad som sker
i den som ser, inte enbart tittar på det utställda.
Då fortlöper trådarna, tentaklar utåt.

Tänker på den pulserande värmen från stygnlingarnas baksida när jag sitter och syr.
Händer i händande.
Handfasta.
I takt fästa.
Genomsläppliga.
Ikoner.