abjekt tala

Här ordsätter jag fragment av den översatta, avlyssnade, genomlevda och levrade rösten från platsen mellan, från det trinitäras terräng. Området mellan subjektets inhägnad och objektets bårhus.
Och återger terrängens (klyftans) litterära speglingar och vindlande spår.




She hungered for a different story - one to respell the world she knew




Fotnavlad

Fotnavlad
What we seek is love itself, revealed now and again in human form, but pushing us beyond our humanity into animal instict and god-like success. There is no love that does not pierce the hands and feet... Jeanette Winterson. Love, the deadly wound from which my life slowly bleeds, there I am preserved ...Birgitta Trotzig

fredag 17 december 2010

la danza serpiente


På berget i Turkiet där vi ska dansa har Baubo lösgjort sig som arkeologisk artefakt


la danza serpiente, la danza sabiendo
ormens dans, vetskapens dans

en METRAmorferande rörelseresa genom kroppen till musiken inom och utom kroppen - det smeksamma, brutala, väsande, vaggande varandet...

I mitt utröjda vardagsrum dansar jag igen: orientalisk dans, magdans...
cirklarna
isolerade
överlappande,
fasthakade i livmoderns mitt
i bröstbenet mitt
bildar cirklarna bälgade evighetstecken

Någonstans runt mitten av 1980 roterades jag in i dansformen, i kunskapsformen, i tänkandet. Jag upplevde en kvinnas varandedans. Hon dansade på ett skrovligt cementgolv i en plåtskjuls restaurang, vid stranden. Det var mitt andra besök i Turkiet. Med bara, lite skitiga fötter och med magar/bröst som skälvde, dansade hon i de minsta rörelser fram en vibration som fick mitt konkreta, uppstoppade ego och nerbantade kropp att sjunka samman till en stinkande pöl - det enda jag visste var att jag visste absolut ingenting, levde absolut ingenting - i pölen låg en utstansad klippdocka med ordet kvinna stämplat över könet och rörelseinstruktioner inristade på pannan...

Inget annat att göra än att på den framdansade vibrationen flyta tillbaka in... METRAMORFERA
livmoderforma och formas
och
samflyta:

"Då minns Sara en glömd rytm, en melodi så tystad att den inte längre hörs i världen. Krossad av svärd och blod och modiga män... en uråldrig och okänd värld kommer till liv i Saras lemmar. Och ett minne tänds långsamt i kvinnorna, en hågkomst av något de tycker sig varit med om... Sara, den barnlösa, dansar världens äldsta fruktbarhetsdans, en rit till en svunnen gudinna..." (Anita Goldman)


Vi vet att vi är kropp.

Vi vet att vi är den uttorkade flodbädden som lärt sig utvinna fuktighet ur den förbrännande förnuftssolen och sipprat nya fåror. Vi vet att vi flyter i livmodersvätska som blåådrade vattenägg. Vi vet att vi tar form av ytspänningen.


Vi vet att vi är kropp.


Vi vet att vi är i besittning av vår jordmån. Vi vet att vi inte är benämnarnas mörka kontinent som ligger passivt utsträckt i väntan på utforskande, uttolkande och utnyttjande.

Vi är inomjord och genomströmmande vulkanjord. Vi vet att vi väntat och samlat oss runt vårt magmahjärta. Vi vet att här dansar vi utbrott. Vi vet att vi föds genom brottet.


Vi vet att vi är kropp.


Vi vet att vi är den jungfruliga skogen som med egen kraft beskär sig för att växa sig frodigare. Vi vet att vi är ringarna som expanderar under tiden. Vi vet att vi andas grönfiltrerat solljus och fäller lövord. Vi vet att vi intagit livet och förvandlat det. Vi vet att vi växer genom förmultnad.


Vi vet att vi är kropp.


Vi vet att vi är himmelen som omsluter och utbreder sig. Vi vet att vi begränsar och ger oändlighet. I sammandragningens och expansionens speglande föds den sjusträngade bågen som förbinder ovan och nedan. Sammansmälta vet vi, att vi är dansande materia och lustande medvetande.


Kropp vet att vi är.

Ovanstående text ingick i kurserbjudande till en kurs i Ormens dans jag försökte få till runt -95 i Simrishamn. 2011 tror jag Ormens dans blir verklighet i Turkiet, på platsen där jag pölade mig ;)

Syftet med LA DANZA SERPIENTE
att dansa en tillvarons berättelse "munnad" av våra kvinnokroppar bortom den beskärda, omskurna och hollywoodiserade magdansen. Och i det djupaste allvar bor det mest asgarvande skrattet. I myten om Demeter och hennes sökande efter sin försvunna dotter möter hon Baubo/Iambe som lösgör skrattet ur Demeters förstelning.

söndag 12 december 2010

Tursten och Lispector



För några veckor sedan åverkade jag kommunal egendom. Jag knäckte alla skivorna i en CD bok, Helen Turstens ???? Jag gjorde det mitt i natten efter att ha vaknat upp ur en gigantisk våldtäckts mardröm. På kvällen hade jag lyssnat igenom en skiva - packad med non sense. Språket våldfört av omening. Tömt på varje imaginativ vind. Jag hade upplåtit mitt hjärnrum för ickemening, ickeberöring... "Hon ville det själv!"
Kunskapande sker inifrån, kräver offer - och ja, lika lite som vi äter bara för att äta, drömmer vi bara för att drömma.

Jag spolar mig ren med levande ord, vatten som bubblar och fräser av organismer, organeller...
Lispector:
För nu menar jag allvar, jag håller inte på och leker med ord. Jag förkroppsligar mig i de vällustiga och obegripliga meningarna som slingrar sig bortom orden. Och en tystnad stiger subtilt upp från sammanstötningen mellan meningarna.
Skriver är alltså vad man gör när man använder ordet som bete: ordet som fiskar vad som inte är ord. När detta icke-ord - mellan raderna - hugger betet har någonting blivit skrivet... Jag vill inte känna den fruktansvärda begränsningen som det innebär att leva enbart av vad som kan vara begripligt...
Jag vet vad det är jag sysslar med: jag räknar ögonblicken som droppar och är stinna av blod... alltsammans badande i ett grovt och snett ljus från ett mytiskt kön...

avkulturalisera

skördar barhänt
på fälten
av interpenetration

förköttsligar
mellanrummen

beblandar:
abstraktionfiguration
synligtosynligt
landskapkropp
världensjälv

avlindar hjärnans
ordbindlar

trampar ner
jordar

modet att avkulturalisera sig. att pressa sig in i själva snittet som vårt västerlänska tänkande dualiserat sig genom. sårleva. spinna trådar över. labyrintisera. dansbrygga.

Ur The Speech of the grail:
There are to ways to dance a labyrinth. Either the path between the lines or the lines themselves can be the way. The two produce slightly different experiences. If the path is the lines, one arrives at an inner sanctum where one can stay or, turning on one's own axis and backtracking, one can return to the entrance and the beginning. But, if the lines are the path, then the movement is continuous, in and out, back and forth. Here, the path from innermost to outermost is direct; no backtracking just spiraling...

torsdag 9 december 2010

Alfa


Ge mig alfabetet!
ropar amfiteaterns kvinna
bokstäverna flyger bort
med hennes läppar
lämnar scenen som driver in
i sig själv

en dubbelvikt värld
calzone

Ge mig alfabetet!
ropar dubbelvikt kvinna

haka fast mig
fäst kroken i svärdsbenet
hala hem mig
dra ut bokstafieringens spikar
inströmma mig
bryt loss takpannorna
elda för kråkorna

ur pannans rynkor kravlar
bytet upp
lämnar tomma fåror

pennan tangentens
skrivdonande
tappar greppet
sprutord dunstar

dubbelvikt hål
huldrans vak
det levrade
näsan
vid ryggradsslutet
den tvinnade bladade blodstråden
droppvis igenom
öppnad navelsträng

så utom
så inom
ger alfa - Hugg!

onsdag 14 juli 2010

Forts vadstenar

Tecknen kvinna, kvinnliga - blåsbälgstecken...

Gyn/Ekologi. Dess tillblivelse genom en sammansmältningsprocess: Veta/handlande/SJÄLVcentrera process.
Mary Daly och hennes spinnande av ny tidsrymd.

This involves the dis-spelling of the mind/spirit/body pollution that is produced out of man-made myths, languages, ritual atrocities, and metarituals such as "scholarship", which erase our Selves...

att avstava sig, avskala och avtäcka källorna till Självets ursprungsrörelser. lyssna till dessa rörelser av ursprungsrörelsen. Involverar att tala fram de nydöpta vaxorden som motsvarar, svarar an till detta djuplyssnande, att tala våra livsord

Gyn/Ekologi är inte den lyssnande resans klimax eller den linjära tidens mål utan ett ljudande trådtema under den labyrintiska resan i det innersta örat, ett oavbrutet fördjupat lyssnande till genljudandet av alla genomgångar - ett finstämmande till ekon, membransvängningar...

Gyn/Ekologi a kind of multidimensional/multiform power of sensing/understanding her environment. This is a woman-identified synaesthesia: en gynestesi
It is a complex way of perceiving the interrelatedness of seemingly disparate phenomena. It is also a pattern-detecting power which may be named positive paranoia. far from being a debilitating "mental desease", this is strengthening and realistic dis - ease in a polluted and destructive environment

gynenergi

Kvinnliga ordvadstenar



Fotfästande ord i slipprig terräng.
Röjer och vadar i årtals anteckningsmassa, inga garantier för ordagrant. Jag har infiltrerat mig:

Hélène Cixous - att komma till skriften. Frukterna från Födelsens träd. Mina tänder " löpte" i vatten. Fiktionens träd - Ät inte av det! - Det är bara en dröm.
Jag stal. Först försiktigt, inte ens en dröm, inte ens en frukt men dess doft , en färg, en smärta som jag inte överlämnade till glömskan...
Obemärkt stjäl jag mig själv...
Dessa pärlor, dessa diamanter, dessa signifikanter som skapar tusen betydelser av en eld.
Smyckeskrinet... alla kvinnor har ett men ofta är det tomt. ofta har hon tappat nycklarna.
Kvinna är den som inte dödar någon i sig själv, den som ger sig sina liv.
Hon skriver för att genomskrida mannen.
Så snart du låter dig föras hinsides reglerna, men kroppen fylld av fruktanglädje, sprider sig orden, glesnar... betydelserna rinner ut, världen som belöper på skinnet exploderar. Medlöperiet får kramp.


Språkets voleuse.
Symbolens poemagogik

torsdag 8 juli 2010

Going down to see my sisters


Snart återvänder jag till Turkiet
och min levande jordtagningsplats.

Grottan får oss att förstå alla senare rum.

Berget
MA
Meter

Mykale

benämningen tunnas ut fläckvis
namnets undersida kryper samman
bildar bubblor på bergets sluttningar
inunder slingrar sig bokstavstrådar
fräter hål
i grottans tak
fladdermöss
hukar i ordets skugga
ljudbilden
ekar i grottans hålrum
när vingarna i skymningen
sätter den i dallring
Meuhuehkale

med läpparna utvikta mot klippan
lyssnar jag
hörselgången ekar
av mina steg

tjutet i vinden är uråldrigt
skriket före meningen
systrarna
dunkar pannan
mot hennes spegel

Medusa

fredag 2 juli 2010

Brännpunkt

”I shall go into the forest to find words crowned with lilacs. I shall walk in the clearing and approach the procession of virgin words, then make myself a wedding crown thereof.”

Junivärmen förflyttar min hjärnbassäng närmre sensommarens danshändanden i Turkiet. Nästa danstur i min never ending quest. De antika tempelns innergård var en inhägnad skog. I Didymias orakeltempel... en glänta och en brunn.

Logosmaterialiseringen*: Logos vandring från rytm/gest/dans till bild och till bokstav
Ordens rörelsegestalter tränger sig på oss och vi själva likt strängar kommer i rörelse… ett skrivande som rör sig i ordets utmarker, ett liv i ögats utmark kan enbart gestaltas i det svampiga, i det beblandade, i det allra innersta/yttersta i templets adyton.
*den ordnande principen i universum

måndag 21 juni 2010

Levrat levnadssvett




På min arbetsplats biblioteket, finns texter insprängda bland bokproduktionens löpande band, som genom pärmarna utstrålar en sorts värme och det luktar svagt runt dom - av ord som färdats i kött och meningarna som rullande vältrat sig i levrat levnadssvett...
Jag uppmanar besökare att kasta recensioner, mest-lästa, nobelpris etc. listan...
Och istället sniffa och treva med öppen handflata längs bokryggarna och stanna när handkänslan säger: Nu, Här... slå upp boken på måfå... fånga citatet som ramlar ur... se vart det vill hän... följa med... blanda samman det levrade med den egna handsvetten och livsrörelsen... samalstra...

Bibliotek är alstringplatser.

En utsöndring, som i tonåren hjälpte till att avsöndra mig och som nu är inkapslad i min levnadsväv:

"... Henrik stod längst ut på strandspetsen, i fotdjupt vatten. Han var vänd ut mot nordväst, mot platsen där floden vidgade sig. Månskenet täckte den i grå silkesglans. Mitt ute i strömfåran hade långa låga dimbankar bildats. medan vi stod och tittade på honom ropade han: 'Hörer du meg?' Mycket högt. Som till någon som befann sig flera kilometer bort på den osynliga bortre stranden. En lång paus. Sedan: 'Jeg er her'..., han hade fallit på knä som inför en syn. Någonting befann sig mycket nära honom, lika synligt för honom som Gustavs mörka huvud, träden och månskenet på löven runt omkring oss var för mig. Jag skulle ha givit tio år av mitt liv för att kunnat ha blickat ut där åt norr inifrån hans huvud- Jag visste inte vad han såg, men jag förstod att det var någonting med sådan kraft, ett sådan mysterium, att det förklarade allt... Han väntade inte på någon visshet. Han levde i den.
Ni har nog förstått att fram till den här punkten i mitt liv hade min inställning varit vetenskaplig, medicinsk, klassificerande. Jag var begränsad av en sorts ornitologisk inställning till människan. Jag tänkte i termer som arter, beteenden, observationer. Här blev jag för första gången i livet osäker......som en blixt från klar himmel tycktes mig alla våra förklaringar, alla våra klassificeringar och härledningar, våra etiologier, bara vara ett tunt nät. Det där stora passiva monstret, verkligheten, var inte längre dött, lätt att handskas med. Det var fullt av mystisk livskraft, nya former, nya möjligheter. Nätet var ingenting, verkligheten bröt igenom det..."'
Ur Illusionisten av John Fowles.

Återknytning

Fullständigt utmanglad till en fäll av bensflisor och sömnsjukt kött efter sonens student. Och inte på grund av förberedelser, matlagning, presentval... vad "man" nu gör, utan för att det är en ritualistisk avvavling. Ett inslörp av den modrande tentaklen. En utvecklad återgång till då innan. Den stora tröttheten över att bistått honom fram till en av samhällets inträdesbiljetter. Studentbetyget. Och att han har erövrat en hemtamhet i vad "man" tycker och tänker. Att han vet (kanske) att "man" har firat kungligt bröllop...
Nu kan jag prata om perversionen betygssystem. Hur vi lärs att godkännanden, bedömmanden, erkännnande etc kommer utifrån. Hur vi avlärs det egna tolkningsföreträdet till oss själva och världen. Symptomatiskt hämtade vi hans betyg från årskurs nio för några veckor sedan.

Nu när den modrande tentaklen rullat ihop sig i navelskålen börjar den treva sig inåt till inhiberade känslor, handlingar...

torsdag 20 maj 2010

Varför?

för att de rester av selfimportance (jagets impotens) som fortfarande förorenar mig ska flaga av. för att jag inte ska sitta och tugga om och om och om igen eller finslipa och finslipa och finslipa - tills jag slipat gigantiska inslinkningshål för rovdjuret, självkritikern.
för att process, innehåll och form ska löpa samman.