Oraklande

I min öppnade altarstenring har jag placerat en lapp med svaret på en fråga jag fick under en orakel"lek" vi ägnade oss åt under retreaten Healing in the temple of the gods i Turkiet. Frågan löd:
I would like guidence on the story I'm creating. Svaren var insamlade på små lappar dessförinnan. I ord hade vi fångat en bild som hade dykt upp när vi rest inåt till vår inre bildkastare med hjälp av trumljud. Lapparna blandades och vi drog var sitt svar.

Mitt lyder: The birth of the sea from the earth mountain cave. Orakelsvar är aldrig entydiga men min min kroppsreaktion var.
Nu är berget och jag ett och jag kan flöda berättelsen.

Men samtidigt är jag orolig för att inte kunna ordöversätta, att texten aldrig blir ordsatt, då text och själv är ett, att berättelsens existensform är kött o andedräkt och att jag inte lyckas kopiera den i ord/bild... att jag inte lyckas förvandla mina bibliotekariska berättelsehanterande händer till berättelseskapande...

Jag röjer bland anteckningshögar och bär ner en kartong till källarutrymmet. Gör plats. Min hand hamnar på ett vykort skickat från min största passion efter vi hade separerat. Nu smälter hennes vykort samman handen i en orakelskakning mellan då och nu, och orden lägger sig till rätta i handens linjer:

The fiery circle that surrounded her contained all the clues she needed to recognize that life is for a moment in one shape, then released into another.../

The stars show her how to hang in space supported by nothing at all. Without medals or certificates or territories she owns, she can burn as they do, travelling through time until time stops and eternity changes things again. She has noticed that change doesn't hurt her. (Winterson)

Att förändring från hanterande till skapande är möjligt.

Överraskningarnas träd

Dagens blickfångst:

Överraskningarnas träd

Sokrates

Filosofen kom till lärjungarnas ring. I mitten fanns en stor lök av idéer, sluten och fräsch av daggen från de unga eleverna. Alla slipade sina tungor och gjorde sig beredda att skala av den de olika lagren. En kvällsmåne löstes upp bland träddungarna.

Löken började snurra: skalen, guldfärgade, ametistfärgade, skimrade under ögonblicket då de rycktes bort. Sokrates log gåtfullt; lärjungarna log omslutna av trons karmosinröda färg: löken fylldes av förgyllda och svarta stjärnor som en himmel på en altartavla och alla sade:"Där har vi det!"... Sedan började idégrönsaken förminskas ända tills den försvann i tunna, tunna omärkliga flor... och alla gick

Långt borta dansade Lisis på en pyramid av tillbakahållen vind.


II

Filosofen gick bort från ringen av lärjungar. Kvällen reste sitt sidentält och hela himlen verkade vara täckt av ett tunt lager av lökskal. Sokrates såg en eldfluga: Sokrates hörde en groda, Sokrates såg en enorm fjäril i söder... och en röd liten snok lyste upp hela hans bröst, som ett blodfyllt yxhugg, som ett reflekterande sår. Sedan gick han vilse på vindarnas aveny.

(Ur Federica García Lorca, Fisk,himlakroppar och glasögon)

Trådletar i LISIS:
La lisis celular es la rotura de la membrana celular
Lysering (Grekiska: λύσις, lysis från lyein; att separera) är en medicinsk term som avser en cells död genom att dess membran upplöses eller faller samman...

genomsläppligheten
genomträngligheten
dansens
vindtunnel

To go amazonian...

fusing time
undivided
the tree of intent/spine

backboned
beyond the wasteland

(Amazone zu Pferde by Louis Tuaillon, photos from today and 1945)

Todays findling in the library

When I was in Samos I learned that a small island in the strait between Samos and Turkey had been up for rent. The only thing on the island was a lighthouse.



Today my sensing librarian hand happened to pick out Lighthousekeeping by Jeanette Winterson. I didn't reread it. I went for the beginning and the end:

"Remember you must die" (Muriel Spark)
"Remember you must live" (Ali Smith)
...
I stayed at the lighthouse until the day was done. As I left the sun was setting, and the full moon was rising on the other side of the sky. I stretched out my hands, holding the falling sun in one hand, and the climbing moon in the other, my silver and gold, my gift from life.
My gift of life.
My life is a hesitation in time. An opening in a cave.
A gap for a word.

These were my stories - flashes across time.

I'll call you, and we'll light a fire, and drink some wine, and recognize each other in the place that is ours.
Don't wait. Don't tell the story later.
Life is so short. This stretch of sea and sand, this walk on the shore, before the tide covers everything we have done.
I love you
The three most difficult words in the world.
But what else can I say?

Nära det vilda hjärtat

Clarice Lispector: Nära det vilda hjärtat, ordlingar saxade ur bokens slutsidor och som jag sakta genom åren speglande instygnat... metraforiskt och konḱret:

”Det som reste sig i henne var inte mod, hon var bara substans, mindre än mänsklig. Hur skulle hon kunna vara hjälte och vilja besegra saker? Hon var inte kvinna, hon fanns till och det som fanns inom henne var rörelser som lyfte upp henne i ständig förändring. Kanske hade hon någon gång med sin vilda kraft gjort om luften omkring sig och ingen skulle någonsin märka det, kanske hade hon med sin andning skapat ett nytt ämne utan att veta det, hon bara kände vad hennes lilla kvinnohuvud aldrig skulle kunna förstå.”


det frivilliga huvudoffret
den dränerade och sönderfrätta
tankemakten
avhuggen

frälsande halshuggning
helande klyvning
i

!
i
könssjukdomens variga teckensårs kanter:
manligt, kvinnligt

man, kvinna

emellan

framstöts
framstygnas

ny teckenrymd
nytt levnadsrum

”Skaror av heta tankar sköt upp och spred sig i hennes skrämda kropp och det viktiga med dem var att de dolde en vital impuls, det viktiga med dem var att i samma sekund som de uppstod bildades den blinda och sanna substansen, som växte och sköt upp som en luftbubbla på vattnets yta och nästan sprack…
En dag kommer allt jag gör att vara blint, säkert omedvetet, och det kommer att trampa på mig, på min sanning…, framför allt kommer det att komma en dag då alla mina rörelser kommer att vara skapande och födelse, jag kommer att bryta sönder alla nej som finns inuti mig...

jag ska resa inom mig det jag en dag är, på ett tecken från mig kommer mina vågor att höja sig mäktiga, rent vatten som dränker mina tvivel och mitt medvetande, jag kommer att vara stark som själen hos ett djur och när jag talar kommer jag inte att tala med övervägda och långsamma ord, inte ytligt kända, inte ord fulla av önskan att vara mänskliga, inte det förgångna som gnager på framtiden! det jag säger kommer att ljuda helt och oundvikligt! jag kommer inte att ha plats inne i mig själv för den person som vet att tiden finns, att människorna och dimensionerna finns, jag kommer inte ens att ha plats för någon som märker att jag skapar ögonblick för ögonblick, inte ögonblick för ögonblick: alltid sammansmält, först då kommer jag att leva, först då kommer jag att leva större än när jag var barn, jag kommer att vara brutal och knölig som en sten, jag kommer att vara lätt och otydlig som det man känner men inte förstår, jag kommer att slå över mig själv i vågor…

det räcker med att jag förverkligar mig själv och då kommer ingenting att kunna hindra mig när jag går mot döden utan rädsla, från varje strid eller vila kommer jag att resa mig stark och vacker som en unghäst.”

POEISIS