I min öppnade altarstenring har jag placerat en lapp med svaret på en fråga jag fick under en orakel"lek" vi ägnade oss åt under retreaten Healing in the temple of the gods i Turkiet. Frågan löd:
I would like guidence on the story I'm creating. Svaren var insamlade på små lappar dessförinnan. I ord hade vi fångat en bild som hade dykt upp när vi rest inåt till vår inre bildkastare med hjälp av trumljud. Lapparna blandades och vi drog var sitt svar.
Mitt lyder: The birth of the sea from the earth mountain cave. Orakelsvar är aldrig entydiga men min min kroppsreaktion var.
Nu är berget och jag ett och jag kan flöda berättelsen.
Men samtidigt är jag orolig för att inte kunna ordöversätta, att texten aldrig blir ordsatt, då text och själv är ett, att berättelsens existensform är kött o andedräkt och att jag inte lyckas kopiera den i ord/bild... att jag inte lyckas förvandla mina bibliotekariska berättelsehanterande händer till berättelseskapande...
Jag röjer bland anteckningshögar och bär ner en kartong till källarutrymmet. Gör plats. Min hand hamnar på ett vykort skickat från min största passion efter vi hade separerat. Nu smälter hennes vykort samman handen i en orakelskakning mellan då och nu, och orden lägger sig till rätta i handens linjer:
The fiery circle that surrounded her contained all the clues she needed to recognize that life is for a moment in one shape, then released into another.../
The stars show her how to hang in space supported by nothing at all. Without medals or certificates or territories she owns, she can burn as they do, travelling through time until time stops and eternity changes things again. She has noticed that change doesn't hurt her. (Winterson)
Att förändring från hanterande till skapande är möjligt.