Hemkommande igen

Skördar igenom gamla anteckningar och hittar varifrån jag lånat ett livsreflekterande citat, John Dollar av Marianne Wiggins:

... she hungered for a different sort of story, one to reinvent the world she knew.

Jag föredrar respell framför reinvent...

Jag börjar läsa om romanen och ser hur texttrådarna knyts samman.
Det skrivna och det levda.

Tänker på berättelsen vi rituellt dansade i Guzelcamli Turkiet 2010. Att vi dansade på exakt den plats där man nu tror att Homeros eller Homerosarnas verk, Iliaden och Odyssén  "uruppfördes".

Tjugo år efter mitt sista inlyssnande av platsen. Platsen för min mytiska initiering, för början till mitt infödande i pulserande liv och uvildande ur cementerat liv.
Tjugo år efteråt dansar vi en rituell dansgestaltningen av Livsresan, rotfäst i den grekiska myten om Penelope och Odysseus, men berättad ur Penelopes perspektiv, så som Brita Haugen röstar den i sin bok: Penelopes Stemme.

Ithaka var Penelopes och Odysseus hemö. Turkiets amasonindränkta västkust är var jag har min hemortsrätt.

Tjugo år tog resan.
Den skrivna och den levda.

Återläser Wiggins utmejslingar:

As you set out for Ithaka
hope your road's a long one,
full of an adventure, a discovery.

Arriving there is what you're destined for.

Don't hurry,
better if your journey lasts for years
so you're old by the time you reach the island

Ithaka gave this journey to you

Without her you'd have never dreamed her
If you find her poor, she won't have fooled you:
Wise as you'll become,
so full of ports,
You'll have understood what "Ithakas" are for.

Hela texten av Constantine Cavafys dikt:

As you set out for Ithaka
hope the voyage is a long one,
full of adventure, full of discovery.
Laistrygonians and Cyclops,
angry Poseidon- don't be afraid of them:
you'll never find things like that on your way
as long as you keep your thoughts raised high,
as long as a rare excitement
stirs your spirit and your body.
Laistrygonians and Cyclops,
wild Poseidon- you won't encounter them
unless you bring them along inside your soul,
unless your soul sets them up in front of you.

Hope the voyage is a long one.
May there be many a summer morning when,
with what pleasure, what joy,
you come into harbors seen for the first time;
may you stop at Phoenician trading stations
to buy fine things,
mother of pearl and coral, amber and ebony,
sensual perfume of every kind-
as many sensual perfumes as you can;
and may you visit many Egyptian cities
to gather stores of knowledge from their scholars.

Keep Ithaka always in your mind.
Arriving there is what you are destined for.
But do not hurry the journey at all.
Better if it lasts for years,
so you are old by the time you reach the island,
wealthy with all you have gained on the way,
not expecting Ithaka to make you rich.

Ithaka gave you the marvelous journey.
Without her you would not have set out.
She has nothing left to give you now.

And if you find her poor, Ithaka won't have fooled you.
Wise as you will have become, so full of experience,
you will have understood by then what these Ithakas mean.


Och resan tillbaka förstår jag först nu i efterhand - eller rättare sagt jag förstår ingenting, jag bara vet. Vet att den berättelse jag hungrade efter - den och jag, vi har hittat varandra. Och att jag sakta börjat orda fram vårt ömsesidiga hemhittande.

Och var annars ska de nya orden, den nya berättelsen stygnas fram? - Om inte där den västerländska litteraturens mytologiska vagga stod.
Just här:

och resan fortsätter...

Stäppvargens jag

Det bibliotekariska orakliska blädderfingret plaskar ner i Nina Burtons Flodernas bok:

Jag talar gärna med Hesse här på min balkong, för han bodde ett tag i rummet intill.
...
Omkring mig strömmar världens och tidens alla uttryck tillsammans men mänskliga känslor och behov. Hesse kände dem utan tvekan, eftersom författare måste vara lyhörda för det väldiga livet. Själv kan jag förnimma det som en outtröttlig sändare. Till slut blir det en invaderande ström, och då måste öppenheten skyddas av avskildhet.

Är det en sådan känsla som kan skapa ensamvargar? Var det därför Hesse på kvällen drog sig längs den svala floden mot en egen lya?
Eller kunde man se det omvänt, så att han ville byta ett trångt privatjag mot ett större? Och är det en sådan isolerande törst efter hela världen som kan skapa en Faust?

Allt hör kanske ihop med Hesses ord om att ge upp sitt jag för att leva mer intensivt.
...
att ta död på den västerländska jag-fixeringen och bli ett med livsflödet.
Så kan jag förstå det här vid floden. "Jag" är ett namn vi alla delar. Det liknar vattnet. Alla ser sig i det, men Narcissus fångades bara av sin egen spegling. Ändå var det inget annat än reflexer på den flytande tiden. Liksom floden skapas vi i en ständig dialog mellan stränder som kan kallas "du" eller "världen"

Kvällen tätnar, och jag tar upp pennan som rullat ner på balkonggolvet. Vad var det för otympligt ord jag nyss sökte?
Jo, i samtalet med flödet känner jag mig som en transformator. Världen strömmar genom mig, och när jag tolkar den på mitt sätt formas både den och jag. Mellan oss rinner ett band med diffusa gränser.


Rickie Lee Jones: Nobody knows my name

For a thousand years
I've lay upon the Lake Victoria
I was winged and many-colored
And nobody knew my name

For a thousand years
I fell out of the sand into the Guadeloupe
And I made many songs into the air
And nobody knew my name

I fell like water
In sweet gasps of hydrogen up
Into the sea over the Bikini Islands
And I dove into the liquid concrete of sweet silver lake
The liquid concrete of down by the river
And nobody knew my name
...

Simrishamns djungel

Talar med man på biblioteket om vikten av innandömets
utvildande i konsensusverkligheten.

Om då när min inre och yttre verklighet samstämde
i asfalterad gråhet.
Om det hårda förvildningsarbetet inombords
inom innanförskapet.

Om nu när djungelvrålen körsjunger
klätterväxtar
prunkar genom
tassar över och pinkar in yttre revir...

Hundrastar nere i hamnen
Läser asfaltsklotter:
Bli mänsklig - gå naken!

Artur Lundkvist, biblioteksvatten, kvinnor och fåglar

Titelfångas bland bibliotekets hyllor:



FÄRDAS I DRÖMMEN OCH FÖRESTÄLLNINGEN
(Artur Lundkvist)

Tänker
att jag alltid flytandefärdats i bibliotek och aldrig tagit institutionsprincipen: klassificering för återvinning/återfinning på främsta allvar... namngivandet, benämnandet och bokstavsnotationerna

att jag alltid deltaströmmat, ebbflodat, dykt i vattenvirvlar, malströmmat, silat sandrader mellan fingrarna, smält tångordbubblor mellan tårna, kastat nät, intrasslat och uttrasslad, håvat in, skattjaktat, vrakgodsat... i biblioteksvattnet

att jag alltid tilltrott "kaka söker maka", valfrändskaper, synkroniciteter, serendipiteter, speglande texter upphöjda till oändlighet...

Tänker
som om ett bibliotek eller läsare...
jmf
"... as if a dream or a poem itself might embody a seeking, a seeking not for interpretation, criticism, or understanding even, but for GENERATION, a generation of another poem, another dream, a generative spirit seeking relationship in and through these forms."
– Russell A. Lockhart

Tänker
alstrande regenerering...

Tänkerläsavskriver
Artur Lundkvists Kvinnor och fåglar (Till en serie litografier av Corneille).

En reproduktion ur serien hänger över min säng.
Ord från normens utmark.
I ingen mans land sker möten.

Temat: kvinnor och fåglar under livsformernas fortskridande förvandling.

Det råder både en närhet och ett avstånd mellan kvinnan och fåglarna, efter en urtid som varit gemensam för dem: uppståndelsen ur det alstrande havet, under den flammande solen.

Alltjämt har kvinnan och fåglarna marken gemensam, beroende av den som sitt hem, med jord, vatten och grönska som livnär deras kroppar.

En skapelsehistoria uppenbarar sig och omsluter varelsernas kött och växternas blad, i en närhet mellan hud, fjädrar och lövverk.
...

Kvinnan ligger utsträckt, naken och blodfärgat röd på den mörka jorden, med håret som framvällande grönska.

En gyllene stjälk leder som en navelsträng upp till skapelseägget, där urfågeln som också bär ödletecknet väntar på att födas.

Kvinnan har själv blivit till ett vilande ägg, rödglödgat, med spår av huvud och seende ögon, med den gröna fågeln ruvande över sig.

Ett moln ovanför uppburet av gyllene stjälkar är havande med ägg, som tycks färdiga att falla som regn.

Bakgrunden av svarta spiraler; väntande krafter, hoprullade men färdiga att frigöra sig, att ta språnget ut i det universella skeendet.

Fågeln höjer sig över den utsträckta kvinnan, själv till hälften kvinna med mörk rot och gyllene överkropp, men med en fågels huvud och vingar.

Åter vilar kvinnan på marken eller i jorden med uppåtvänt ansikte medan grönskan slår ut uppöver henne och bär upp en gyllene fisk på väg att bli fågel.

Och nu har de båda fåglarna nedstigit till kvinnans plan, tryckta intill henne som förtroliga systrar, talande till varandra.

Ovanför svävar en fiskfågel eller en fågelfisk, de dubbla egenskaperna inneslutna i varandra, tillsammans med den gröna växten som tycks slå ut vingar.

Det är en familj av gemenskap mitt under det spänningsförhållande som skiljer dem från varandra och bevarar deras enskilda särart.


Det är fövandlingar som rör sig både uppför och nedför skapelsens skala, det framtida inneboende i det förflutna, ett aldrig upphörande skeende utan slutgiltighet.

Allt blir en metafor för den ständigt pågående processen, med den ena livsformen förutsättande och uppbärande den andra: en samverkan där motsättningar ingår för att alstra den gemensamma balansen.
...
Det är den fortskridande skapelsens drama återfört till sina komponenter av födande och växande: vattenalstrad fisk, äggläggande fågel, födande kvinna......

(Artur Lundkvist nr 2 från vänster 1947)