Den mest omskrivna av alla ätare av granatäpplekärnor är Persefone. Den mest välkända mytversionen lyder:
En dag när Demeters dotter plockade blommor på en äng med sina väninnor, sprack jorden upp och underjordens härskare Hades, sprängde fram i en vagn dragen av eldsprutande hästar. Han förde bort Persefone och hon blev underjordens drottning. Hennes moder, Demeter, jordbrukets, sädens och brödets gudinna, var otröstlig och hennes sorg förlamade all växt på jorden. Inget grodde på åkrarna och kvinnornas livmödrar var tomma. Zeus, himmelsguden, var den som lovat bort Persefone till Hades, blev tvungen att bryta sitt löfte och han befallde Hades att låta Persefone återförenas med sin moder på jorden. Men innan Hades släppte iväg sin drottning lurade han henne att äta av ett granatäpple. För om man äter av de dödas mat kan man inte lämna dödsriket. Persefone åt bara sex röddrypande kärnor och efter ett kompromissförslag av Zeus bestämdes att Persefone skulle tillbringa sex månader ovan jord och sex månader under jord.
Så klart är detta bara en av många ordliga mytvarianter - den mest hanliga.
En annan mytingång:
2019 var det tyngsta jag packade inför augustiresan till Samos, gudinnan Heras ö, Margaret Atwoods första poesisamling, Double Persephone, självpublicerad och egenhändigt tryckt.
Mitt oändligt sakta sammanstygnade gorgoniska ådernät vibrerade vid läsningen och jag läste högt för statyerna på Heras tempelområde:
Formal Garden
The girl with the gorgon touch
Stretches a glad hand to each
New piper peddling beds of roses
Hoping to find within her reach
At last, a living wrist and arm
Petals that will cruch and fade
But always she meets a marbled flesh
A fixing eye, a stiffened form
Where leaves turns spear along the glade
Behind, a line of statues stands
All white with the same oval white face
And attitude of outstretched hands
Curved in an all-to-perfect grace.
