Vyssan lull koka kittelen full
det kommer tre vandrare på vägen
Den förste den är halt
den andre den är blind
den tredje har så trasiga kläder
De tre vandrarna går på varsin väg genom en vidsträckt vindpinad vittrad öken.
Den halte vandraren går med den isande nordanvinden i ryggen.
Den blinde vandraren går omsluten av söderns doftande, virvlande vind.
Den tredje vandrarens trasiga kläder är segel för östanvindens nyckfullhet.
De går på olika vägar men törsten har de gemensamt.
Nu närmar de sig en vägkorsning, där kommer deras vägar att mötas.
På avstånd ser vägkorsningen ut som en piltavlas mittpunkt. Mitt i vägkorsningen syns en uppmurad brunn. Marken runt omkring gnistrar röd i den obarmhärtiga solen, som om den var genomdränkt med blod.
Först kommer den halte vandraren fram till vägkorsningen. Det första hon ser är en varningsskylt. Ett förbud: Drick inte ur brunnen! Vattnet är förgiftat.
Sen ser hon att brunnen är tilltäppt med ett tungt stenlock. Nu sviktar kraften. Hennes friska ben orkar inte bära henne längre. Bredvid brunnen ser hon en stubbe efter ett avhugget träd. Där sjunker hon ner.
Nu är den andre vandraren framme vid vägkorsningen. Eftersom han inte kan se, luktar han sig fram. Hans näsa berättar att här övergår öknens torra doft i fukt, i järn. Törsten bränner i hans sönderspruckna läppar. Med darrande händer trevar han över den röda fuktiga marken, över den uppmurade brunnen, över brunnslocket. Törsten samlar de sista resterna av kraft i hans händer. Med ett uttorkat vrål försöker han rubba stenlocket men det rör sig inte en millimeter.
Den tredje vandraren är nu framme vid vägkorsningen. Hennes klädtrasor är stela och vassa av intorkat svett. Vid varje steg river de sönder hennes hud.
Hon lägger sina händer bredvid den blinde vandrarens händer och tillsammans försöker de rubba stenlocket, men utan framgång.
Den tredje vandraren ser att brunnslocket inte är av sten. Det är hopfogat av människoben, skelettdelar. Där finns små späda fingrar, ofullgångna foster och brutna fågelvingar, kluvna och krossade kranier, sönderdelade revben och bäckenben, uppbrutna fotvalv...
Nu mörknar himlen. De tre vindarna bjuder upp till dans. Den isande nordanvinden, söderns doftande virvlande vind och den nyckfulla vinden från öst blåser, ylar och viner med full orkanstyrka, runt brunnen och de tre vandrarna. Vindarna pressar sig in mellan skelettlockets ben och illtjuter i alla håligheter, i alla mellanrum. Tillsammans samstämmer de tre vindarna sin uråldriga magi. Locket av skelettdelar förvandlas till en lyra och lyfts upp i luften.
De tre vandrarna hör hur en röst släpps lös och de lyssnar till hur en sång föds.
Det är en röst buren av vårfloders styrka. Det är en röst vars klangbotten är lånad från havets djup och malströmmens dödsvirvel.
Sången är en klagolåt, en sorgesång över knoppar som aldrig slagit ut i blom, över barn födda ur våld, barn avskurna från sitt moderland, barn som lämnats i mörker, osedda, ohörda, efterlämnade, utelämnade utan skydd, utan härvaro...
Vindarnas klagolåt, vindarnas sorgesång får berget som omger öknen att skälva, stenar och grus rasslar ner och berget spricker upp ända ner till berggrunden och ur sprickan ekar samma klagolåt, samma sorgesång.
Nu när berget har svarat upphör vindarnas malströmmande dans. Skelettlyran tystnar och blir ett brunnslock igen. Den faller till marken och splittras. Brunnen är öppnad.
De tre vandrarna lutar sig samtidigt över brunnskanten. En unken, instängd och torr luftström fyller deras näsborrar. Det finns inget vatten. De förstår att nu har de kommit till vägs ände. De är framme vid slutet.
Natten sänker sig hastigt i öknen och de tre vandrarna förbereder sig för sin sista natt i livet. De gör upp en eld av stubben vid brunnen och sätter sig tillrätta för att dela vad som finns att dela, nu när de nu nått vägs ände.
Vandraren med de trasiga kläderna tar fram ett granatäpple och delar det i tre delar. Under tystnad äter de äpplets underligt bittersöta hinnförsedda kärnor som bara ökar deras hunger och deras törst.
Den halte och den blinde vandraren lägger fram varsin druvklase, men vandraren med de trasiga kläderna säger: Vänta låt oss först dela våra ord, de berättelser som vi lindat våra liv runt. Låt oss ge våra liv en sista mening.
Den halte vandraren böjer sig fram och börjar klia, krafsa på sitt vänstra skenben. Nästan med en gång spricker den uttorkade, fjälliga huden upp och hon gräver med sina avmagrade fingrar in under huden, ända in till det gulvita benet och därifrån plockar hon fram en stor sten.
— Den här stenen trängde sig in i min kropp genom fotsulan en dag när jag gick över stadens avrättningsplats. Stenen var täckt av blod och hjärnsubstans från kvinnan som dog när stenen träffade hennes tinning. Sen dess har stenen vandrat genom min kropp och blivit tyngre och tyngre. Som en magnet har den dragit till sig årtusenden av kvinnohat, kvinnors rädsla, och kvinnors sorg. Stenen har nästan förlamat mig och gjort mig till den enbenta kvinna jag är idag.
En dag när jag satt lutad mot en kyrkomur letade sig en ström av bläckstinna ord fram till mig, trängde in i min kropp och lindades sig runt stenen: Jag fattig, syndig människa bekänner inför dig, helige och rättfärdige Gud, att jag, som är född med synd, född med synd, född med synd... Bläckstinna ord som skrek och förgiftade mitt blod och böjde mitt huvud i skam.
Men så en dag på ett kalhygge mitt i skogen träffade jag på ett stort klippblock. Jag blev som förstenad. Bin svärmade runt mitt huvud och åsnor sjöng.
Det gigantiska klippblocket sträckte fram ett stenigt finger grävde sig in i mitt ben och gapskrattade åt den flisa till sten som hindrade mina steg. Gapskrattade åt den tunna, tunna, tunna hinnan av hatets, rädslans och sorgens utsmetade, bläckstinna ord.
Sedan mitt möte med det skrattande gigantiska klippblocket, har jag vandrat och letat efter ett vatten som kan tvätta bort den smetiga hinnan från den svarta stenen jag burit.
Nu lyfter den blinde vandraren på höger arm och drar fram en röd fjäder.
— Som barn lekte jag alltid nere vid floden. Floden och jag flödade samman. Jag skar ner vass och byggde mig en koja. Djuren var mina systrar och bröder. Alla som simmade, krälade, sprang eller flög. Jag dansade med dem alla. Jag tumlade i vattnet, jag slingrade mig över marken, jag sprang i komplicerade mönster och jag virvlade runt så snabbt, att jag kunde känna hur vingarna under mina skulderblad vecklades ut och fångade vinden.
Men jag växte upp, blev förnuftig och förnuftets svärd sågade sakta med säkert mig mitt itu. Jag blev med andra ord en hel människa och skar av min förbindelse med min barndoms systrar och bröder.
En dag när återvände jag som vuxen till barndomens lekplats blev jag som hypnotiserad av solens reflektioner i flodvattnet, och min vuxna kropp krympte till sin barnstorlek. Återigen kände jag kittlingen under mina skulderblad, hörde fraset från vingar som vecklade ut sig och fångade vinden. Bin svärmade runt mitt huvud och åsnor sjöng.
Jag böjde huvudet bakåt och min blick sökte fäste i himlens strålande öga. Det bländvita ljuset rann in i mina svarta pupiller och sekunden innan allt blev svart, såg jag en gigantisk fågel med regnbågsskimrande fjädrar som flög rakt in i solen. Sen slocknade allt ljus och jag kände en fjäders lätta beröring på min hjässa. Jag högg tag i fjädern som en skeppsbruten ikastad ett becksvart hav. Fjädern blev min räddningsplanka och mina ögons mörker har lärt mig att se solen inom mig och över vilka landskap den skiner.
Men jag har vandrat och letat efter en lekplats och en vind som kan blåsa hem fjädern till den kropp den hör till.
Nu drar vandraren med de trasiga kläderna, fram en liten kista och tar fram ett fågelbo av grenar.
— Jag har alltid samlat på grenar från drömmarnas träd. En natt när mitt blod för första gången rann ur mig, hittade jag ett ägg gömt vid foten av Drömmarnas träd. När jag rörde vid det gick skalet sönder och ut strömmade en film där jag var med.
Jag går över torget mitt i staden. Allt är kaos. Folk springer hit och dit, knuffas, skriker och många faller skadade och blödande till marken. Plötsligt får jag en våldsam stöt i ryggen och ramlar handlöst ner mot gatstenarna. Tråden i mitt vackra halsband går sönder och jag slår munnen i kanten på en rännstensbrunn och mina tänder lossnar. Förtvivlad ser jag hur tänder och pärlor ramlar ner mellan rännstensbrunnens galler.
En hand griper tag i mitt hår och rycker upp mig från marken. När jag tittar ner på min kropp är jag en annan. Min kropp har svällt upp. Mina fötter är inklämda i ett par alltför små, svarta lackskor. Fettet väller över skornas sidor. Jag har på mig en trång rosa klänning med volanger. Mitt ansikte är tungt av smink och munnen är sammanklibbad av tjocka lager läppstift.
Tre kvinnor binder fast mig i ett rep och hjälps åt att släpa ut mig ur staden. Hela tiden sjunger de samma ord: “Who is the cock with the white roses?”
Alla som vi möter sjunger samma ord till svar och ingen försöker hjälpa mig. Kvinnorna släpar mig till en klippa som stupar brant ner mot havet, och kastar ner mig. Jag klyver vattenytan med fötterna före och genast blir jag beskjuten med osynliga kanoner. Jag ser projektilerna men precis innan de träffar mig förvandlas kanonkulorna till glasklot. I varje glasklot finns en enda vit ros.
Här vände drömmarna träd sin krona åt ett annat håll och jag vaknade, men mina lungor och luften omkring min kropp var insvept av en doft av rosor.
Sen dess har jag vandrat uppfylld av en längtan att ännu en gång få uppfyllas av den vita rosens doft.
Den tredje vandraren tystnar och ser att de andra somnat.
Det är morgon och livsanden har lämnat den halta och den blinde. De har nått vägs ände.
Vandraren med de trasiga kläderna äter upp de två druvklasarna och ser ut över den omgivande öknen. Hon kastar de avätna druvstjälkarna bakom sig ner i den uttorkade brunnen … och plötsligt hör hon ett plask och när hon vänder sig om ser hon vattenkaskader som forsar fram ur brunnens väggar. Det nästan violetta vattnet, stiger som en flodvåg och väller snart över brunnskanten.
Hon sneglar på förbudsskyltens varning om förgiftat vatten, sen kupar hon sina händer till en skål och dricker. Hon känner hur en brännande hetta sprider sig ut från magen tills den når huden och det känns som om hon översköljs av kokande vatten. Hon sliter av sig sina trasiga kläder, bitar av huden följer med, och kastar dem på marken. Konstigt nog släcker vattnets hetta hennes törst och hennes nakenhet känns som svalkande slöjor.
Den tredje vandraren begraver de andra vandrarna vid trädstubbens vitnande rötter. Den röda fjädern och den svarta stenen behåller hon.
Brunnens violettfärgade vatten har under natten bildat en ny väg genom öknen.
Vandrerskan tar den svarta stenen och doppar den i brunnens vatten. Hon tvättar den omsorgsfullt. När hon torkar den rengjorda stenen spricker den och öppnar sig precis som en bok och avslöjar konturerna av två rosor. Den ena stenrosen syns speglad i den andra, och en doft stiger upp och fyller hennes lungor och omcirklar hennes kropp.
Nu när solen står högst upp på himlen sveper den isande nordanvinden in, söderns doftande, virvlande vind piskar upp sanden och östanvindens nyckfullhet, leker och snurrar runt med den tredje vandraren, ut på den nya vägen där hon omsluts av västanvindens armar.
En plötslig vindilning får henne att släppa den röda fjädern. Den far upp i en yster vinddans för att med ens göra en störtdykning och vingpennan borrar sig in i den tredje vandrarens ryggslut. Omedelbart börjar det växa ut regnbågsskimrande fjädrar ur kroppens alla porer. Snart är hela hon befjädrad.
Alla de fyra vindarna blåser nu i samma riktning längs den fjärde vägen som brunnens vatten skapat. Vägen leder mot den nybildade sprickan i berget.
Hon går i vindarnas riktning. Bin svärmar runt hennes huvud och åsnor sjunger.
Hon vänder sig om för att ta ett sista farväl av de två medvandrarna. Hon lyfter sina befjädrade armar i en vidsträckt gest. Då ser hon genom ett blågrönt dis, att bredvid den murade brunnen, i mitten av det korsformade vägskälet, växer nu två träd med sammanslingrade stammar.
När hon går vidare på den fjärde vägen, känner hon hur trädrötter letar sig ner utmed hennes skalles form.
Att bära vita rosor, aldrig röda. Renhetens vita ros, åtråns vita ros, renheten hos åtrån som sedan länge passerat hettan, inte den blossande kroppen utan det glödvita benet...
köttslig kärlek och andlig kärlek i farlig förening vid altarringen, altarringen där allt förändras och de blodiga törnena blir den platinvita kronan
Jeanette Winterson ur Konst och Lögner
Grey and Gold, John Rogers Cox, 1942
Vyssan lull koka kittelen full
det kommer tre vandrare på vägen
Vyssan lull koka kittelen full
det kommer tre vandrare på vägen
En kista har trenne figurer
Den första är vår tro
den andra är vårt hopp
den tredje är kärleken den vita
