abjekt tala

Här ordsätter jag fragment av den översatta, avlyssnade, genomlevda och levrade rösten från platsen mellan, från det trinitäras terräng. Området mellan subjektets inhägnad och objektets bårhus.
Och återger terrängens (klyftans) litterära speglingar och vindlande spår.




She hungered for a different story - one to respell the world she knew




Fotnavlad

Fotnavlad
What we seek is love itself, revealed now and again in human form, but pushing us beyond our humanity into animal instict and god-like success. There is no love that does not pierce the hands and feet... Jeanette Winterson. Love, the deadly wound from which my life slowly bleeds, there I am preserved ...Birgitta Trotzig
Visar inlägg med etikett Jeanette Winterson. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Jeanette Winterson. Visa alla inlägg

lördag 12 mars 2022

konstens omega


Häromdagen ryckte det i stygnlings nerverna. Jag trodde det skulle bli en avling, en ut-inspiration av gestaltningen, stygnlingen ANAIREO; sammansmältningen av nymfen, den amasoniska heran, sundets ande (mellan Samos och Turkiet), sibyllan... verk-sam-hetens impuls...

ANAIREO som 2021 syddes på plats, i hotellet byggt ovanpå nymfernas tempel på Samos, och i det omgivande landskapet.

Det blir inte en avling utan det kommer att bli en fullt utfylld stygnling där den omegiska formen formger. Den grekiska bokstaven omega, den sista fulländande alfabetiska bokstaven;
kons livmoder, skålen, kokkärlet, månvaggan, inomkosmos...

" Man brukar kalla det en konstens omega: en spiralformig rörelse där man åter och åter måste tillbaka till utgångspunkten men nu på en ny nivå och det är i den första punktens förvandling fulländningen består."

(Ur Myten om Wu Tao-Tzu av Sven Lindqvist)


Ur den omegiska avlings svärmen


Vind, slut din livmoder kring henne...
Gör benen i hennes kropp till andning...

Ur Konst & Lögner av Jeanette Winterson



söndag 13 februari 2022

Eurydikes tutte återvänd



Jag fiskar på nätet efter en bild av en trebröstad statyett jag 2008 såg på det arkeologiska museet i anslutning till De Stora Gudarnas helgedom på Samothrake. Så kommer jag ihåg att bilden finns i min guidebok. Bilden till höger är från Istanbuls arkeologiska museum. 
Däremot fångade mitt fiskande in en bild av en trebröstad klippsiluett bakom ett litet kapell på just Samothrake. 

Jag läser att kapellet är tillägnat Panagia Krimniotissa som kan översättas till Heliga Maria av Avgrunden. Enligt legenden hittade några fiskare i början av 1700-talet en ikon av jungfru Maria flytande i vattnet utanför Pachia Ammos. De bar in ikonen i en grotta och tände ljus framför den. Nästa dag var ikonen försvunnen men några herdar hittade den i gräset uppe på toppen av klippan där nu kapellet ligger. De bar tillbaka ikonen till grottan men nästa morgon var den försvunnen och återfanns igen på toppen av klippan. Så fortsatte det natt efter natt tills befolkningen byggde ett hus åt ikonen, åt mormor Krimiotissa, som kvinnorna kallar henne här.


Avgrund, abyss på engelska, får mig att tänka på boken Abysmal av Gunnar Olsson, kulturgeograf och professor emeritus vid Uppsala universitet, i synnerhet på det här citatet:

"... how the abyss between the worlds of being and understanding is negotiated. And in the invagination of that abyss lies the palace of Apsu, the hidden but well-established seat of power."

Och då känner jag mig igenkänd:

"Whoever fights monsters should see to it that in the process s/he does not become a monster. And if you gaze long enough into the abyss, the abyss will gaze back inte you."
                                                                                                              Nietzsche

Och då tänker jag att det nog går att sjunga en besvärjande vaggvisa för allt som kan tänkas leva i abyssens, avgrundens urslem:

Vyssanlull koka kittelen full, en kista har trenne figurer
den första den är tro, den andra den är hopp 
den tredje är kärleken den röda

Abyssanlull koka kittelen full, en hona har trenne spenar
den första är subjekt, den andra är objekt
den tredje ar abjektet det stinna

Och då tänker jag att abyssens väletablerad maktsäte skulle kunna imploderar in i, varför inte, Eurydikes tutte, fullsprängd med underjordisk näring.

Orfeus är ju sedan länge - sedan alltid skulle nog Eurydike säga - en uttjänt figur för poietes, den som skapar, utför, fullföljer. mönsterbildar, poetissar...
Orfeus är alltför intrasslad i ordliga snårskogar och tillplattad av styva pärmar.

Och då ser jag bilden av den trebröstade klippan och kapellet tillägnat Heliga Maria av Avgrunden som ett tecken och lutar, litar mig på Gunnar Olssons eurydikiska ord:

"The sign is a map, a weaving together of picture and narrative, a power-filled statement which tells me both where I am and where I should go, indicative and imperative in the same breath. Squeezed into its own minimum the map is a double fold, verb turned to noun, noun to verb."

Och så planerar jag fortsatt resande, åter-resande guidad av min inre karta:

"On the day I was born I became the visible corner of a folded map"
                                                                      Jeanette Winterson


Och då hittar jag följdriktigt bland anteckningar jag håller på att slänga:


Och då vet jag vad music daimoness nynnade på 2020 och vars inledningsord ikonen, mormor Krimniotissa, skulle ha kunnat mummla i grottan:

lift me - lift me from the ground
and don't ever put me down


Madrugada & Ane Brun: Lift me







tisdag 14 december 2021

Winterson och Vintergatan

 


Äntligen läge för Wintersonska ord.

"Först är det skogen och inne i skogen gläntan och inne i gläntan stugan och inne i stugan modern och inne i modern barnet och inne i barnet berget.
...
Paracelsus, fysiker, magiker, alkemist, demiurg, deus et omnia ... drevs av ett berg i sin själ.
Vad vet vi om honom? Att han var kort och ful. Att han bar ett överdimensionerat svärd. Att han ville vara en hjälte och såg ut som ett offer. Där var han - en hetsig, härsken, hickande hybrid till man med höfter som en gammal hagga. Så egendomlig var anatomin hos denna vanskapta bel esprit att det fanns de som dristade sig att könsbestämma honom som kvinna.
...
Paracelsus forskade i korrespondenser:'Så som där uppe så och där nere. Vintergatan går genom magen'
...
Detta är teorin.
I begynnelsen var ett fulländat tiodimensionellt universum som klövs i två delar. Medan vårt universum, med tre rumsdimensioner och ett besynnerligt tidsbegrepp, vidgades för att passa vår grovhet, kröp hennes sexdimensionella universum ihop i ensam litenhet.
Detta systeruniversum, kontemplativt, fördolt, väntar oss i vår framtid eftersom det har försmått vårt förgångna. Kanske utgör det symbolen bakom alla våra symboler. Kanske är det Österlandets Mandala och Västerlandets Graal.
...
Antag att skapelseögonblicket och vårt bortslitna universum blev registrerade i våra kroppars stjärnstoft? Vad finns inuti dig? De atom som är du skakades ut från en stjärnexplosion långt innan solsystemet kom till.

Vi är begynnelsen. Vi är före tiden.
Kanhända är det så att vi här i vår provisoriska värld av tudelningar och parvisa motsatser: svart/vitt, gott/ont, himmel/helvete, rovdjur/byte, tvångsmässigt spelar upp vår begynnelses drama, då det som var helt blev kluvet för att söka vinna sin helhet tillbaka.
Ha medlidande med denna lilla blå planet som söker genom tid och rum."

  (Ur prologen till Vintergatan går genom magen av Jeanette Winterson)


Och lite överseende med oss själva, härbärgerande berg och hybridbalanserande på den tunna abjektala linjen, inuti den tunna abjektala hinnan... 



De återförenades sammansmältning
förorsakar ingen smärta
enbart de som inte särats
förgås
                                Rumi


onsdag 27 oktober 2021

valfrändskap i rosens tecken


Danserskan


När ens fokus är förankrat i ett speciellt tema, idé, kärlek ..., då plötsligt ser vi allt som kan länkas samman i en sorts menings ring, meningsgivande.
Ögat valfrändskapar.

Idag på väg ut i skogen ser jag plötsligt texten på en skylt jag passerat massvis med gånger, men aldrig läst. Idag läste jag: "White Rose Massage"

Och då tänker jag på de enkla armrörelserna som jag precis innan lagt till i min cirkeldans koreografi till Loreena McKennits underbara sång Dante's Prayer; armar som tecknar enskilda rosblad, som i den cirklande dansen smälter samman till en ros. Hur armarnas rörelser runt kroppen rent faktiskt hade känts som en mjuk massage.

Och då tänker jag på den snövita rosen i Dante Alighieris, Den gudomliga komedin.

Och då tänker jag på min stygnling Danserskan som kanske håller en skål av sammanpressade vita rosblad  över sitt huvud.

Och så tänker jag igen på Jeanette Winterson  hennes berusande, berosade textling, Art & Lies och som måste citeras på orginalspråk:

To carry white roses never red.

White rose o purity white rose of desire. Purity of desire long past coalhot, not the blushing body, bur the flush-white bone.

The bone flushed white through longing, The longing made pale by love. Love of flesh and love of the spirit in perilous communion at the altar-rail, the alter-rail, where all is changed and the bloody thorns become the platinum crown.

Crown me. You do. You weave the budding stems, incoherent, exuberant, into a circle of love. I am hooped with love. Love at my neck, love at my heels, love in a cool white band around my head. The bloody beads are pearls.

This love is neither wild nor free. You have trained it where it grows and shaped me to it. I am the rose pinned to the rock, the white rose against the rock, I am the petals double-borne, white points of love. I am the closed white hand that opens under the sun of you, that is fragrant in the scent of you, that bows beneath the knife and falls in summer drifts as you pass.

Cut me. You do. You cut me down in heavy trusses, profusion, exhaustion, and soak me in a stream of love. Love runs over me. Love at my breasts, love at my belly, my belly heaped with petals, a white hive of love. White honey at your hand.

Who calls whom? Do I call you my rose? Do you call it me? Do we call it the love that grafts us twice on one shoot? Muser and Muse. Out of those two, the mysterious third, two spirits, one word... (tertium non datum). The Word not given but made. Born of a woman, Sappho 600 BC. The Rose-bearer and the Rose.


Pandoras box, René Magritte, 1951










lördag 23 oktober 2021

Min familjehistoria i dröm, i saga, i ros...


Jag håller på att planera inför ett rituellt danshändande där vi omvandlar några av livets stora frågeställningar till kroppsliga erfarenheter. Ibland räcker ord inte till för att beskriva verkligheten, då finns rytmen och dansen.

If I could tell you what it meant, there would be no point in dancing it Isadora Duncan

Vi kommer att att dansa vår rituella dans i Turkiet samtidigt med firandet av Hıdırellez, natten mellan den 5 och 6 maj, då livets återuppståndelse och sommarens ankomst står i fokus. Rosen spelar en stor roll i sedvänjorna under Hıdırellez. Önskningar inför framtiden kan grävas ner under en rosenbuske eller bindas vid dess grenar.

What was said to the rose

that made it open

was said to me

here in my chest
                                                Mevlana Jalaluddin Rumi

Nu när jag sitter och detaljplanerar resan kommer jag att tänka på min "examensuppgift" i den Rituella Dansutbildningen. Vi skulle berätta vår familjehistoria i sago- eller mytform. I den rituella dansen används muntligt berättande, drömmar och myter som ramverk för bildligt, kroppsligt och symboliskt kunskapande via kollektivt dansande. I min familjehistoria figurerar rosen. Kanske som en sammandragande bild. Texten är gjord för muntligt framförande.

Vyssan lull koka kittelen full det kommer tre vandrare på vägen

Vyssan lull koka kittelen full

det kommer tre vandrare på vägen


Den förste den är halt

den andre den är blind 

den tredje har så trasiga kläder


De tre vandrarna går på varsin väg genom en vidsträckt vindpinad vittrad öken.

Den halte vandraren går med den isande nordanvinden i ryggen.

Den blinde vandraren går omsluten av söderns doftande, virvlande vind.

Den tredje vandrarens trasiga kläder är segel för östanvindens nyckfullhet.

De går på olika vägar men törsten har de gemensamt.

Nu närmar de sig en vägkorsning, där kommer deras vägar att mötas.


På avstånd ser vägkorsningen ut som en piltavlas mittpunkt. Mitt i vägkorsningen syns en uppmurad brunn. Marken runt omkring gnistrar röd i den obarmhärtiga solen, som om den var genomdränkt med blod.


Först kommer den halte vandraren fram till vägkorsningen. Det första hon ser är en varningsskylt. Ett förbud: Drick inte ur brunnen! Vattnet är förgiftat. 

Sen ser hon att brunnen är tilltäppt med ett tungt stenlock. Nu sviktar kraften. Hennes friska ben orkar inte bära henne längre. Bredvid brunnen ser hon en stubbe efter ett avhugget träd. Där sjunker hon ner.


Nu är den andre vandraren framme vid vägkorsningen. Eftersom han inte kan se, luktar han sig fram. Hans näsa berättar att här övergår öknens torra doft i fukt, i järn. Törsten bränner i hans sönderspruckna läppar. Med darrande händer trevar han över den röda fuktiga marken, över den uppmurade brunnen, över brunnslocket. Törsten samlar de sista resterna  av kraft i hans händer. Med ett uttorkat vrål försöker han rubba stenlocket men det rör sig inte en millimeter.


Den tredje vandraren är nu framme vid vägkorsningen. Hennes klädtrasor är stela och vassa av intorkat svett. Vid varje steg river de sönder hennes hud.

Hon lägger sina händer bredvid den blinde vandrarens händer och tillsammans försöker de rubba stenlocket, men utan framgång. 


Den tredje vandraren ser att brunnslocket inte är av sten. Det är hopfogat av människoben, skelettdelar. Där finns små späda fingrar, ofullgångna foster och brutna fågelvingar, kluvna och krossade kranier, sönderdelade revben och bäckenben, uppbrutna fotvalv...


Nu mörknar himlen. De tre vindarna bjuder upp till dans. Den isande nordanvinden, söderns doftande virvlande vind och den nyckfulla vinden från öst blåser, ylar och viner med full orkanstyrka, runt brunnen och de tre vandrarna. Vindarna pressar sig in mellan skelettlockets ben och illtjuter i alla håligheter, i alla mellanrum. Tillsammans samstämmer de tre vindarna sin uråldriga magi. Locket av skelettdelar  förvandlas till en lyra och lyfts upp i luften. 


De tre vandrarna hör hur en röst släpps lös och de lyssnar till hur en sång föds. 

Det är en röst buren av vårfloders styrka. Det är en röst vars klangbotten är lånad från havets djup och malströmmens dödsvirvel. 

Sången är en klagolåt, en sorgesång över knoppar som aldrig slagit ut i blom, över barn födda ur våld, barn avskurna från sitt moderland, barn som lämnats i mörker, osedda, ohörda, efterlämnade, utelämnade utan skydd, utan härvaro...


Vindarnas klagolåt, vindarnas sorgesång får berget som omger öknen att skälva, stenar och grus rasslar ner och berget spricker upp ända ner till berggrunden och ur sprickan ekar samma klagolåt, samma sorgesång. 

Nu när berget har svarat upphör vindarnas malströmmande dans. Skelettlyran tystnar och blir ett brunnslock igen. Den faller till marken och splittras. Brunnen är öppnad.


De tre vandrarna lutar sig samtidigt över brunnskanten. En unken, instängd och torr luftström fyller deras näsborrar. Det finns inget vatten. De förstår att nu har de kommit till vägs ände. De är framme vid slutet.


Natten sänker sig hastigt i öknen och de tre vandrarna förbereder sig för sin sista natt i livet. De gör upp en eld av stubben vid brunnen och sätter sig tillrätta för att dela vad som finns att dela, nu när de nu nått vägs ände. 

Vandraren med de trasiga kläderna tar fram ett granatäpple och delar det i tre delar. Under tystnad äter de äpplets underligt bittersöta hinnförsedda kärnor som bara ökar deras hunger och deras törst.

Den halte och den blinde vandraren lägger fram varsin druvklase, men vandraren med de trasiga kläderna säger: Vänta låt oss först dela våra ord, de berättelser som vi lindat våra liv runt. Låt oss ge våra liv en sista mening.


Den halte vandraren böjer sig fram och börjar klia, krafsa på sitt vänstra skenben. Nästan med en gång spricker den uttorkade, fjälliga huden upp och hon gräver med sina avmagrade fingrar in under huden, ända in till det gulvita benet och därifrån plockar hon fram en stor sten.

— Den här stenen trängde sig in i min kropp genom fotsulan en dag när jag gick över stadens avrättningsplats. Stenen var täckt av blod och hjärnsubstans från kvinnan som dog när stenen träffade hennes tinning. Sen dess har stenen vandrat genom min kropp och blivit tyngre och tyngre. Som en magnet har den dragit till sig årtusenden av kvinnohat, kvinnors rädsla, och kvinnors sorg. Stenen har nästan förlamat mig och gjort mig till den enbenta kvinna jag är idag.
En dag när jag satt lutad mot en kyrkomur letade sig en ström av bläckstinna ord fram till mig, trängde in i min kropp och lindades sig runt stenen: Jag fattig, syndig människa bekänner inför dig, helige och rättfärdige Gud, att jag, som är född med synd, född med synd, född med synd... Bläckstinna ord som skrek och förgiftade mitt blod och böjde mitt huvud i skam. 

Men så en dag på ett kalhygge mitt i skogen träffade jag på ett stort klippblock. Jag blev som förstenad. Bin svärmade runt mitt huvud och åsnor sjöng.

Det gigantiska klippblocket sträckte fram ett stenigt finger grävde sig in i mitt ben och gapskrattade åt den flisa till sten som hindrade mina steg. Gapskrattade åt den tunna, tunna, tunna hinnan av hatets, rädslans och sorgens utsmetade,  bläckstinna ord.
Sedan mitt möte med det skrattande gigantiska klippblocket, har jag vandrat och letat efter ett vatten som kan tvätta bort den smetiga hinnan från den svarta stenen jag burit.


Nu lyfter den blinde vandraren på höger arm och drar fram en röd fjäder. 


— Som barn lekte jag alltid nere vid floden. Floden och jag flödade samman.  Jag skar ner vass och byggde mig en koja. Djuren var mina systrar och bröder. Alla som simmade, krälade, sprang eller flög. Jag dansade med dem alla. Jag tumlade i vattnet, jag slingrade mig över marken, jag sprang i komplicerade mönster och jag virvlade runt så snabbt, att jag kunde känna hur vingarna under mina skulderblad vecklades ut och fångade vinden.

Men jag växte upp, blev förnuftig och förnuftets svärd sågade sakta med säkert mig mitt itu. Jag blev med andra ord en hel människa och skar av min förbindelse med min barndoms systrar och bröder.

En dag när återvände jag som vuxen till barndomens lekplats blev jag som hypnotiserad av solens reflektioner i flodvattnet, och min vuxna kropp krympte till sin barnstorlek. Återigen kände jag kittlingen under mina skulderblad, hörde fraset från vingar som vecklade ut sig och fångade vinden. Bin svärmade runt mitt huvud och åsnor sjöng.
Jag böjde huvudet bakåt och min blick sökte fäste i himlens strålande öga. Det bländvita ljuset rann in i mina svarta pupiller och sekunden innan allt blev svart, såg jag en gigantisk fågel med regnbågsskimrande fjädrar som flög rakt in i solen. Sen slocknade allt ljus och jag kände en fjäders lätta beröring på min hjässa. Jag högg tag i fjädern som en skeppsbruten ikastad ett becksvart hav. Fjädern blev min räddningsplanka och mina ögons mörker har lärt mig att se solen inom mig och över vilka landskap den skiner.

Men jag har vandrat och letat efter en lekplats och en vind som kan blåsa hem fjädern till den kropp den hör till.


Nu drar vandraren med de trasiga kläderna, fram en liten kista och tar fram ett fågelbo av grenar. 


— Jag har alltid samlat på grenar från drömmarnas träd. En natt när mitt blod för första gången rann ur mig, hittade jag ett ägg gömt vid foten av Drömmarnas träd. När jag rörde vid det gick skalet sönder och ut strömmade en film där jag var med.
Jag går över torget mitt i staden. Allt är kaos. Folk springer hit och dit, knuffas, skriker och många faller skadade och blödande till marken. Plötsligt får jag en våldsam stöt i ryggen och ramlar handlöst ner mot gatstenarna. Tråden i mitt vackra halsband går sönder och jag slår munnen i kanten på en rännstensbrunn och mina tänder lossnar. Förtvivlad ser jag hur tänder och pärlor ramlar ner mellan rännstensbrunnens galler.
En hand griper tag i mitt hår och rycker upp mig från marken. När jag tittar ner på min kropp är jag en annan. Min kropp har svällt upp. Mina fötter är inklämda i ett par alltför små, svarta lackskor. Fettet väller över skornas sidor. Jag har på mig en trång rosa klänning med volanger. Mitt ansikte är tungt av smink och munnen är sammanklibbad av tjocka lager läppstift.

Tre kvinnor binder fast mig i ett rep och hjälps åt att släpa ut mig ur staden. Hela tiden sjunger de samma ord: “Who is the cock with the white roses?”
Alla som vi möter sjunger samma ord till svar och ingen försöker hjälpa mig. Kvinnorna släpar mig till en klippa som stupar brant ner mot havet, och kastar ner mig. Jag klyver vattenytan med fötterna före och genast blir jag beskjuten med osynliga kanoner. Jag ser projektilerna men precis innan de träffar mig förvandlas kanonkulorna till glasklot. I varje glasklot finns en enda vit ros.

Här vände drömmarna träd sin krona åt ett annat håll och jag vaknade, men  mina lungor och  luften omkring min kropp var insvept av en doft av rosor.
Sen dess har jag vandrat uppfylld av en längtan att ännu en gång få uppfyllas av den vita rosens doft.


Den tredje vandraren tystnar och ser att de andra somnat.


Det är morgon och livsanden har lämnat den halta och den blinde. De har nått vägs ände.

Vandraren med de trasiga kläderna äter upp de två druvklasarna och ser ut över den omgivande öknen. Hon kastar de avätna druvstjälkarna bakom sig ner i den uttorkade brunnen … och plötsligt hör hon ett plask och när hon vänder sig om ser hon vattenkaskader som forsar fram ur brunnens väggar. Det nästan violetta vattnet, stiger som en flodvåg och väller snart över brunnskanten.

Hon sneglar på förbudsskyltens varning om förgiftat vatten, sen kupar hon sina händer till en skål och dricker. Hon känner hur en brännande hetta sprider sig ut från magen tills den når huden och det känns som om hon översköljs av kokande vatten. Hon sliter av sig sina trasiga kläder, bitar av huden följer med, och kastar dem på marken. Konstigt nog släcker vattnets hetta hennes törst och hennes nakenhet känns som svalkande slöjor.


Den tredje vandraren begraver de andra vandrarna vid trädstubbens vitnande rötter. Den röda fjädern och den svarta stenen behåller hon.


Brunnens violettfärgade vatten har under natten bildat en ny väg genom öknen. Vandrerskan tar den svarta stenen och doppar den i brunnens vatten. Hon tvättar den omsorgsfullt. När hon torkar den rengjorda stenen spricker den och öppnar sig precis som en bok och avslöjar konturerna av två rosor. Den ena stenrosen syns speglad i den andra, och en doft stiger upp och fyller hennes lungor och omcirklar hennes kropp.

Nu när solen står högst upp på himlen sveper den isande nordanvinden in, söderns doftande, virvlande vind piskar upp sanden och östanvindens nyckfullhet, leker och snurrar runt med den tredje vandraren, ut på den nya vägen där hon omsluts av västanvindens armar. 
En plötslig vindilning får henne att släppa den röda fjädern. Den far upp i en yster vinddans för att med ens göra en störtdykning och vingpennan borrar sig in i den tredje vandrarens ryggslut. Omedelbart börjar det växa ut regnbågsskimrande fjädrar ur kroppens alla porer. Snart är hela hon befjädrad.

Alla de fyra vindarna blåser nu i samma riktning längs den fjärde vägen som brunnens vatten skapat. Vägen leder mot den nybildade sprickan i berget.

Hon går i vindarnas riktning. Bin svärmar runt hennes huvud och åsnor sjunger.


Hon vänder sig om för att ta ett sista farväl av de två medvandrarna. Hon lyfter sina befjädrade armar i en vidsträckt gest. Då ser hon genom ett blågrönt dis, att bredvid den murade brunnen, i mitten av det korsformade vägskälet, växer nu två träd med sammanslingrade stammar.

När hon går vidare på den fjärde vägen, känner hon hur trädrötter letar sig ner utmed hennes skalles form.


Att bära vita rosor, aldrig röda. Renhetens vita ros, åtråns vita ros, renheten hos åtrån som sedan länge passerat hettan, inte den blossande kroppen utan det glödvita benet...

köttslig kärlek och andlig kärlek i farlig förening vid altarringen, altarringen där allt förändras och de blodiga törnena blir den platinvita kronan

                                                               

                                                             Jeanette Winterson ur Konst och Lögner




Grey and Gold, John Rogers Cox, 1942




Vyssan lull koka kittelen full

det kommer tre vandrare på vägen


Vyssan lull koka kittelen full

det kommer tre vandrare på vägen


En kista har trenne figurer

Den första är vår tro

den andra är vårt hopp

den tredje är kärleken den vita






fredag 25 juni 2021

abjectal interbeing



A kind of librarian spell from 2015. An unintended achievement: I managed to attach the word INTERBEING on the computer screen so the word floated across the library catalog, my blogg and ended up in the strait between Helsingborg and Helsingör.


I had been looking into, bending open the wor(l)d INTERBEING since it corresponds well with my favorite word; the ABJECT, that I read as a rejection of the subject's enclosure and the object's still life (nature morte)... the abject, the unifying splitting...

Thich Nhat Hanh, a vietnamese Zen buddhist monk uses the word INTERBEING as an approximation of the vietnamese tiep hien. It means to be in touch with the reality of the world while continuing on the Buddha's path of enlightenment, to realize and make real in the here-and-now world.


That the word ended up in a map of the strait, Öresund and Helsingborg where I was born, made me associate to this quote by Jeanette Winterson:

On the day I was born I became the visible corner of a folded map.

The screen hopping word could be seen as a sign and I jumped further with the philosophizing geographer Gunnar Olsson and his book Abysmal: A Critique of cartographic reason:

"The sign is a map, a weaving together of picture and narrative, a power-filled statement which tells me both where I am and where I should go, indicative and imperative in the same breath. Squeezed into its own minimum the map is a double fold, verb turned to noun, noun to verb... and in my understanding the most forbidden of everything forbidden is that which refuses to be categorized, that which is neither this nor that, ungraspable forces which do not sit still but hop capriciously about. Aristoteles consequently knew what he did, when he between the two concepts of identity and difference inserted a third position called 'the excluded middle', a non-bridgeable gap which in the same figure unites and separates, liberates and imprisons, an unruly space located beyond the realm of conventional reason; a no man's land of liminality which the well behaved must never enter..."

Rethinking this today and since I am not well behaved, I did and do somersaults in the gap, in the abject, in the interbeing, in the included middle, mapping "IT" in-and-out, and folding myself into another corner of a map, by another strait where I was born, Mycale, and where I will be going very soon...

Images Julie Morstad


tisdag 19 april 2016

Biblioteks fyndlingar




Tillbaka i bibliotekets ordväxtlighet.
De första fyndlingarna:

Fyndling 1

Ingångscitatet till Merethe Lindströms Ur vinterarkivet:

I write as if to save somebody's life. Probably my own.
Life is a kind of madness that death makes.
Clarice Lispector

Mer blev det inte läst. Och jag saknade ett utgångscitat.

Fyndling 2

Det lösryckta citatet
När jag första gången skrev om Marxism och form hade min text som motto en rad ur en dikt:
"och tid och rum tillhopa ett hemskt oändligt fängelse"


Fyndat i  Birgitta Holms Språnget ut i friheten, Om ögonblicket då konsten blir revolutionär, och fortsätter:

Tid och rum tillhopa... ett skruvstäd där tillväxtens mekanik tvingar oss att konsumera mer och mer... Aldrig har behovet av en revolutionär energi varit större, aldrig längtan efter den plötsliga glimten av något annat. En viktig ingrediens i detta andra är att gränsen mellan yttre och inre upphävs. Subjekt och objekt blir ett. Jagets skrankor genombryts och en väldig energi frigörs.

Fyndling 3


Ingångscitat till Törnrosens nyckel av Tone Almhjell:

Med blodiga taggar hon kryper genom sten.
En törnros har kallats, för timmen är sen.

Jag letar upp den engelska texten:

With blood on her thorns she must creep through the wall.
When the last hope is lost, a Twistrose is called.

I boken läser jag att Twistrose, är en uråldrig växt som sträcker sig från en värld till en annan men det är också benämningen på de barn som har förmågan att resa mellan världarna.

With blood on her thorns...

... de blodiga törnena. Jag minns några rader av Jeanette Winterson (Just nu bär alla fyndlingar fram till hennes berättarkonst):

Benet som glöder vitt av längtan. Längtan som blivit blek av kärlek. Köttslig kärlek och andlig kärlek i farlig förening vid altarringen, där allt förändras och de blodiga törnena blir den platinvita kronan.
Krön mig.
Det gör du. Du lindar de knoppande stjälkarna, vildvuxna, frodiga, till en ring av kärlek.
Jag är inlindad av kärlek.



Ordväxtligheten frodas och grönskas.














söndag 17 april 2016

Ökar den wintersonska doseringen


(En litterär kur, några droppar ordvatten...)



Kärlekssår. Det finns ingen kärlek som inte genomborrar händer och fötter. Ingen kärlek som lämnar den älskade omärkt. I sitt senare liv gav Leonardo, brännmärkt som han var av orden, upp måleriet och arbetade enbart på sina manuskript, som han skrev från höger till vänster. Vem vet vad han hoppades finna?




(Litteratur kan bita till, suga sig fast, lämna sår som aldrig slutar blöda, utan sårskorpan spricker upp då och då genom åren, och blodet, de levande orden strömmar till igen. Wintersons tandade texter släpper aldrig bettet om mig... de tuggade ner sig i redan existerande Kärlekssår)

De djupa tidvattensvirvlarna som upphör så snart havet tyglas.
Vad tyglar mig?
Rädsla, lättja, andras åsikter, en sjuklig dödsskräck och alltför lite livsglädje. Jag är tillsluten i båda ändar... Det instängda jaget som inte nås av konstens och naturens rytm.
Spelar det någon roll?
Ja, för mig som anar att det finns något mer än det maskinformade liv man erbjuds som en trevlig kopia av miljontals andra. Duger det inte med en reproduktion?
...
Vattnet genom sållet och floden som torkar ut. Det lugna tyglade havet där vattenmassorna inte bryter.
...
Varför torr? Varför uppdämd, när den dolda källan fyller djupen? Hur ska jag kunna borra ner mig till vattnet? Skära fram en artesisk brunn ur min dallriga rädsla?
Jag tar på mig skulden för min del i mitt brott. Medskyldig till för litet liv. För lite kärlek. Jag tar på mig skulden. När det är gjort kan jag förlåta mig själv. Förlåta de ruttnande dagarna då frukten föll och inte skördades.
...
Åkalla regnet.

Liz Darling Art


Nä dags för en dos Winterson


Det var vår. Ljuset smattrade från påskliljornas trumpeter och ställde tulpanerna i hornblåsarled längs gångstigen.

Picasso hade återvänt från de döda och hon ville liv. Hon ville tvinga fram livet genom tiden, få det att lämna ifrån sig sina hemligheter, hon ville inte ödsla bort sina dagar av respit i en grav hon själv hade skapat. Hur mycket tid hade hon kvar? Ett år, tjugo, femtio?

Är livet något mer än en slaskhink av tillfälligheter och förvirrning? Individens frihet är friheten att dö utan att någonsin gripas av någonting. Vad kan tränga igenom personlighetens tjocka mur: din röst, din hand, en tavla, en bok, den ljuvliga morgonluften?
Mina vanors* vapensköld  av bly, det där tunga, mjukt blågrå, döda försvaret: Pb, nummer 82  i det periodiska systemet.

Hur ska jag undgå mitt grundämne? Först och främst: fly.

Invändningar från Familjelivet blir som följer:

1) Du kommer tillbaka.
2) Inbilla dig inte att du kan komma tillbaka.
3) Flykt har aldrig varit lösningen på någonting.
4) Du klarar dig inte ensam.
5) Och var hade du tänkt ta vägen?
6) Jag antar att du tror att det är annorlunda där ute?
7) Vad är det för fel på det här huset?
8) Så det är inte gott nog åt dig här?
9) Vad är det för fel på dig?
Svar på ovanstående:

1) Nej.
2) Nej.
3) Jo.
4) Jo.
5) ?
6) Ja.
7) Det här huset.
8) Nej.
9) Pantofobi
9) Rädslan för allting. Rädslan för allting håller mig tillstängd mot allting. Jag fruktar den färgrika världen mot min neutrala kropp. Jag fruktar den klarröda solen och det mattgröna gräset. Jag fruktar korna vars svarta hudar glänser mörklila. Jag fruktar den överdådiga blåton som bin älskar. Jag fruktar de tretton gula färgerna och Van Goghs galenskap.

I varje ögonblick samlas intensiteten på upplevelsens yttersta spets på samma sätt som trädens löv samlar upp regn. Ögonblicket sväller, brister, är borta, går oförmärkt förbi. Intensiteten droppar ner, ögonblicket är förbi. Är inte detta livets vetenskap?

Naturen är överflöd. Snålhet är henne fjärran. Ett ensamt nypon brister i lovsång. Vad ska jag göra med regn, med snö, med löv, med kometer, med hagel, med blixtar, med äpplen, päron och plommon, naturen som öser ur sitt överflöd, de tyngkraftsnjutande ting som rasar runt huvudet på mig?
Skaffa ett paraply. En hopfällbar allvädersvän i fickformat för att hålla undan den dånande världen och hålla mig torr, när jag borde bli genomdränkt. Bör jag vara torr?
Dammtorr, prydlig som en torkad blomma, pressad och etiketterad, inordnad i rätt fack, räddad från fukt och röta.
Jag kan leva så, under medvetenhetens rand, i mina egna tankars nylonskydd, trygg från skönhetens skador. Jag tänker alltdå är jag till. Betyder det: ”jag känner, alltså är jag inte till”? Men endast genom att känna kan jag börja tänka. Det som berör mig utmanar mig.
Endast en seismisk chock kan röra om i det kortregister av vanor, fördomar och andra människors tankar som jag kallar mina egna.


* Skrev av fel:”Vanord” istället för ”vanors” - underbar felskrivning: vanor skapar vanord  med andra ord vanskapar, förvanskar verkligheten i sina trångförande vanebanor: man gör som vanligt



onsdag 13 januari 2016

Jagande berg








Skymningsporten av Jeanette Winterson är det första bokinköpet/läset på mycket länge... ur det inlockande och erfarenhetsekande förordet:

... är den vilda delen av det otämjda... är gamla jaktmakter... en del säger att det är berget som är jägaren - att det lever i sin svartgröna mantel, kortstubbig som ett djurskinn... den här platsens ryggrad. Får betar. Harar står som frågetecken.
För en resenär finns inga landmärken...

Flickor som föds i Pendleskogen ska döpas två gånger: en i kyrkan och en i den svarta tjärnen vid bergets fot. Då kommer berget att veta vem hon är. Hon blir dess trofé och dess offer. Hon måste försona sig med sin börd, vad det nu betyder.



måndag 17 augusti 2015

Rygg mot rygg med berget Mykale





 
På THE orakelplats där ordet fortfarande agerar, är det läge att igen fullcitera en av de vackrast sanna ordspegelbilder jag läst…
Jeanette Winterson - talerätten är din:

Världen är ett likhus där de döda ligger på rad. De döda har inget behov av ord, inga begär som aptiten inte kan tillfredsställa. De döda, deras glupande munnar gapar tomma, deras tungor har slitits ut och hängts upp på tork. Det knastertorra hopskrumpna babblandet från bårhuset. Det tillslutna rum där samma gamla ord varje dag torteras och dödas. De är nöjda med sina döda ord. De ord som de inte kan döda kan de förbigå. Det förbigångna ordet. Det outtalade och ohörda Ordet. Det okända ordet som på sitt eget språk är ett främmande språk. Ordet i exil, inlåst i de förflutnas vittrade palats, dess glans har falnat, dess tillskyndare är få…

Här måste jag som tillskyndare inflika att lyckligtvis finns innanpalats, innantempel – det finns grottor, ursprungsrum som får oss att förstå alla senare rumsbildningar… där finns ekon…

Och det finns botemedel… Winterson – talerätten är din:

Mun-mot-mun räddning mellan skalden och ordet. Kyss mig med din munhåla, urholkningen där orden grävs fram, orden som begravts under tiden. Kyss mig med din munhåla och jag ska tala i tungor.
Ordet och kyssen är ett…

Återvänd dit där orden började och kasta upp dom genom tiden tills de får fäste i en ny mun och åter börjar tala.


Jag är här.

onsdag 8 maj 2013

Poesis - en påse Blandord

Wallace Stevens/Jeanette Winterson
Adonis/jag


Poesis är ett sätt
att återlösas
att bli medveten
om den soliditet hos verkligheten som hindrar den att helt lösas upp i de föreställningar som vårt intellekt har gjort sig

poesis är intelligensen i färd med att försvara oss mot oss själva

poesis är till sitt väsen uppenbarelse
uppenbarad natur

Världen är ett likhus där de döda ligger på rad. De döda har inget behov av ord, inga begär som aptiten inte kan tillfredsställa. De döda, deras glupande munnar gapar tomma, deras tungor har slitits ut och hängts upp på tork. Det knastertorra hopskrumpna babblandet från bårhuset. Det tillslutna rum där samma gamla ord varje dag torteras och dödas. de är nöjda med sina döda ord. De ord de inte kan döda kan de förtiga. Det förbigångna ordet. Det outtalade och ohörda Ordet. Det okända ordet som på sitt eget språk är ett främmande språk. ordet i exil, inlåst i det förflutnas vittrade palats, dess glans har falnat, dess tillskyndare är få...

Var och en plockar upp sitt avhuggna huvud. En del säger att de tycker om sitt arbete.

Mun-mot-mun räddning mellan skalden och ordet.
Kyss mig med din munhåla, urholkningen där orden grävs fram, orden som begravts under tiden. Kyss mig med din munhåla och jag ska tala i tungor.
Återvänd dit där orden började och kasta upp dom genom tiden tills de får fäste i en ny mun och åter börjar tala.
Ordet kallar på henne. Ordet som är ande, ordet som är andning, ordet som hänger världen på sin krok.
Ordet kommer när jag kallar, men vem är det som kallar på vem?

Tjutet i vinden är uråldrigt, skriet som kommer före meningen...

jag saknar pulsåder för detta tidevarv
jag skapar en lidelse som liknar chimärans
flämtande

en sten tvår sig i min röst
åt de kvävda klangernas språk
skänker jag sårets röst
för stenen som kommit fjärran ifrån
för den förtorkade världen, för torkan
för tiden som bärs bort på en bår av is
tänder jag sårets eld...
jag lever mellan eld och pest
med mitt språk
jag lever mellan molnen och gnistorna
i en sten som växer, i en bok
som inviger mig i mysterierna och
syndafallet

jorden säger om sina ruiner:
se min sång som återvänder till mig

jag dröms
jag lyssnar: översätt inte ett levande språk till ett dött... jag tror på möjligheten, på återlivningen, på att häva bokstavfieringen, på att smida alfabetet till ett ornamentiskt mönstergaller, en hudtatuering på det levande, språkande, (j)ordande
världsköttet...

fredag 1 februari 2013

incarnated fleshed out library




Old notes to savour with the morning coffee:

The alphabet of my DNA shapes certain words, but the story is not told. I have to tell it myself.
What is it that I have to tell myself again and again?
That there is always a new beginning, a different end.
I can change the story.
I am the story.
Begin...


(Jeanette Winterson)

In my workplace, the library, someone dug up an artwork the other day, and placed it at the information counter. The words on it:
New spring
according to
thy own lust


I am an incarnated fleshed out library...

tisdag 15 januari 2013

ropande verk och verklighet...
































Winterson:

Hennes inre är ett glupande skri före Ordets ankomst. Hon har inget namn på natten, inget namn på dagen, inget namn på de ting hon fruktar. Namnlösa ting har makten över henne.

Ordet kallar på henne. Ordet som är ande, ordet som är andning, ordet som hänger världen på sin krok.


Det glupska livsbejakande skriket, ropet
natur
inom likväl som utom
natur
ur en människostrupe
i samklang
medljudande
natur
ett samvetande
samordande


Intet ropas till det anropade självet,
utan i stället uppropas/kallas/detta
i riktning mot sig självt,
dvs till sitt innerligast egna kunna-vara.
(Heidegger)

Skrikets, ropets genljudande process hos August Strindberg:

Vem är det som ropar? Ingen, ty husets invånare sova.
En lek av demoner!
En poetisk metafor som kanske innesluter hela sanningen.


Nu faller blicken på en titel i bibliotekets nyhetshylla:
Ett Kristalliskt rop dikter i urval. William Butler Yeats...

jag en ropande
och ropad
flätar
roprep
hopp-rep

tisdag 20 november 2012

... och jag skall tala i tungor


verkar ha övergivit ordstenshoppandet för att istället glida från tunga till tunga:

Ett stort bibliotek har i sanning tungornas gåva och väldiga telepatiska kommunikationskrafter... (Northop Fry)

tungrodd
tunghäfta
inte mycket glid här... tränger mig igenom
var dagen
o c h
bib li o tek
dis kur sen

glidlandar hos Winterson
tungvrickar
mig på plats

Balanserande på den urtida avsatsen väntar hon på tungotalets gåva. Henner inre är ett glupande skri före Ordets ankomst. Hon har inget namn på natten, inget namn på dagen, inget namn på de ting hon fruktar. Namnlösa ting har makten över henne.

Ordet kallar på henne. Ordet som är ande, ordet som är andning, ordet som hänger världen på sin krok.
...
Ordet lyfter henne och placerar en gud i hennes mun. Hon lämnar den hopsjunkna världen långt under sin tungas brospann.
...
Hermafroditos? Pojkdottern, flicksonen, den manliga borren i den kvinnliga moderstammen, född ur en natt av lust mellan Hermes och Afrodite. Pojkdottern, flicksonen, föreningen av språk och lust...
(Konst & Lögner)

tungvikts
lit te ra tur