abjekt tala

Här ordsätter jag fragment av den översatta, avlyssnade, genomlevda och levrade rösten från platsen mellan, från det trinitäras terräng. Området mellan subjektets inhägnad och objektets bårhus.
Och återger terrängens (klyftans) litterära speglingar och vindlande spår.




She hungered for a different story - one to respell the world she knew




Fotnavlad

Fotnavlad
What we seek is love itself, revealed now and again in human form, but pushing us beyond our humanity into animal instict and god-like success. There is no love that does not pierce the hands and feet... Jeanette Winterson. Love, the deadly wound from which my life slowly bleeds, there I am preserved ...Birgitta Trotzig
Visar inlägg med etikett rituell dans. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett rituell dans. Visa alla inlägg

onsdag 9 augusti 2023

Inför Medusa - efteråt i skördetid


Den 1 april i år dansade vi rituell dans baserad på mytiskt stoff centrerat runt Medusa. Inför dansen laddade jag mig med olika berättelser, olika tolkningar runt gestalten Medusa. Från mitt ihopsamlade medusiska arkiv plockade jag bland annat fram den här dikten av Gloria Anzaldúa. Hennes dikt skrevs 1984 men togs inte med i boken Borderlands som kom följande år.

Encountering the Medusa

Regular visitor she’s become
can’t seem to shake her

              out of my hair

everyway I turns she is there

              her cold piercing stare

one glimpse and I freeze

It’s no use reciting my list
when I make the slightest move
with my hand

                     they hiss and writhe

                     the snakes in her hair

                     stop me in my tracks

                     bring the sweat every time

Too familiar she’s become
you’d think I’d get used to it
I look in the mirror

                     see her numinous glare

                     know the daemon is there

             what a nightmare

I want to take a machete
hack off her head

            slip it on

turn my enemies to stone

            deaden desire

She was a horse
moved with the speed of lightning
till something frightened her
someone laid a curse on her

             paralyzed her

let’s go, Ice Maiden, move it
make something, do something

             anything

Don’t just sit there
letting emptiness gnaw your bones

              Move it

No use, I’m stuck in her grip

             ice cold

in the mirror

             her glittering eye

she can’t move forward
I can’t move backwards
frozen in this borderland    

             this no man’s land

             forever inbetween

dry whisper of scales

             fill my ear

They thresh and hiss

                 the snakes in my hair

                 my cold piercing stare

                 I’ll turn you to stone

Gloria Anzaldúa placerar Medusa och Coatlicue, gudarnas moder, enligt aztekerna. ryggrad mot ryggrad.

De är bristningar/förkastningar i den vardagliga världen och den inre förtärande virvelvinden i berget, jordmodern som föder alla himmelska varanden/varelser ur sin kavernösa livmoder...

De är inkarnationen av kosmiska processer oberoende av livets dualitet eller en syntes av dualiteten och ett omslutande tredje varande, något mer, något annat, något…


The Coatlicue State

protean being 

image    a ghost alongside the flesh one    inside her
head   the cracks ricocheting    bisecting
crisscrossing    she hears the rattlesnakes    stirring in
a jar    being fed with her flesh    she listens to the
seam between dusk and dark    they are talking    she hears
their frozen thrumpings    the soul encased    in black
obsidian    smoking   smoking    she bends to catch a
feather of herself    as she falls    lost in the
silence     of the empty air    turning    turning

She has this fear                                             that if
                          she takes off her clot            shoves her brain aside   
peels off her skin     that if she drains    the blood     
vessels        strips the flesh from the bone    flushes out
the marrow    she has this fear       that when she does
reach herself        turns around to embrace herself      a
lion’s or witch’s or serpent’s head...
                                                         She has this fear
                               that she won’t find the way back


 I mitten av vår danscirkel placerade jag Anzaldúas självbesvärjelse:

“I will have my serpent’s tongue—my woman’s voice, my sexual voice,
my poet’s voice.
I will overcome the tradition of silence.”



onsdag 2 november 2022

ett vilt tålamod

 


Påbörjat “inuti stämmandet” inför lördagens rituella dans baserad på den inuitiska berättelsen om Skelettkvinnan. Hon som uppfiskad ur havets djup bara är en tilltrasslad hög av ben.

Läser i Clarissa Pinkola Estées tolkning av berättelsen:" 'A wild patience', as poet Adrienne Rich puts it, is required in order to untangle the bones, to learn the meaning of Lady Death, to have the tenacity to stay with her. It would be a mistake to think that it takes a muscle-bound hero to accomplish this. It does not. It takes a heart that is willing to die and be born and die and be born again and again.” 

Ett vilt tålamod …

Åh, favorit raderna:

A wild patience has taken me this far 

as if I had to bring to shore 
a boat with a spasmodic outboard motor 
old sweaters, nets, spray-mottled books 
tossed in the prow 
some kind of sun burning my shoulder-blades. 
Splashing the oarlocks. Burning through. 
Your fore-arms can get scalded, licked with pain 
in a sun blotted like unspoken anger 
behind a casual mist.
but really I have nothing but myself 
to go by; nothing 
stands in the realm of pure necessity 
except what my hands can hold. 
Nothing but myself?... My selves. 
After so long, this answer. 
As if I had always known 
I steer the boat in, simply. 
The motor dying on the pebbles 
cicadas taking up the hum 
dropped in the silence. 

Anger and tenderness: my selves. 
And now I can believe they breathe in me 
as angels, not polarities. 
Anger and tenderness: the spider's genius 
to spin and weave in the same action 
from her own body, anywhere -
even from a broken web. 


Adrienne Rich at age 22, 1951. Photograph by Peter Solmssen 




lördag 23 oktober 2021

Min familjehistoria i dröm, i saga, i ros...


Jag håller på att planera inför ett rituellt danshändande där vi omvandlar några av livets stora frågeställningar till kroppsliga erfarenheter. Ibland räcker ord inte till för att beskriva verkligheten, då finns rytmen och dansen.

If I could tell you what it meant, there would be no point in dancing it Isadora Duncan

Vi kommer att att dansa vår rituella dans i Turkiet samtidigt med firandet av Hıdırellez, natten mellan den 5 och 6 maj, då livets återuppståndelse och sommarens ankomst står i fokus. Rosen spelar en stor roll i sedvänjorna under Hıdırellez. Önskningar inför framtiden kan grävas ner under en rosenbuske eller bindas vid dess grenar.

What was said to the rose

that made it open

was said to me

here in my chest
                                                Mevlana Jalaluddin Rumi

Nu när jag sitter och detaljplanerar resan kommer jag att tänka på min "examensuppgift" i den Rituella Dansutbildningen. Vi skulle berätta vår familjehistoria i sago- eller mytform. I den rituella dansen används muntligt berättande, drömmar och myter som ramverk för bildligt, kroppsligt och symboliskt kunskapande via kollektivt dansande. I min familjehistoria figurerar rosen. Kanske som en sammandragande bild. Texten är gjord för muntligt framförande.

Vyssan lull koka kittelen full det kommer tre vandrare på vägen

Vyssan lull koka kittelen full

det kommer tre vandrare på vägen


Den förste den är halt

den andre den är blind 

den tredje har så trasiga kläder


De tre vandrarna går på varsin väg genom en vidsträckt vindpinad vittrad öken.

Den halte vandraren går med den isande nordanvinden i ryggen.

Den blinde vandraren går omsluten av söderns doftande, virvlande vind.

Den tredje vandrarens trasiga kläder är segel för östanvindens nyckfullhet.

De går på olika vägar men törsten har de gemensamt.

Nu närmar de sig en vägkorsning, där kommer deras vägar att mötas.


På avstånd ser vägkorsningen ut som en piltavlas mittpunkt. Mitt i vägkorsningen syns en uppmurad brunn. Marken runt omkring gnistrar röd i den obarmhärtiga solen, som om den var genomdränkt med blod.


Först kommer den halte vandraren fram till vägkorsningen. Det första hon ser är en varningsskylt. Ett förbud: Drick inte ur brunnen! Vattnet är förgiftat. 

Sen ser hon att brunnen är tilltäppt med ett tungt stenlock. Nu sviktar kraften. Hennes friska ben orkar inte bära henne längre. Bredvid brunnen ser hon en stubbe efter ett avhugget träd. Där sjunker hon ner.


Nu är den andre vandraren framme vid vägkorsningen. Eftersom han inte kan se, luktar han sig fram. Hans näsa berättar att här övergår öknens torra doft i fukt, i järn. Törsten bränner i hans sönderspruckna läppar. Med darrande händer trevar han över den röda fuktiga marken, över den uppmurade brunnen, över brunnslocket. Törsten samlar de sista resterna  av kraft i hans händer. Med ett uttorkat vrål försöker han rubba stenlocket men det rör sig inte en millimeter.


Den tredje vandraren är nu framme vid vägkorsningen. Hennes klädtrasor är stela och vassa av intorkat svett. Vid varje steg river de sönder hennes hud.

Hon lägger sina händer bredvid den blinde vandrarens händer och tillsammans försöker de rubba stenlocket, men utan framgång. 


Den tredje vandraren ser att brunnslocket inte är av sten. Det är hopfogat av människoben, skelettdelar. Där finns små späda fingrar, ofullgångna foster och brutna fågelvingar, kluvna och krossade kranier, sönderdelade revben och bäckenben, uppbrutna fotvalv...


Nu mörknar himlen. De tre vindarna bjuder upp till dans. Den isande nordanvinden, söderns doftande virvlande vind och den nyckfulla vinden från öst blåser, ylar och viner med full orkanstyrka, runt brunnen och de tre vandrarna. Vindarna pressar sig in mellan skelettlockets ben och illtjuter i alla håligheter, i alla mellanrum. Tillsammans samstämmer de tre vindarna sin uråldriga magi. Locket av skelettdelar  förvandlas till en lyra och lyfts upp i luften. 


De tre vandrarna hör hur en röst släpps lös och de lyssnar till hur en sång föds. 

Det är en röst buren av vårfloders styrka. Det är en röst vars klangbotten är lånad från havets djup och malströmmens dödsvirvel. 

Sången är en klagolåt, en sorgesång över knoppar som aldrig slagit ut i blom, över barn födda ur våld, barn avskurna från sitt moderland, barn som lämnats i mörker, osedda, ohörda, efterlämnade, utelämnade utan skydd, utan härvaro...


Vindarnas klagolåt, vindarnas sorgesång får berget som omger öknen att skälva, stenar och grus rasslar ner och berget spricker upp ända ner till berggrunden och ur sprickan ekar samma klagolåt, samma sorgesång. 

Nu när berget har svarat upphör vindarnas malströmmande dans. Skelettlyran tystnar och blir ett brunnslock igen. Den faller till marken och splittras. Brunnen är öppnad.


De tre vandrarna lutar sig samtidigt över brunnskanten. En unken, instängd och torr luftström fyller deras näsborrar. Det finns inget vatten. De förstår att nu har de kommit till vägs ände. De är framme vid slutet.


Natten sänker sig hastigt i öknen och de tre vandrarna förbereder sig för sin sista natt i livet. De gör upp en eld av stubben vid brunnen och sätter sig tillrätta för att dela vad som finns att dela, nu när de nu nått vägs ände. 

Vandraren med de trasiga kläderna tar fram ett granatäpple och delar det i tre delar. Under tystnad äter de äpplets underligt bittersöta hinnförsedda kärnor som bara ökar deras hunger och deras törst.

Den halte och den blinde vandraren lägger fram varsin druvklase, men vandraren med de trasiga kläderna säger: Vänta låt oss först dela våra ord, de berättelser som vi lindat våra liv runt. Låt oss ge våra liv en sista mening.


Den halte vandraren böjer sig fram och börjar klia, krafsa på sitt vänstra skenben. Nästan med en gång spricker den uttorkade, fjälliga huden upp och hon gräver med sina avmagrade fingrar in under huden, ända in till det gulvita benet och därifrån plockar hon fram en stor sten.

— Den här stenen trängde sig in i min kropp genom fotsulan en dag när jag gick över stadens avrättningsplats. Stenen var täckt av blod och hjärnsubstans från kvinnan som dog när stenen träffade hennes tinning. Sen dess har stenen vandrat genom min kropp och blivit tyngre och tyngre. Som en magnet har den dragit till sig årtusenden av kvinnohat, kvinnors rädsla, och kvinnors sorg. Stenen har nästan förlamat mig och gjort mig till den enbenta kvinna jag är idag.
En dag när jag satt lutad mot en kyrkomur letade sig en ström av bläckstinna ord fram till mig, trängde in i min kropp och lindades sig runt stenen: Jag fattig, syndig människa bekänner inför dig, helige och rättfärdige Gud, att jag, som är född med synd, född med synd, född med synd... Bläckstinna ord som skrek och förgiftade mitt blod och böjde mitt huvud i skam. 

Men så en dag på ett kalhygge mitt i skogen träffade jag på ett stort klippblock. Jag blev som förstenad. Bin svärmade runt mitt huvud och åsnor sjöng.

Det gigantiska klippblocket sträckte fram ett stenigt finger grävde sig in i mitt ben och gapskrattade åt den flisa till sten som hindrade mina steg. Gapskrattade åt den tunna, tunna, tunna hinnan av hatets, rädslans och sorgens utsmetade,  bläckstinna ord.
Sedan mitt möte med det skrattande gigantiska klippblocket, har jag vandrat och letat efter ett vatten som kan tvätta bort den smetiga hinnan från den svarta stenen jag burit.


Nu lyfter den blinde vandraren på höger arm och drar fram en röd fjäder. 


— Som barn lekte jag alltid nere vid floden. Floden och jag flödade samman.  Jag skar ner vass och byggde mig en koja. Djuren var mina systrar och bröder. Alla som simmade, krälade, sprang eller flög. Jag dansade med dem alla. Jag tumlade i vattnet, jag slingrade mig över marken, jag sprang i komplicerade mönster och jag virvlade runt så snabbt, att jag kunde känna hur vingarna under mina skulderblad vecklades ut och fångade vinden.

Men jag växte upp, blev förnuftig och förnuftets svärd sågade sakta med säkert mig mitt itu. Jag blev med andra ord en hel människa och skar av min förbindelse med min barndoms systrar och bröder.

En dag när återvände jag som vuxen till barndomens lekplats blev jag som hypnotiserad av solens reflektioner i flodvattnet, och min vuxna kropp krympte till sin barnstorlek. Återigen kände jag kittlingen under mina skulderblad, hörde fraset från vingar som vecklade ut sig och fångade vinden. Bin svärmade runt mitt huvud och åsnor sjöng.
Jag böjde huvudet bakåt och min blick sökte fäste i himlens strålande öga. Det bländvita ljuset rann in i mina svarta pupiller och sekunden innan allt blev svart, såg jag en gigantisk fågel med regnbågsskimrande fjädrar som flög rakt in i solen. Sen slocknade allt ljus och jag kände en fjäders lätta beröring på min hjässa. Jag högg tag i fjädern som en skeppsbruten ikastad ett becksvart hav. Fjädern blev min räddningsplanka och mina ögons mörker har lärt mig att se solen inom mig och över vilka landskap den skiner.

Men jag har vandrat och letat efter en lekplats och en vind som kan blåsa hem fjädern till den kropp den hör till.


Nu drar vandraren med de trasiga kläderna, fram en liten kista och tar fram ett fågelbo av grenar. 


— Jag har alltid samlat på grenar från drömmarnas träd. En natt när mitt blod för första gången rann ur mig, hittade jag ett ägg gömt vid foten av Drömmarnas träd. När jag rörde vid det gick skalet sönder och ut strömmade en film där jag var med.
Jag går över torget mitt i staden. Allt är kaos. Folk springer hit och dit, knuffas, skriker och många faller skadade och blödande till marken. Plötsligt får jag en våldsam stöt i ryggen och ramlar handlöst ner mot gatstenarna. Tråden i mitt vackra halsband går sönder och jag slår munnen i kanten på en rännstensbrunn och mina tänder lossnar. Förtvivlad ser jag hur tänder och pärlor ramlar ner mellan rännstensbrunnens galler.
En hand griper tag i mitt hår och rycker upp mig från marken. När jag tittar ner på min kropp är jag en annan. Min kropp har svällt upp. Mina fötter är inklämda i ett par alltför små, svarta lackskor. Fettet väller över skornas sidor. Jag har på mig en trång rosa klänning med volanger. Mitt ansikte är tungt av smink och munnen är sammanklibbad av tjocka lager läppstift.

Tre kvinnor binder fast mig i ett rep och hjälps åt att släpa ut mig ur staden. Hela tiden sjunger de samma ord: “Who is the cock with the white roses?”
Alla som vi möter sjunger samma ord till svar och ingen försöker hjälpa mig. Kvinnorna släpar mig till en klippa som stupar brant ner mot havet, och kastar ner mig. Jag klyver vattenytan med fötterna före och genast blir jag beskjuten med osynliga kanoner. Jag ser projektilerna men precis innan de träffar mig förvandlas kanonkulorna till glasklot. I varje glasklot finns en enda vit ros.

Här vände drömmarna träd sin krona åt ett annat håll och jag vaknade, men  mina lungor och  luften omkring min kropp var insvept av en doft av rosor.
Sen dess har jag vandrat uppfylld av en längtan att ännu en gång få uppfyllas av den vita rosens doft.


Den tredje vandraren tystnar och ser att de andra somnat.


Det är morgon och livsanden har lämnat den halta och den blinde. De har nått vägs ände.

Vandraren med de trasiga kläderna äter upp de två druvklasarna och ser ut över den omgivande öknen. Hon kastar de avätna druvstjälkarna bakom sig ner i den uttorkade brunnen … och plötsligt hör hon ett plask och när hon vänder sig om ser hon vattenkaskader som forsar fram ur brunnens väggar. Det nästan violetta vattnet, stiger som en flodvåg och väller snart över brunnskanten.

Hon sneglar på förbudsskyltens varning om förgiftat vatten, sen kupar hon sina händer till en skål och dricker. Hon känner hur en brännande hetta sprider sig ut från magen tills den når huden och det känns som om hon översköljs av kokande vatten. Hon sliter av sig sina trasiga kläder, bitar av huden följer med, och kastar dem på marken. Konstigt nog släcker vattnets hetta hennes törst och hennes nakenhet känns som svalkande slöjor.


Den tredje vandraren begraver de andra vandrarna vid trädstubbens vitnande rötter. Den röda fjädern och den svarta stenen behåller hon.


Brunnens violettfärgade vatten har under natten bildat en ny väg genom öknen. Vandrerskan tar den svarta stenen och doppar den i brunnens vatten. Hon tvättar den omsorgsfullt. När hon torkar den rengjorda stenen spricker den och öppnar sig precis som en bok och avslöjar konturerna av två rosor. Den ena stenrosen syns speglad i den andra, och en doft stiger upp och fyller hennes lungor och omcirklar hennes kropp.

Nu när solen står högst upp på himlen sveper den isande nordanvinden in, söderns doftande, virvlande vind piskar upp sanden och östanvindens nyckfullhet, leker och snurrar runt med den tredje vandraren, ut på den nya vägen där hon omsluts av västanvindens armar. 
En plötslig vindilning får henne att släppa den röda fjädern. Den far upp i en yster vinddans för att med ens göra en störtdykning och vingpennan borrar sig in i den tredje vandrarens ryggslut. Omedelbart börjar det växa ut regnbågsskimrande fjädrar ur kroppens alla porer. Snart är hela hon befjädrad.

Alla de fyra vindarna blåser nu i samma riktning längs den fjärde vägen som brunnens vatten skapat. Vägen leder mot den nybildade sprickan i berget.

Hon går i vindarnas riktning. Bin svärmar runt hennes huvud och åsnor sjunger.


Hon vänder sig om för att ta ett sista farväl av de två medvandrarna. Hon lyfter sina befjädrade armar i en vidsträckt gest. Då ser hon genom ett blågrönt dis, att bredvid den murade brunnen, i mitten av det korsformade vägskälet, växer nu två träd med sammanslingrade stammar.

När hon går vidare på den fjärde vägen, känner hon hur trädrötter letar sig ner utmed hennes skalles form.


Att bära vita rosor, aldrig röda. Renhetens vita ros, åtråns vita ros, renheten hos åtrån som sedan länge passerat hettan, inte den blossande kroppen utan det glödvita benet...

köttslig kärlek och andlig kärlek i farlig förening vid altarringen, altarringen där allt förändras och de blodiga törnena blir den platinvita kronan

                                                               

                                                             Jeanette Winterson ur Konst och Lögner




Grey and Gold, John Rogers Cox, 1942




Vyssan lull koka kittelen full

det kommer tre vandrare på vägen


Vyssan lull koka kittelen full

det kommer tre vandrare på vägen


En kista har trenne figurer

Den första är vår tro

den andra är vårt hopp

den tredje är kärleken den vita






onsdag 21 augusti 2019

HÄNDANDE HÄNDER


Händanden kallar jag de rituella kunskapande danssammanhangen jag då och då kallar in till. Officiellt befinner de sig ibland i skuggan av benämningen "kurs". Självfallet finns det traditionellt kursinnehåll att plocka med sig och bli inspirerad av, såsom olika övningar, koreografier, texter m.m., men det är erfarandet i den härvaro som vi utvecklar tillsammans, som är själva händandet.

Till hösten blir det två händanden i Malmö.

Abjektal dans, söndagen den 20/10 Sensus lokal i Malmö, 10 -16. Då kommer vi att dansa myten om Hulupputrädet och den 15/12 10-16 följer Inannas nedstigning.

fredag 13 april 2012

cirklande, kunskapande dans


Hittade en text som jag skrev inför diplomeringen till dansledare i heliga danser:

Heliga danser är för mig
ett rytmiskt ihopsyende av kropp/själ/ande…
Heliga danser är för mig
ett skälvande öra där den alltid pågående skapelsen genljuder

Ett kollektivt, kroppsligt kunskapande. Ett rörligt och berörande filosoferande. Kunskapandet sker i mötet mellan de förståelser av tillvaron som ligger nerbäddade i de olika dansernas stegkombinationer, och de livserfarna förståelser våra kroppar bär på. Genom att länka samman våra kroppar i cirkelns form eller i  slingrande led, länkas våra individuella förståelser samman och ger varandra näring.

Heliga danser är radikalt i ordets rätta betydelse (från latinets radix som betyder rot). Genom att dansa kunskapande rör vi oss i begynnelser, får rotfäste. I begynnelsen var inte bilden, inte ordet utan rörelsen. I en samtid där förnuftet löpt amok, bilder flimrar och ord ofta är läpprörelser utan meningsförankring, är det nödvändigt - inte att go ahead, att gå huvudvägen, utan att go abody, att gå kroppsvägen.
Då följer ordsammanbrott och överblicken viker undan för insikten. Huvudsakligheten och överblickandet dansas på plats, förkroppsligas.

Cirkelformen förbinder början med slutet, dåtiden med framtiden, löftet med dess uppfyllelse och födelse med död. Cirkeln skapar en fokuseringsrymd, en brännpunkt för nuet och härvaron.

Allra mest finner jag mig till rätta i stegkombinationen kort, kort, lång. Början, slut och så det tredje steget som sammanbinder och samtidigt upphäver början och slutet. Här hittar jag rörelseuttrycket för ett favoritcitat av Fellini, filmskaparen:

There's no beginning, there's no end. There's only the infinte passion of life. Det finns ingen början, det finns inget slut. Allt som finns är levandets oändliga passion.

Rytm har alltid varit mitt medel att hitta och behålla balansen i tillvaron. I synnerhet när levnadens iscensättning, de berättelser om mig, om oss själva, jag hade tillgång till var förkrympande.

Livet är ett epos för hjältinnor och hjältar men vi lever det som myror.

Rytmen har varit och är det stabiliserande. Hjärtats slag, andningens in- och utgjutande, musklernas sammandragning och avslappning. Rytmen skapas även genom pauser, orörlighet och stillhet.

Jag har alltid dansat.

De danser i formell mening som jag mest ägnat mig åt är så kallad orientalisk dans och fri dans. Under den orientaliska dansens hollywoodiserade skal, finns den enskilda kroppens cirklande rörelser. Ett cirklande som rör sig mellan huvud, bröstkorg, hand, höfter och fötter. Och i bröstbenet och livmoderns mitt skapar dansen evighetstecknets övergångsmärke, överbryggar klyftan mellan höger och vänster, och i vidareförd betydelse, överbryggar och helar den klyvande dikotomiserade livsåskådningen; gott/ont, man/kvinna, natur/kultur, heligt/profant...

Dansen korsfäster Danserskan vid livets träd. Det är en bejakelsens dans. Det år ett återinträde i Lustgården. Och kvinnan, föderskan måste dansa. 
                                                        Ur koreografen Birgit Åkessons underbara bok Källvattnets mask.

Jag har tidigare lett orientaliska danskurser där vi alltid dansat i cirkelform och själva skapat danserna utifrån enkla grundrörelser och de enskilda deltagarnas improvisationer, men jag har saknat den gemensamma formen. Den har jag hittat i heliga danser. De bundna stegen skapar länken/gemenskapen som även kan öppna sig för individuella tolkningar.

Framöver vill jag fläta samman till en cirkel, det stadgande rörelsemönstret i heliga danser med det dynamiska och improviserande mönsterbildandet i orientalisk dans. En sammansmältningens cirkel för det kollektiva och det individuella. En sammansmältning som jag gett namnet Berättelsedans med tillägget - feministisk kroppspolitik. För det är främst som kvinna jag dansar och jag dansar för att återbalansera en värld som objektifierat, tystat, tolkat och rörelsehämmat den kvinnliga kroppen.

Den erfarenhet som utgör dansens centrum är skapelserummets köttsliga lyssnande ... Lyssnandet till en ny tillblivelse, till den ursprungliga och eviga rytmen ... Både män och kvinnor delar erfarenheten av tillblivelserytm men mödrar genljuder...

I poeten Adrienne Richs ord (min översättning):

Jag är ett instrument format som en kvinna
som försöker översätta pulseringar
till rörelsebilder
så att kroppen avbördas
och
medvetandet rekonstrueras


Berättelsedans som kärnan för mitt framtida dansande. Sen kommer jag förmodligen att dansa mer eller mindre betydelsemättade ringar däromkring...

IRÈNE STENVATTEN
2007-03-22

Sen dess har jag dansat vidare och fört med mig de heliga danserna in i den rituella dansen, som den har utformats av Brita Haugen, och håller på med att låta den individuella drömmen dansmöta den kollektiva drömmen, myten… nu dansas det på tillskapelsens arena.