Stenspråket som bara hörs i tillstånd utan förståelsefixering
...
GREPPAR ordsten: att överföra till kroppens rörelser
Jag stod framför ett tempel, och inifrån hörde jag en bön. När jag lyssnade mer uppmärksamt kunde jag höra flera röster. Jag tittade in i templet, men såg bara en enda munk sitta där och be. Ur hans kropp kom flera röster. Efter ett andetag rullades åter en djup röst ut som en matta, på vilken andra röster sedan kunde framträda. Han fick röster att röra sig ut ur honom, för att ge klangkroppar åt de berättare som inte hade några egna. I munkens röst kunde till exempel de döda, som inte har några egna resonanskroppar, göra sig hörda.
Efter denna händelse försökte jag själv framställa en röstmatta. Det lyckades inte helt, men för första gången hörde jag medvetet ett antal sidoröster, som sjunger med när jag pratar. Jag började ge akt på sidorösterna när jag talade. Berättandet var inte längre en ersättning för lyssnandet, snarare uppstod berättelsen genom lyssnandet.
Kanske är det örat som är berättelsens organ och inte munnen. Varför skulle annars giftet hällas i Hamlets fars öra och inte i hans mun?
ur
Talisman
Förvandlingar
av Yoko Tawada
TÄNKER:
mångögdadad hud och hjärtats fyrkammrade öra
möjligheten att ögonhöra
stenfågels vingsus
ÖGONFALLER på anteckningslapp:
Chorus of Stones (Nelly Sachs)
When someone lifts us
He lifts in his hand millions of
memories
Which do not dissolve in blood
...
