abjekt tala

Här ordsätter jag fragment av den översatta, avlyssnade, genomlevda och levrade rösten från platsen mellan, från det trinitäras terräng. Området mellan subjektets inhägnad och objektets bårhus.
Och återger terrängens (klyftans) litterära speglingar och vindlande spår.




She hungered for a different story - one to respell the world she knew




Fotnavlad

Fotnavlad
What we seek is love itself, revealed now and again in human form, but pushing us beyond our humanity into animal instict and god-like success. There is no love that does not pierce the hands and feet... Jeanette Winterson. Love, the deadly wound from which my life slowly bleeds, there I am preserved ...Birgitta Trotzig

söndag 20 februari 2011

Sammanväxt


Växt samman: metaforköttmetafor:
INVAGINATION:
In the virgin womb of the imagination the word was made flesh

Vi vet att vi är kropp.
Vi vet att vi är i besittning av vår jordmån. Vi vet att vi inte är benämnarnas mörka kontinent som ligger passivt utsträckt i väntan på utforskande, uttolkande och utnyttjande.
Vi är inomjord och genomströmmande vulkanjord. Vi vet att vi väntat och samlat oss runt vårt magmahjärta. Vi vet att här dansar vi utbrott. Vi vet att vi föds genom brottet.

Hélène Cixous: écrime - skrivbrott
och i brottytan hördes betydelser
j'ouis sens
la jouissance
sexts

På jakt i kroppsmorfiska fält


Ur Trotzigs De utsatta:
Människobarnet i vilket elementen blandas och befruktar sig så att en underbar blomma av kött, en blomma av underbart skiftande ben och varma kroppsvätskor uppstår: människobarnet förblir svävande över sitt ursprung som ett skört moln ... ett ögonblick kan täcka jordytan.

Anteckningsspån:
drömmande, er-farande, tänkande
"Jag är fortfarande skyldig mina drömmar mitt liv."
Drömmarna som tentakler till självet, till livet som älskar sig själv genom oss.
Drömmarnas omklädningsrum - med-vetandet om iscensättnings världen, kostymeringen av ordgenomträngt kött.
Kvinnan sitter på golvet iklädd en klänning av köttstycken som mörats, bankats ut och sytts ihop.
Mödan i att spränga inkapslingen, ord- och tankekostymeringen. Hinnan.
Verbalisera:

doms
hinna: Jag hinner:
Gå på jakt. Kröka ryggen och spärra ut klorna. Springa ikapp. Löptid. Nedlägga.
Jakten innanför, inombords. Skrevande ta sig genom öppningarna, intränga, nosa upp, låsa käkarna runt bytet, slita loss, krypa baklänges ut med ett blödande stycke...
Om och om igen och igen tills skalet faller ihop. Implosion.
I skalbråten
återstår
sprucken kokong av ordlindor

återslår
sammandragande livmoder, hjärtats pumpande - RYTM

En bit bort munnen. Torrsprucken. Pratbubblor hänger i mungiporna som tömda fröpåsar...

Bild: Leonor Fini

söndag 13 februari 2011

Positionering i förvärvslivet



Officiellt blev jag bibliotekarie 2001, men den första formeringen skedde redan 45 år tidigare när min dåvarande klasslärare och bibliotekarie öppnade de första bokdörrarna ut mot det möjligas terräng.

En frusen bild från då. Läraren säger: Idag ska samtliga gå till biblioteket. En efter en reser sig mina klasskamrater upp och rör sig mot dörren. Jag är förvirrad och tänker men hur kan de veta att det är just dom det gäller… jag tror nämligen att samtliga betyder några få, några utvalda… skammen i att inte förstå, misstanken om att inte tillhöra de utvalda...
Jag blev bibliotekarie dels för att jag tidigt lärde mig att i böcker kunde jag lära mig både ords mångbetydelser och att hitta språk/berättelser för att försöka förstå både mig själv, andra människor och min omvärld och dels för att jag vill öppna dörrar, vidga det möjligas domän, skapa värld:

Mitt språks gränser är min världs gränser.
(Wittgenstein)


Utsprungen ur arbetarklassens kärna, mina farföräldrar var statare o mina föräldrar fabriks- och trädgårdsarbetare, har jag erfarenhetskunskap av hur ordfattigdom underlättar att du blir ordsatt av andra, satt på plats, utanför placeras.
Språket/berättelsen skapar inte den materiella verkligheten men väl dess betydelsehinna.
Jag blev bibliotekarie för att jag ganska sent, på allvar förstod, att jag bara kan arbeta med något som direkt eller indirekt befrämjar människans fantasi och meningsskapande förmåga.
Jag ser biblioteket som alstrande möjlighetsrum. Mellanrums platser där olika kunskapsanspråk, verklighetsbilder och människosyner uppstår, interagerar och förändras:


Fantasies are carefully deployed in the hushed library, with its columns of books, with its titles aligned on shelves to form a tight enclosure, but within confines that also liberate impossible worlds. . . . The imaginary is not formed in opposition to reality as its denial or compensation; it grows among signs, from book to book, in the interstice of repetitions and commentaries; it is born and takes shape in the interval between books. It is a phenomenon of the library (Foucault 1977).


Mellan författaren, boken och läsaren, vi och dom, akademin och ”folket”, subjektet och objektet, fakta och fantasi, vuxna och barn… där och, där mellan - blir platsen för mötet, för uppkomsten av något tredje…