Inför Medusa - efteråt i skördetid

Den 1 april i år dansade vi rituell dans baserad på mytiskt stoff centrerat runt Medusa. Inför dansen laddade jag mig med olika berättelser, olika tolkningar runt gestalten Medusa. Från mitt ihopsamlade medusiska arkiv plockade jag bland annat fram den här dikten av Gloria Anzaldúa. Hennes dikt skrevs 1984 men togs inte med i boken Borderlands som kom följande år.

Encountering the Medusa

Regular visitor she’s become
can’t seem to shake her

              out of my hair

everyway I turns she is there

              her cold piercing stare

one glimpse and I freeze

It’s no use reciting my list
when I make the slightest move
with my hand

                     they hiss and writhe

                     the snakes in her hair

                     stop me in my tracks

                     bring the sweat every time

Too familiar she’s become
you’d think I’d get used to it
I look in the mirror

                     see her numinous glare

                     know the daemon is there

             what a nightmare

I want to take a machete
hack off her head

            slip it on

turn my enemies to stone

            deaden desire

She was a horse
moved with the speed of lightning
till something frightened her
someone laid a curse on her

             paralyzed her

let’s go, Ice Maiden, move it
make something, do something

             anything

Don’t just sit there
letting emptiness gnaw your bones

              Move it

No use, I’m stuck in her grip

             ice cold

in the mirror

             her glittering eye

she can’t move forward
I can’t move backwards
frozen in this borderland    

             this no man’s land

             forever inbetween

dry whisper of scales

             fill my ear

They thresh and hiss

                 the snakes in my hair

                 my cold piercing stare

                 I’ll turn you to stone

Gloria Anzaldúa placerar Medusa och Coatlicue, gudarnas moder, enligt aztekerna. ryggrad mot ryggrad.

De är bristningar/förkastningar i den vardagliga världen och den inre förtärande virvelvinden i berget, jordmodern som föder alla himmelska varanden/varelser ur sin kavernösa livmoder...

De är inkarnationen av kosmiska processer oberoende av livets dualitet eller en syntes av dualiteten och ett omslutande tredje varande, något mer, något annat, något…

The Coatlicue State

protean being 
…
image    a ghost alongside the flesh one    inside her
head   the cracks ricocheting    bisecting
crisscrossing    she hears the rattlesnakes    stirring in
a jar    being fed with her flesh    she listens to the
seam between dusk and dark    they are talking    she hears
their frozen thrumpings    the soul encased    in black
obsidian    smoking   smoking    she bends to catch a
feather of herself    as she falls    lost in the
silence     of the empty air    turning    turning
…

She has this fear                                             that if
                          she takes off her clot            shoves her brain aside   
peels off her skin     that if she drains    the blood     
vessels        strips the flesh from the bone    flushes out
the marrow    she has this fear       that when she does
reach herself        turns around to embrace herself      a
lion’s or witch’s or serpent’s head...
                                                         She has this fear
                               that she won’t find the way back

 I mitten av vår danscirkel placerade jag Anzaldúas självbesvärjelse:

“I will have my serpent’s tongue—my woman’s voice, my sexual voice,
my poet’s voice.
I will overcome the tradition of silence.”

Side vid sida

För ett år sedan, i det som jag benämnde granatäpplets år, fransade jag till en gammal stygnling så att vävens trådar, de underliggande, skulle bli gripbara, begripliga.. hanterbara...

Gestaltningen avbildar min gestation, mitt infödande i det beblandandets tillstånd
fröande dräktighet
hågkomst 
åtkomst

remembrance - återlemmande 

processen som sker inuti 
blomman som inviker sig till frukt 

As the flower is the forerunner of the fruit,
so our childhood is the promise of our life.
                                           - Hazrat Inayat Kahn

Gestaltningen avbildar platsen, Side och platsens ande, dess nymf

Granatäpplet är det regaliserande tecknet
för det ornamenterade ögonblicket
för uppsprickandet
för själens mörka natt
för the point of no return

Beyond a certain point there is no return.
This point has to be reached.
                                              - Franz Kafka

I vävens trådar fäste jag en kopia av De Två speglande varandra, från Alacahöyük (Turkiet) från 3:årtusendet f.v.t. 

Avbildar för att ombilda

I år är det dags att rulla trådnystanet med den greppvänliga, tvinnade trådändan vidare...

Till/h/örandets lovsjungande 2022

'

Ett FB minne från den 28/12 2021 får mig att skriva färdigt det här inlägget, som jag utkastade 28/10.

Minnet:

Finally totally possessed and in possession...

a kind of hearing aid...

Granatäpplet, hörapparaten... sen alltid från själens hjälpmedelscentral ;D)

Organet från årets resor till den grekiska ön Limnos.

Stenörat tillhör gudinnan Artemis. Den finns ovanför en post-bysantinsk fresk från 1600-talet i klostret, Det Stora Lavra, beläget på berget Athos (Agion Oros). Athos ligger mitt emot Limnos och smeks av den nedgående solen. Fresken skildrar en mycket ovanlig bebådelse.Artemis, deltar i det ödesdigra mötet mellan ärkeängeln Gabriel och Jungfru Maria. Hennes deltagande består i att hon skyndar därifrån därifrån med sin slända.

Skuggörat är mitt - lyssnande i efternamnets kluckande mellan sten och vatten

Det är lyssnandet som tonande knyter oss samman

rundgången
den runda dansen
i hörselgångarna
Hefaistos och hans hantlangare

 j/o/rdens formare

(Ön Limnos tillhör Hefaistos, elden, vulkanernas och smedernas gud.)

En örad stygnling från 2018 

De yttre platsspecifika, kunskapande händandena och det inre betydelseangivande; att detta dubbla erfarande lyssnande, tar sig sitt uttryckande och intryckande, i de ordbon twistsömmandet skapar... 

"... den där åsynesgåvan,
det att just vid vägkanten varsna en själ med pärldagg på...
den inre förnimmandet av “den andra”,
delaktigheten i “den andra” skapandet en resonansens gåva,
ett sorts latent ljudfång ..."  

                               Emilia Fogelklou

På våren 2019 drömde jag hur jag såg in i mitt öra, dess blodåder mönstrade tunnel, ser vita flagor, ser en fyrkantig pappersbit jag plockar ut... På den ska jag teckna ett oerHÖRT avlyssnande..., i svängande, pulserande resonans...

re-sounding:

by Rebecca Perry

[4] which will be arrows / which lodge in the thigh of the warrior – ‘Artemis, a goddess herself notorious for the sounds that she makes – if we may just from her Homeric epithets. Athemis is called keladine, derived from the noun kelados which means a loud roaring noise as of wind of rushing water or the tumult of battle. Artemis is also called iocheaira which is usually etymologized to mean ‘”she who pours forth arrows” (from ios meaning “arrow”) but could just as well come from the exclamatory sound io and mean “she who pours forth the cry IO!”.

A moment's ornament

2021 stygnade jag framträdandet av den som kan lägga vindägg.
Stygnandet skedde inom tempelområdet tillägnat Nymferna, på den grekiska ön Samos.

Den ultimata mön, nymfen, heran
Grotterskan som köttat till sig
Omfalosryttaren
Den födande meningsavlerskan

Som mytograf gäller det att vara oerhört, oundgängligt långsam, för att ingärda ögonblicket... och för att knäcka vindägg

Ordet, anaireō, som är insytt och i rinnande meningstillstånd innebär;
att ge orakel, att ta upp ur jord, en gudomlighet, befrukta i livmodern...

William Wordsworth (1770-1850):

She was a Phantom of delight

When first she gleamed upon my sight;

A lovely Apparition, sent

To be a moment's ornament

vrålare, sibyllor, nymfolepter, orakler, profeter, förkunnare, drömmare

Igår pratade vi om att släppa taget. Jag associerade till att smalna ner sitt livsinnehåll till det som är oundgängligt.
I betydelsen att gänga samman, skruva samman, återanknyta, religare, binda samman...
att stygna samman sig med det större livet, 

trådfästa
att hänga samman
ett ögonblicks strypning
hängd rationaliteten
för att
bli en sammanhängd

Tindersticks - We are dreamers!

It's out there, skulking around
Shuffling outside of our door
Whispering, it beckons us still
Tapping away at our locks
Through breaking days and falling nights it waits...
When the hunger creaks inside us then

It breathes its offer again

This is not us, not us, we are dreamers!

You can rob us, you can tricks us
Peer over our shoulders and steal our ideas
Come inside, there is norhin left here
Just a table to dance and a song we might hear

And we hang on as we hurtle through this space
Together we cling as we are spun in the beauty of our dreams

Kärleken begär att detta tal ska dansas fram

Vår mittpunkt för dansen, en stygnling från den 16 januari, inspirerad av 
förmödrars framstygnande av livskraft, väki, i synnerhet
honlighets makten... äggande "on the edge"

Den 1 mars samtalade vi runt temat Hemligheter på vägen och dansade fram den mest uppenbara, och därmed också den mest lätt förbisedda hemligheten: kärleken.

Kärleken som hemlighetstillstånd i den betydelse poeten Novalis tecknade: Ett tillstånd där åtskillnaden mellan människa och värld slätas ut, så att världen kan avteckna sig själv genom människans medvetande.

Vår cirkel med tretton deltagare, slingrade sig runt och mellan orden i Leonard Cohens musik. Och för mig blev det kristallklart att orsaken till att jag helst skapar danshändanden till musik med poetiska texter, är att detta utgör en motrörelse mot språkets förtingligande, mot ordstenandet av det levande, pulserande, köttiga livet. Från bokstavlighet till kroppstalighet.

Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk
for jag till den snötäckta ön.
Det vilda har inga ord.
De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll!
Jag stöter på spåren av råjursklövar i snön.
Språk men inga ord.
                                       Tomas Tranströmer

I vår dansande cirkels mandala, på dess tröskgolv, avskalas stelnade läpprörelse-ord och deras pulserande innanmäten översätts till kropp.

I varje ord pulserar ett hjärta.
                   Clarice Lispector

Lispectors djuphavsfiske i språket, själen, filosofin, kärleken, konsten, går bakom ordens fasader. Avskinnar...

Leonard Cohen och Clarice Lispector förenas i ett sprakande, språkande Halleluja:
Han:

Men lyssna käraste, kärleken är inte nån sorts segermarsch
Den är ett kallt, det är ett sprucket Halleluja

Hon:
Det är med en sådan innerlig glädje. Det är ett sådant halleluja. Halleluja, ropar jag, halleluja som smälter samman med separationssmärtans allra mörkaste mänskliga tjut, men som trots det är ett skrik av djävulsk lycka. För ingen håller mig tillbaka längre. Jag har fortfarande kvar min förmåga att resonera förnuftigt - jag har läst, matematik, som är förnuftets vansinne - men nu är det plasman jag vill ha - jag vill livnära mig direkt av placentan. Jag är en smula rädd, fortfarande rädd att ge mig hän eftersom nästa ögonblick är det okända. Skapas nästa ögonblick av mig? eller skapar det sig självt?

Detta samstämda halleluja för det levande språket, kärlekens tal, kan placentreras rakt ner till 1200-talet och den dansande kärlekens poet, Jalal ud-din Rumi:

Genom din kärlek är alla mina hårstrån vers och poesi,
Genom din smak är hela min kropp ett honungsfyllt fat.

...

Kärleken begär att detta tal ska fram;
när nu spegeln teg, vad var det den förnam?
Vet du varför hjärtats spegel inget gav?
Från dess yta inte rosten slipats av.

Kära vänner, lyss till vad som här förtäljs:

sanningen om det som i vårt hjärta dväljs!

I förhållande till Rumis ord kan de danshändanden jag initierar, ses som en sorts rostbekämpning...

 

j/ord

 

Morgonsolen belyser den intensifierade alltid pågående, språkande processen:

Stynglingars förverkligande i ord och processens varför då, då:

David Abram:"... the task is that of taken up the written word, with all of its potency, and patiently, carefully writing language back into the land. Our craft is that of releasing the buded, earthly intelligence of our words..."

imaginalt tuttande

 

Alldeles bortglömt: att den/det trebröstade är en av centralgestalterna, en sorts nymf, i stygnlingen jag ibland benämner Svartsols skörd.

sufi bröstande

Sadr ad-din Qunawis grav i Konya, Turkiet

Mot slutet av 1980-talet besökte jag ett antal gravar i Konya. Jag höll på att följa en vag främmande sufisk vittring, som samtidigt repellerade och attraherade mig; så ordrikt, så skäggigt och så hanligt.

Jag hade besökt både Rumis och Sem av Tabrizs viloplatser och i den sena, heta eftermiddagen kom jag fram till Sadr ad-din Qunawis grav. Den var tillbommad och höll på att renoveras. Jag satte mig på en bänk utanför och tänkte att jag är fucking skruvad som ränner runt i Turkiet med sniffande, fladdrande näsborrar. Just då kom två unga pojkar i skolkostym och satte sig på bänken mittemot. Den ene pojken tog fram ett stort brunt rektangulärt kuvert och drog fram ett glansigt papper. De lutade samman sina huvuden och såg på det. Sen reste de sig, kastade kuvert och papper i en papperskorg och gick därifrån. När de hade gått kunde jag inte låta bli att titta på vad de hade kastat. Det glansiga pappret var en röntgenbild av en bröstkorg. Jag tydde det som ett tecken, ett meddelande jag inte riktigt förstod.

Alltid främst kroppens förflyttningar och inträffade händelser, därefter uppstöttande inläsning.
Jag läste att Sadr ad-din Qunawi, ses som den tredje polen mellan Rumi, kärlekens pol och Ibn 'Arabi, kunskapens pol. Och att han ofta ska ha upprepat: 

Jag har smakat mjölken från två mödrars bröst.

En av de få verser som tillskrivits Qunawi:

Vägen till sammansmältning är inte vad vi föreställt oss;
Själens värld är inte vad vi trodde.
Källan från vilken Khidr drack livets vatten
Är i vårt eget hem, men vi har begravt det.

Idag tänker jag på röntgenbilden av bröstkorgen, på dess bröstben, sternum: Vilken utmärkt plats för ett tredje bröst att rotslingra sig runt, mitt i skärningspunkten mellan kärleken och kunskapen.

trebröstad galjonsfigur

Sadr ad-din Qunawi, 1209 - 1274, var en av de mest inflytelserika tänkarna inom mystisk eller sufisk filosofi.

Khidr "den gröne", i olika islamiska och icke-islamiska traditioner beskrivs Khidr som en budbärare, profet, en utvald... Väktare över livets vatten, den som lär ut hemlig kunskap, den som hjälper nödställda och en följeslagare till dem som saknar en mentor eller andlig lärare.

Dessutom sägs hen kunna anta rävgestalt... kanske Khidr är oändligt hamnskiftande, skepnadsskiftande...

 

Vis Ut Sis - The Power of Being

My stitchlings are shorthands for long term translations of the dance in between, the running about - the dis-course in the channels connecting materiality and language

...  bear-ing over

Mission
... att genomstygnsleva mönster och av- och ommönstra, konkret och metRaforiskt

granatäpplehövdad

de av mina stygnlingar som tillsammans formar The Woman Downstairs
den isärtagbara

sammantaget
är de
en sorts bönemattor
bevittningar
vittringar
av

hon hen han
HÄN
granatäpplehövdad

omarrangerbara 

In my dream I lay her on a blanket
Wild berries strain the fragile dress she wears
She can have my soul and keep it

Feeding time

 

Idag påminns jag om den här bilden från den 1 november 2015.
Taget under ett besök i det arkeologiska museets trädgård, Side, Turkiet.

Jag har alltsedan 1986 haft ett starkt metRaforiskt* förhållande till vindruvor och vinframställning. Detta efter att ha besökt Afrodisias två gånger, också i Turkiet. En stad med ett massivt historiskt förflutet och fantastiska arkeologiska lämningar. Bland stadens skiftande benämningar återfinns Stauropolis, korsets stad. Den benämningen tycker jag om, en fyrvägs korsning.

Första gången jag besökte platsen kom två kvinnor gående med tunga knyten fastbundna på ryggen. Vi möttes precis vid ingången till templet tillägnat Afrodite. De räckte mig en klase med solvarma, söta vindruvor.
Några dagar senare besökte jag Afrodisias igen, för att visa platsen för några vänner. När vi precis skulle svänga av mot templet mötte vi två män som red på åsnor. De stannade till och vi fick varsin druvklase. Senare står vi i det allra innersta av tempelruinen, där det fanns en torrlagd brunn. Jag kastade ner det avätna skelettet av druvklasen. Vi hörde alla plasket.

* gr. metra betyder livmoder

I trädgården till det arkeologiska museet fanns även denna vinpress.

Jag associations bryggade till kvinnans livmoder och stygnade en avbildning.

Idag när jag sitter och arbetar med anteckningar från mina resor och mytologiska djupfunderingar i Turkiet 1986, läser jag:
Att vår kultur sätter livet i dödens tjänst, istället för att sätta döden i livets tjänst, och sen den sumeriska hjälten Gilgameshs ord:"Jag är inte en av de kungar som stiger ner i kistan." 

Om nödvändigheten att dö in i ett större "jag", att åter-inlemmas in i ett större betydelse-varande än den kulturella varande-dräkten, med dess förkrympande rationalitet.

Om oundgängligheten i att vara den som stiger in i kistan, in i livmodern, in i en stegrad livskänsla, genom en livgivande död, där den kulturaliserade varseblivningen ger vika.

För att bli naturaliserat kulturaliserad och rotad...

Just här i min antecknings gallring spelar Spotifys randomiserat:
Under vinrankan med Monica Zetterlund - och det känns som "Feeding time" för meningslänkande, rytmande synkronistiska och sammanflätade textslingor... genom det vardagliga livets text, bildens text,

handlat på Samos/Parthenia 2021

nexus rerum

tömmer kylskåpsmagneter på handlingslistor:

blottlägg det okändas familjaritet och hur mening har skapats genom att dra upp och tolka linjer/gränser...

Grundritningen vackrast...men jag är en av de som måste utfylla, utspilla…

bio logos uppåt väggarna

 

Den centrala stygnade utsagan, Bios, stygnade jag fram efter ett besök i de stora gudarnas helgedom på den grekiska ön Samothrake 2008.

bio logos

talrummet

öppet

språkande

zoe

Károly Kerényi: "Zoe är tråden på vilken varje enskild bios är uppträdd som en pärla, och som, i motsats till bios, bara kan uppfattas som oändlig", som "oändligt liv."

Den där oändliga tråden - zoe, ett liv som finns i oss men som inte bär vårt namn... 
Den där fjärde osynliga tråden som löper genom mina stygnlingar: genom twiststygnets trefacetterade “pärla”, genom twiststygnets treledade framkallningskärl...

open to the world
open to spirit
open to the changing wind
open to touch
open to nature
open to the world within
...
open Beloved to you

materialized

Happiness - when during dancing I notice that the simple circle dance choreography that I have created, is a rhytmic variant of one of my stitchlings...

when the image dissolves in the body
materialized

the inexhaustible desire of matter to multiply
matter that is consciousness seen from the outside
consciousness that is matter seen from the inside

poetry in motion

circle

cykle

Big sky above me, a river inside me

And I'm doubled up in love
Feels good it feels like poetry

Don't ask me to explain it just

Feels good, like poetry

I'm doubled up again

Dance to the crone-logically new moon

 Poetry In Motion

Stitchling with threads from the area around the Trogyllium strait between the greek island of Samos and Turkey, where Sibyls used to draw songlines along the shorelines and the Nymphs were busy.

Song relining crossover:

La Mariposa, Butterfly Woman 
Clarissa Pinkola Estes (excerpt from Women Who Run With The Wolves)

"For years tourists have come to Puyé, a big dusty mesa in the middle of 'nowhere', New Mexico. Here the Anasazi, the ancient ones, once called to each other across the mesas. A prehistoric sea, it is said, carved the thousand of grinning, leering, and moaning mouths and eyes into the rock walls there.

…To the visitors, a butterfly is a delicate thing. “O fragile beauty,” they dream. So they are necessarily shaken when out hops Maria Lujan. And she is big, really big, like the Venus of Willendorf, like the Mother of Days, like Diego Rivera’s heroic-size woman who built Mexico City with a single curl of her wrist.

And Maria Lujan, oh, she is old, very, very old, like a woman come back from dust, old like old river, old like old pines at timberline. One of her shoulders is bare. Her red-and-black manta, blanket dress, hops up and down with her inside it. Her heavy body and her very skinny legs made her look like a hopping spider wrapped in a tamale. She hops on one foot and then on the other. She waves her feather fan to and fro. She is The Butterfly arrived to strengthen the weak.

She is that which most think of as not strong: age, the butterfly, the feminine. Butterfly Maiden’s hair reaches to the ground. It is thick as ten maize sheaves and it is stone gray. And she wears butterfly wings-the kind you see on little children who are being angels in school plays. Her hips are like two bouncing bushel baskets and the fleshy shelf at the top of her buttocks is wide enough to ride two children. She hops, hops, hops, not like a rabbit, but in footsteps that leave echoes.

'I am here, here, here…
I am here, here, here…
Awaken you, you, you!'

She sways her feather fan up and down, spreading the earth and the people of the earth with the pollinating spirit of the butterfly. Her shell bracelets rattle like snakes, her bell garters tinkle like rain. Her shadow with its big belly and little legs dances from one side of the dance circle to the other. Her feet leave little puffs of dust behind.

The tribes are reverent, involved. But some visitors look at each other and murmur “This is it? This is the Butterfly Maiden?” They are puzzled, some even disillusioned. They no longer seem to remember that the spirit world is a place where wolves are women, bears are husbands, and old women of lavish dimensions are butterflies.

Yes, it is fitting that Wild Woman/Butterfly Woman is old and substantial, for she carries the thunder world in one breast, the underworld in the other. Her back is the curve of the planet Earth with all its crops and foods and animals. The back of her neck carries the sunrise and the sunset. Her left thigh holds all the lodge poles, her right thigh all the she-wolves of the world. Her belly holds all the babies that will ever be born.

Butterfly Maiden is the female fertilizing force. Carrying the pollen from one place to another, she cross-fertilizes, just as the soul fertilizes mind with night dreams, just as archetypes fertilize the mundane world. She is the centre. She brings the opposites together by taking a little from here and putting it there. Transformation is no more complicated that that. This is what she teaches. This is how the butterfly does it. This is how the soul does it.

Butterfly Woman mends the erroneous idea that transformation is only for the tortured, the saintly, or only for the fabulously strong. The Self need not carry mountains to transform. A little is enough. A little goes a long way. A little changes much. The fertilizing force replaces the moving of mountains. Butterfly Maiden pollinates the souls of the earth: It is easier that you think, she says.

She is shaking her feather fan, and she’s hopping, for she is spilling spiritual pollen all over the people who are there, Native Americans, little children, visitors, everyone. She is using her entire body as a blessing, her old, frail, big, short-legged, short-necked, spotted body. This is woman connected to her wild nature, the translator of the instinctual, the fertilizing force, the mender, the rememberer of old ideas. She is La voz mitológica. She is wild woman personified.

The butterfly dancer must be old because she represents the soul that is old. She is wide of thigh and broad of rump because she carries much. Her grey hair certifies that she need no longer observe taboos about touching others. She is allowed to touch everyone: boys, babies, men, women, girl children, the old, the ill, and the dead. The Butterfly Woman can touch everyone. It is her privilege to touch all, at last. This is her power. Hers is the body of La Mariposa, the butterfly.

Song relining crossover:
Out in New Mexico, Heather Nova

I picture a road out in New Mexico
Red earth and mountains and sky
I picture my soul out in New Mexico
With all that space rolling by
...
Sometimes I long for the rose to bleed
For the spark to light in the depths of me
...
With all that earth rolling by
With all these dreams rolling by

Keep confluencing mercy

            dancing
            confluencing                            

            the gestalt
            THE beloved

            facet eyed
            through

When you're kneeling through the hours,
And you're doubting your given powers,
And when you're ready for her mercy,
And you're worthy,
It will come
...
Well, there's sugar on the old spoon,
Let's do that two-step around your front room,
And when you're ready for her mercy,
And you're worthy,
It will come
...
Mercy, mercy, coming to you
Feel her beauty flowing through you -
She will unbind you, set the word free.
Mercy, Mercy

Glen Hansrad, Her Mercy

Kali, be with us.
Violence, destruction, receive our homage.
Help us to bring darkness into the light,
To lift out the pain, the anger,
Where it can be seen for what it is;
The balance-wheel for our vulnerable, aching love
Put the wild hunger where it belongs,
Within the act of creation,
Crude power that forges a balance
Between hate and love

Help us to be the always hopeful,
Garderners ...

Bear the roots in mind,
You, the dark one, Kali
Awesome power.

May Sarton, from The Invocation to Kali
 The poem

Keep blending into, out of earth

sister earth

ma soeur, ma semblable,
these words I read beneath this picture of a scull found by the Tower of Jericho, which is a stone  structure built around 8000 BCE in Israel.

my Fore-Sister, my Fore-Crone

In the late 1980s I went there.
Much later in 2019  I stiched this into being

This Earth: What She Is to Me
by Susan Griffin

As I go into her, she pierces my heart. As I penetrate 

further, she unveils me. When I have reached her center,

I am weeping openly. I have known her all my life, yet

she reveals stories to me, and these stories are revelations

and I am transformed. Each time I go to her I am born

like this. Her renewal washes over me endlessly, her

wounds caress me; I become aware of all that has come

between us, of the noice between us. Now my body reaches

out to her. They speak effortlessly, and I learn at no

instant does she fail me in her presence. She is as delicate

as I am, I know her sentience; I feel her pain and my own

pain comes into me, and my own pain grows large and I

grasp this pain with my hands, and I open my mouth to

this pain, I taste, I know, and I know why she goes on,

under great weight, with this great thirst, in drought, in

starvation, with intelligence in every act does she survive

disaster. This earth is my sister; I love her daily grace,

her silent daring, and how loved I am how we admire this

strength in each other, all that we have lost, all that we have suffered,

all that we know, we are stunned by this beauty, and I do not

forget what she is to me, what I am to her.

You are my sister with Antony and the Johnsons

You are my sister

And I love you

May all of your dreams come true

...

I see it come

Keep bleeding into the mystic

When all the colors bleed into one 

Love, the deadly wound from which my life slowly bleeds, there I am preserved
Birgitta Trotzig

Just beneath the thin layer of romanticizing love
a bigger You
a bigger Love
bleeding together into One

Closed off from love I didn't need the pain

Once or twice was enough and it was all in vain
Time starts to pass, before you know it, you're frozen,
But something happened for the very first time with you
My heart melts into the ground, found something true
And everyone's looking 'round thinking I'm going crazy

But I don't care what they say
I'm in love with you
They try to pull me away, but they don't know the truth
My heart's crippled by the vein I keep on closing
You cut me open and I

Keep bleeding, keep, keep bleeding love

into the mystic
into the now

into

each

other

wise

språkande, sprakande ordhöljen

tonen i det skrivna…

språkets sånglinjer genom orden

Som tysta ljud går segel efter segel.
Men nattens kupa står
och lika öppet står det vida hav
och alla dagar släcker sig i morgonljusning.
Som ett ej slocknat
slår en livsvarm doft
genom mina lemmar
och min hand är full av tavlor att läsa
och nya hjärtan brinner.

Ur Solgrönt