(En litterär kur, några droppar ordvatten...)
Kärlekssår. Det finns ingen kärlek som inte genomborrar händer och fötter. Ingen kärlek som lämnar den älskade omärkt. I sitt senare liv gav Leonardo, brännmärkt som han var av orden, upp måleriet och arbetade enbart på sina manuskript, som han skrev från höger till vänster. Vem vet vad han hoppades finna?
(Litteratur kan bita till, suga sig fast, lämna sår som aldrig slutar blöda, utan sårskorpan spricker upp då och då genom åren, och blodet, de levande orden strömmar till igen. Wintersons tandade texter släpper aldrig bettet om mig... de tuggade ner sig i redan existerande Kärlekssår)
De djupa tidvattensvirvlarna som upphör så snart havet tyglas.
Vad tyglar mig?
Rädsla, lättja, andras åsikter, en sjuklig dödsskräck och alltför lite livsglädje. Jag är tillsluten i båda ändar... Det instängda jaget som inte nås av konstens och naturens rytm.
Spelar det någon roll?
Ja, för mig som anar att det finns något mer än det maskinformade liv man erbjuds som en trevlig kopia av miljontals andra. Duger det inte med en reproduktion?
...
Vattnet genom sållet och floden som torkar ut. Det lugna tyglade havet där vattenmassorna inte bryter.
...
Varför torr? Varför uppdämd, när den dolda källan fyller djupen? Hur ska jag kunna borra ner mig till vattnet? Skära fram en artesisk brunn ur min dallriga rädsla?
Jag tar på mig skulden för min del i mitt brott. Medskyldig till för litet liv. För lite kärlek. Jag tar på mig skulden. När det är gjort kan jag förlåta mig själv. Förlåta de ruttnande dagarna då frukten föll och inte skördades.
...
Åkalla regnet.
 |
| Liz Darling Art |