valfrändskap i rosens tecken

Danserskan

När ens fokus är förankrat i ett speciellt tema, idé, kärlek ..., då plötsligt ser vi allt som kan länkas samman i en sorts menings ring, meningsgivande.
Ögat valfrändskapar.

Idag på väg ut i skogen ser jag plötsligt texten på en skylt jag passerat massvis med gånger, men aldrig läst. Idag läste jag: "White Rose Massage"

Och då tänker jag på de enkla armrörelserna som jag precis innan lagt till i min cirkeldans koreografi till Loreena McKennits underbara sång Dante's Prayer; armar som tecknar enskilda rosblad, som i den cirklande dansen smälter samman till en ros. Hur armarnas rörelser runt kroppen rent faktiskt hade känts som en mjuk massage.

Och då tänker jag på den snövita rosen i Dante Alighieris, Den gudomliga komedin.

Och då tänker jag på min stygnling Danserskan som kanske håller en skål av sammanpressade vita rosblad  över sitt huvud.

Och så tänker jag igen på Jeanette Winterson  hennes berusande, berosade textling, Art & Lies och som måste citeras på orginalspråk:

To carry white roses never red.

White rose o purity white rose of desire. Purity of desire long past coalhot, not the blushing body, bur the flush-white bone.

The bone flushed white through longing, The longing made pale by love. Love of flesh and love of the spirit in perilous communion at the altar-rail, the alter-rail, where all is changed and the bloody thorns become the platinum crown.

Crown me. You do. You weave the budding stems, incoherent, exuberant, into a circle of love. I am hooped with love. Love at my neck, love at my heels, love in a cool white band around my head. The bloody beads are pearls.

This love is neither wild nor free. You have trained it where it grows and shaped me to it. I am the rose pinned to the rock, the white rose against the rock, I am the petals double-borne, white points of love. I am the closed white hand that opens under the sun of you, that is fragrant in the scent of you, that bows beneath the knife and falls in summer drifts as you pass.

Cut me. You do. You cut me down in heavy trusses, profusion, exhaustion, and soak me in a stream of love. Love runs over me. Love at my breasts, love at my belly, my belly heaped with petals, a white hive of love. White honey at your hand.

Who calls whom? Do I call you my rose? Do you call it me? Do we call it the love that grafts us twice on one shoot? Muser and Muse. Out of those two, the mysterious third, two spirits, one word... (tertium non datum). The Word not given but made. Born of a woman, Sappho 600 BC. The Rose-bearer and the Rose.

Pandoras box, René Magritte, 1951

handlat på Samos/Parthenia 2021

nexus rerum

tömmer kylskåpsmagneter på handlingslistor:

blottlägg det okändas familjaritet och hur mening har skapats genom att dra upp och tolka linjer/gränser...

Grundritningen vackrast...men jag är en av de som måste utfylla, utspilla…

solstånds dans

 

...Baubo...
...Uzume...

sekretiser...ande...dans

dropp trådar
fram
glidande flöde
träder

solsystem
yttre och inre
nedan och ovan

åter

står

åter

slår

...Uzume...
...Baubo...
kropp...i...kropp

Baubo och Uzume. Myt-ord.

På grekisk jord irrar Demeter, växandets gudinna, förtvivlat rasande omkring och letar efter sin dotter Persephone som bortrövats av Hades, underjordens härskare. Hennes sorg får allt att vissna ner, all lust lämnar djur och människor,  floderna sinar... Tills Demeter träffar på den dansande Baubo som lyfter på kjolarna och framvisar sitt plutande, pladdrande kön. Demeter kan inte låta bli att skratta och i skrattets efterdyningar rinner livet till igen, marken grönskar och i floderna strömmar vattnet.

I en japansk grotta har Amaterasu, solgudinnan, vänt världen ryggen i besinningslös vrede över att hennes yngre syster blivit våldtagen. För att förhindra jordens undergång uppfinner haggan Uzume dansen och musiken. Sen dansar hon av sig klädesplagg efter klädesplagg tills det svettglänsande könet är dansens nav. Alla de andra gudomligheterna börjar skratta. Skratten får Amaterasu att vända sitt lysande ansikte mot grottans öppning och solens strålar återuppväcker livet.

Baubo och Uzume, de dubbelmunniga. De som skapar inkarnerade ord. Köttar till abstraktioner. Samklangar människanatur. Och vet hur en drar en vals ...

av Mary Beth Edelson

Here comes the Sun, Richie Havens

Belysande Svart Sol

Rakt ner i tomrummet 

Om du inte bär friheten 
likt syre

i ditt blodsystem
ska du aldrig störta
huvudstupa

likt en lodrät ljusstråle

rakt ner i tomrummet.

Låt dig sjunka rakt ner i botten
till dess svartaste innersta kärna,
- och där, med en enda tår,
är du plötsligt ljus
och genomlyser allt.

                                    Blaga Dimitrovas (1977)

svartsols skörd

jordmoderben

Sol Niger

"Oh black honey is in my soul... deep inside my soul."
                                                                            Graham Parker

"Beyond a certain point there is no return. This point has to be reached."
                                                                                                Franz Kafka

 

Textualities; scraps and scalps... ∞

there is a cave

i danced
her out

She came

 

Eurydikar

Hilda Doolittles Eurydike:    
                

VII

At least I have the flowers of myself,
and my thoughts, no god
can take that;
I have the fervour of myself for a presence
and my own spirit for light;

and my spirit with its loss
knows this;
though small against the black,
small against the formless rocks,
hell must break Before I am lost;

before I am lost
hell must open like a red rose
for the dead to pass.

"Och vad krävs för att Medusas hals skall bli litteraturens källa?"

Under den senaste resan till Olympos 2014 stygnade jag färdigt en av mina MEdusiska.

För en tid sedan hittade jag senaste årens absoluta favoritbok, VATTEN, GÅSHUD lånad på bibliotek. Jag trodde jag förlagt den på tåg. Nu ersatt och den är därmed min att dra fler ordtrådar ur för att stygna samman ännu en mening på min version av myten om Medusa. Ett myteri inom myten.

"Och vad krävs för att Medusas hals skall bli litteraturens källa?"

På försättsbladet antecknar jag:

"En Medusa är en genomskinlig kropp med en blomma till hjärta."
Tove Jansson

medusiac fore-language

"She alone dares and wishes to know from within, where she, the outcast, has never ceased to hear the resonance of fore-language. She lets the other language speak - the language of 1.000 tongues which knows neither enclosure nor Death. To Life she refuses nothing. Her language does not contain, it carries; it does not hold back, it makes possible."

Hélène Cixous, The Laugh of the Medusa

I've got a memory a thousand years old
And I know secrets I've never been told
And I've got jewels I haven't found
And they'll return me to the ground
...

And I'm a siren; I'll wreck you on my shores
And I'm godiva; I'll call you back for more
And I'm medusa; and I'm your favourite doll
And I'm a georgia o'keefe
Hanging on your wall

“Poetry is just the evidence of life. If your life is burning well, poetry is just the ash.”

Rubriken ett Leonard Cohen citat.
I fredags var det vernissage på HDs Vår salong. Jag har med tre verk,
tre stygnlingar:
Eurydike lag/r/ad 1, 2, 3.
Tittade in snabbt.
Tycker inte om betraktande situationer.
Tycker om bemaktande händanden.

Skapandet sker i en triangulär kuvös där vinklarna kan benämnas
innehåll, process, form.
Vad som sen blir resultatet, är med Cohens ord, aska.
En aska som kan dölja en glöd som flammar upp genom vad som sker
i den som ser, inte enbart tittar på det utställda.
Då fortlöper trådarna, tentaklar utåt.

Tänker på den pulserande värmen från stygnlingarnas baksida när jag sitter och syr.
Händer i händande.
Handfasta.
I takt fästa.
Genomsläppliga.
Ikoner.

FRUKT ... SAMT

Baba Yaga rituell dans

crone-logically (Mary Daly)... haggologiskt... kärringlogiskt
MYTeri
mot maskulinistiska myter om varandet, människan, naturen/kulturen...

Visst möts vi på Kvinnohöjden 30 juni–3 juli (sön–ons)?:

BABA YAGA OCH VASILISA – RITUELL DANS SOM FEMINISTISK KROPPSPOLITIK
Utifrån myt- och sagocirklarna runt häxan Baba Yaga och hjältinnan Vasilisa ska vi utöva MYTERI: Vi ska spräcka nuets uppblåsta patriarkala myter som begränsar våra liv, vårt kunskapande och vår lust. Den rituella dansen är en form av cirkeldans som kombinerar gemensamma rörelser och enskild improvisation. Den förbereds genom berättande, bildskapande och rörelseövningar. Dansen ger var och en möjlighet att med fötterna i det gemensamma, komma i kreativ kontakt med, och ge sitt unika uttryck av de teman MYTERIET lyft fram.

http://www.kvinnohojden.se/kurser/

metRamorf

"... och utspridda vågar
som stjärnor runt fötterna
där kommer solen
vattnet är grönt, vatten är möjlighet
utan skuggor, utan svar, utan någon
jag är fiskerskan
kompassen i magen
riktar mig mot mitt öde
tomhänt
det fulla livet..."

Nä dags för en dos Winterson

Det var vår. Ljuset smattrade från påskliljornas trumpeter och ställde tulpanerna i hornblåsarled längs gångstigen.
…
Picasso hade återvänt från de döda och hon ville liv. Hon ville tvinga fram livet genom tiden, få det att lämna ifrån sig sina hemligheter, hon ville inte ödsla bort sina dagar av respit i en grav hon själv hade skapat. Hur mycket tid hade hon kvar? Ett år, tjugo, femtio?
…
Är livet något mer än en slaskhink av tillfälligheter och förvirrning? Individens frihet är friheten att dö utan att någonsin gripas av någonting. Vad kan tränga igenom personlighetens tjocka mur: din röst, din hand, en tavla, en bok, den ljuvliga morgonluften?
Mina vanors* vapensköld  av bly, det där tunga, mjukt blågrå, döda försvaret: Pb, nummer 82  i det periodiska systemet.
…
Hur ska jag undgå mitt grundämne? Först och främst: fly.

Invändningar från Familjelivet blir som följer:

1) Du kommer tillbaka.
2) Inbilla dig inte att du kan komma tillbaka.
3) Flykt har aldrig varit lösningen på någonting.
4) Du klarar dig inte ensam.
5) Och var hade du tänkt ta vägen?
6) Jag antar att du tror att det är annorlunda där ute?
7) Vad är det för fel på det här huset?
8) Så det är inte gott nog åt dig här?
9) Vad är det för fel på dig?

Svar på ovanstående:

1) Nej.
2) Nej.
3) Jo.
4) Jo.
5) ?
6) Ja.
7) Det här huset.
8) Nej.
9) Pantofobi

9) Rädslan för allting. Rädslan för allting håller mig tillstängd mot allting. Jag fruktar den färgrika världen mot min neutrala kropp. Jag fruktar den klarröda solen och det mattgröna gräset. Jag fruktar korna vars svarta hudar glänser mörklila. Jag fruktar den överdådiga blåton som bin älskar. Jag fruktar de tretton gula färgerna och Van Goghs galenskap.
…
I varje ögonblick samlas intensiteten på upplevelsens yttersta spets på samma sätt som trädens löv samlar upp regn. Ögonblicket sväller, brister, är borta, går oförmärkt förbi. Intensiteten droppar ner, ögonblicket är förbi. Är inte detta livets vetenskap?
…
Naturen är överflöd. Snålhet är henne fjärran. Ett ensamt nypon brister i lovsång. Vad ska jag göra med regn, med snö, med löv, med kometer, med hagel, med blixtar, med äpplen, päron och plommon, naturen som öser ur sitt överflöd, de tyngkraftsnjutande ting som rasar runt huvudet på mig?

Skaffa ett paraply. En hopfällbar allvädersvän i fickformat för att hålla undan den dånande världen och hålla mig torr, när jag borde bli genomdränkt. Bör jag vara torr?
Dammtorr, prydlig som en torkad blomma, pressad och etiketterad, inordnad i rätt fack, räddad från fukt och röta.
Jag kan leva så, under medvetenhetens rand, i mina egna tankars nylonskydd, trygg från skönhetens skador. Jag tänker alltdå är jag till. Betyder det: ”jag känner, alltså är jag inte till”? Men endast genom att känna kan jag börja tänka. Det som berör mig utmanar mig.
Endast en seismisk chock kan röra om i det kortregister av vanor, fördomar och andra människors tankar som jag kallar mina egna.

* Skrev av fel:”Vanord” istället för ”vanors” - underbar felskrivning: vanor skapar vanord  med andra ord vanskapar, förvanskar verkligheten i sina trångförande vanebanor: man gör som vanligt

En livsteaterns Hermes - Antonin Artaud

... är som en trögflytande textmassa som håller på att stelna till i en tillfällig form
(tillräckligt länge för att avsöndra ett verk (samt) tecken, förhoppningsvis)
– all vardaglighet, all yttre påverkan blir klumpande stopp i sammanflytandeprocessen...

i avskildhet, i självsamhet - gör sig textmassan en invikning precis formad efter den sko som Antonin Artaud höll i handen när han hittades död på den psykiatriska kliniken i Ivry den 4 mars 1948.
Jag köttar till invikningen med våra ord. Glassko splittrar.
Förvånas över att han aldrig gjort entré tidigare, inom min iscensättnings rundel.

Artaud som försökte leva sin teater som en förintelsefödelse rit, en initiering till verkligt liv, till det öververkliga i det verkliga:

Teatern måste göra sig till livets jämlike, inte till det individuella livet, den individuella synpunkten på liv, i vilken KARAKTÄRERNA triumferar, utan till en sorts frigjort liv som sopar bort den mänskliga individualiteten och där människan inte är annat än en återspegling.
Att skapa myter är teaterns sanna syfte, att återge livet i ljuset av dess ofantliga universalitet och att ur detta liv utvinna bilder där vi skulle tycka om att känna igen oss själva.

10 dagar innan han dog skrev han i ett brev:

för övrigt
spelar man inte
man handlar
teatern är själva skapelsens tillblivelse

Handlingspoeter genom vars liv och genom vars verk, mysterierna uppstår på nytt... muskel efter muskel, andetag efter andetag, hjärtslag efter hjärtslag… Må märg förenas med märg, led mot led. Sena väx i sena. Helas söndrade ben. Strömma blod. Återkötta.

Rotfrändade orden teori och teater: iscensättningsplatser och kroppar för begrundande, begynnelser... men för sanningar?

Sann teater har alltid tyckts mig vara utövandet av en farlig
och fruktansvärd handling,
där för övrigt teaterns och skådespelets idé är undanröjd
såväl som all vetenskaps, all religions och all konsts idé.
Handlingen som jag talar om siktar mot den sanna organiska
och fysiska förvandlingen av den mänskliga kroppen.
Varför?
Därför att teatern inte är denna sceniska parad där man skenbart
och symboliskt utvecklar en myt
utan denna smältdegel av eld och verkligt kött
där anatomiskt, genom nedtrampandet
av ben, lemmar och stavelser,
kroppar återskapas
och den mytiska akten av en kropps skapande
framträder fysiskt och rakt på sak.



Je voudrais faire un Livre qui dérange les hommes, qui soit comme une porte ouverte et qui les mène où ils n'auraient jamais consenti à aller, une porte simplement abouchée avec la réalité.

/j/ordligheter

tidplatsande att plaskande vältra sig i /j/ordligheter
i språkande landskap

Tomas Tranströmer:

Trött på alla som kommer med ord, ord men inget
språk
for jag till den snötäckta ön.
Det vilda har inga ord.
De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll!
Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön.
Språk men inga ord.

bevinga, befria, befröa, bevittna, besvärja, bevattna, besätta... orden
bespråka orden
bebo orden

David Abram:

... att ta till oss det skrivna ordet med all dess makt, och tålmodigt, försiktigt skriva språket tillbaka in i naturen.

Positionering i förvärvslivet

Officiellt blev jag bibliotekarie 2001, men den första formeringen skedde redan 45 år tidigare när min dåvarande klasslärare och bibliotekarie öppnade de första bokdörrarna ut mot det möjligas terräng.

En frusen bild från då. Läraren säger: Idag ska samtliga gå till biblioteket. En efter en reser sig mina klasskamrater upp och rör sig mot dörren. Jag är förvirrad och tänker men hur kan de veta att det är just dom det gäller… jag tror nämligen att samtliga betyder några få, några utvalda… skammen i att inte förstå, misstanken om att inte tillhöra de utvalda...
Jag blev bibliotekarie dels för att jag tidigt lärde mig att i böcker kunde jag lära mig både ords mångbetydelser och att hitta språk/berättelser för att försöka förstå både mig själv, andra människor och min omvärld och dels för att jag vill öppna dörrar, vidga det möjligas domän, skapa värld:

Mitt språks gränser är min världs gränser.
(Wittgenstein)


Utsprungen ur arbetarklassens kärna, mina farföräldrar var statare o mina föräldrar fabriks- och trädgårdsarbetare, har jag erfarenhetskunskap av hur ordfattigdom underlättar att du blir ordsatt av andra, satt på plats, utanför placeras.
Språket/berättelsen skapar inte den materiella verkligheten men väl dess betydelsehinna.
Jag blev bibliotekarie för att jag ganska sent, på allvar förstod, att jag bara kan arbeta med något som direkt eller indirekt befrämjar människans fantasi och meningsskapande förmåga.
Jag ser biblioteket som alstrande möjlighetsrum. Mellanrums platser där olika kunskapsanspråk, verklighetsbilder och människosyner uppstår, interagerar och förändras:


Fantasies are carefully deployed in the hushed library, with its columns of books, with its titles aligned on shelves to form a tight enclosure, but within confines that also liberate impossible worlds. . . . The imaginary is not formed in opposition to reality as its denial or compensation; it grows among signs, from book to book, in the interstice of repetitions and commentaries; it is born and takes shape in the interval between books. It is a phenomenon of the library (Foucault 1977).


Mellan författaren, boken och läsaren, vi och dom, akademin och ”folket”, subjektet och objektet, fakta och fantasi, vuxna och barn… där och, där mellan - blir platsen för mötet, för uppkomsten av något tredje…