I ett inlägg använde jag orden murkna spjälor.
Det ledde till att jag återlä/öser Peter Duerrs
Drömtid - Om gränsen mellan det vilda och det civiliserade:
"...de 'jordmödrar', i vars sköte människorna en gång upplöste sin individualitet, 'dog', för att ur ursprunget födas som vetande människor.
För att se vad de i grunden var, måste de gå till botten, måste de återvända till allföderskans livmoder, till inte bara människornas, utan alla naturens väsens ursprung... upplösning är själva seendet och upplevandet i ursprunget... från 'åtskillnadernas värld' till tingens förenhetligande sköte...
... man kan endast bli 'tam', om man först varit 'vild' eller att man endast kan vara i stånd att leva i ordets fulla innebörd, om man visat beredskap att dö.
För att alltså kunna leva innanför ordningen, för att medvetet bli tam, måste man ha vistats i vildheten.
Man kan bara veta vad
härinne betyder, om man varit
därute.
Gudinnan för det
därute var Artemis-Diana, en gång växtlighetens vilda moder... denna lejoninna bland kvinnor..."
Duerrs böcker
Drömtid och
Sedna eller Kärleken till livet och mitt erfarande/mitt utvildande i Anatolien, ingick i samma gravitationsfält mot slutet av 1980-talet. Ömsesidig textregenerering klangbottnad i själva platsens, Anatoliens, gravitation.
Antingen vill mig världen ingenting, och då har jag att leva i exil, eller också vill den mig något och då har jag att svara.
Lars Gyllensten
Min hera inom biblioteksvärlden, Nynne Koch, hade ett valspråk: Je responderai.
Det är också mitt: Jag svarar an.
