Att stygna samman världen

En vän på FB nämner Rebecca Solnit, amerikansk aktivist, författare, historiker, journalist och oavhängig intellektuell - och plötsligt kommer jag ihåg hennes tankeåterspeglande rader i boken Det avlägset nära. Bokens jag går i den blöta sanden och spåren som bildas får henne att fundera över de egna livsavtrycken, linjerna som bara går att se i efterhand, när man vänder sig om.


”Jag tycker om att se den långa svans som var och en av oss lämnar efter sig, och ibland föreställer jag mig hela mitt liv så, som om varje steg var ett stygn, som om jag var en nål och efterlämnade ett spår av tråd som syr ihop världen där jag går, korsar andras stigar, syr ihop allt på ett sätt som betyder något även om sömmen är svår att följa. En slingrande söm fogar ihop världen på ett nytt sätt, som om att gå var att sy och att sy var att berätta en historia och den historien var ens liv.”

Just nu omgår jag de geografiska platser som är min livsmenings fogpunkter. Punktplatser där jag rent faktiskt har stygnat fram bilder som i sina stygnkorgar härbärgerar minst 1000 och en natts berättelser... Punktplatser som rent faktiskt stygnat fram mig.

Också för Solnit är det platsspecifika viktigt, att platsen i sig genererar berättelser och mentala geografier. Och vi delar övertygelsen om att människans behov av att väva berättelser om sig själva är grundläggande. Och att vi är invävda i ett mönster som designats av maskulinismen. Läs essäsamlingen Män förklarar saker för mig som bland annat ynglade av sig begreppet "mansplaining". http://mansplained.tumblr.com/

Nyckelscenen i essän Män förklarar saker för mig utspelar sig just som Rebecca Solnit och en vän till henne är på väg att lämna en fest. En rik, äldre man hejdar dom. Han säger att han har hört att hon har skrivit ett par böcker. ”Ganska många faktiskt”, svarar hon och berättar att hennes senaste handlar om fotografen Eadweard Muybridge. Här avbryter mannen och frågar om hon känner till den oerhört viktiga boken om Eadweard Muybridge som just kommit ut?
Solnit väljer att gå in i sin roll som lyssnande kvinna och låter ”Mr Very Important” traggla på, och på - tills vännen säger: ”Det är hennes bok”. Först efter att hon upprepat det tre, fyra gånger tar han in det. Han blir askgrå, ”som i en 1800-talsroman”, när han förstår att boken som han inte läst utan bara har läst om, i New York Times Book Review, är skriven av den unga kvinnan han ordbelägrat. Men slutar han? Självklart inte.

Läser runt på nätet och hittar detta:
I en artikel av Malena Rydell i DN 2015-02-04 citerar hon Solnit:

Den uppgift jag har föresatt mig de senaste tjugo åren, har varit att försöka hitta ett språk för att beskriva de subtiliteter, oberäkneligheter, glädjeämnen och innebörder som är omöjliga att kategorisera, men inte desto mindre är kärnan i tillvaron. Att göra motstånd mot ”kvantifierbarhetens tyranni”, det vill säga det trista faktum att det som kan mätas nästan alltid värderas högre än det som inte kan mätas här i världen, så som privata vinster framför det allmännas väl.
Att människor inte tar in vidden av klimathotet beror delvis på att deras föreställningsförmåga inte räcker till för att förstå vad det är som håller på att hända, och på att våra ekonomistiska mätsystem inte visar vad som är det verkligt viktiga.

Och sen skriver Malena Rydell: Därför menar Solnit att upproret mot ödeläggelsen av jorden och mot kapitalismens status quo, är ett fantasins uppror. Ni förstår hur lätt hon skulle kunna bli utskrattad i en radiodebatt 2015.

Och det förstår jag inte alls - det förstår inte vi bildstygnerskor som oavbrutet kämpar med att sy samman världen, att tråckla fast verklighet runt värkligheten...

Waving flesh ... weaving

I have always said that you have to listen after, sense with the uterus, sniff for that short instant when the wave halters - and then flow with it...

Now I find that Virginia Wolf have said something similar about writing:

"As for the mot juste, you are quite wrong. Style is a very simple matter: it is all rhythm. Once you get that, you can't use the wrong words. But on the other hand here I am sitting after half the morning, crammed with ideas and visions, and so on, and can't dislodge them, for lack of the right rythm. Now this is very profound, what rythm is, and goes far deeper than words. A sight, an emotion, creates this wave in the mind, long before it makes words to fit it; and in writing ... one has to recapture this, and set this working (which has nothing apparently to do with words) and then, as it breaks and tumbles in the mind, it makes words to fit it."

- Writing to Vita Sackville-West 16/3 1926

... and I would say that this wave rythme, runs through every Text - especially the ones written in and out of living Flesh.

Omphalos

Does he measured it - the archaeologist in Apollo's temple in Claros?
It = the omphalos, the navel, the sign of the centre, the world's point of beginning...

Suddenly the so called breasts, or grapes, or testicles of Artemis of Ephesos starts shivering in my brain... imaging Artemis as the gathering body of all the omphaloi in the World.

... and then the wannabe comes along:









Metraphoring Wor/l/d weaving ...

In 1984 Wor/l/d weaving feminist Mary Daly (1928 – 2010), jumped off the springboard of Aristotle's view that our minds are rooted in wonder, and jumped far beyond:

Women who lust for wisdom become astonished/astonishing. Wondering. As Muses of our own creation, Wonderlusters re-member our Original Powers. Unlike the frozen philosophy that is packaged and stored within academıc refrigerators, Wonderlust moves us always. Our vehicles are often Metaphors.

I anchor my stitched METRApfor, the wor/l/d boat, to her wordlings.


and I have got her urging stiched under my feet:

... to be intellectual in the most direct and daring way,
claiming and trusting the deep correspondence
between the structures/processes of one's own mind
and the structures/processes of reality... to participate in Realizing reason...



and I am dancing them with and into the participating ground...





a new skin for an old story

one way of putting it...

 

From the nıne muses one separated. She came to a hıgh mountaın and spent some time seated there, so that she desıred her own body ın order to become androgynous. She fullfılled her desıre and became pregnant from her desıre...

 

 

DET

Känner platsens mångrytmade puls, denna andande sten och vattenkropp - anad:
denna vridna
detta kött
denna inflätning
bli sten, bli vatten, bli djur - bli fullt ut mänsklig:
pricka mansklighet till mänsklighet


Robert Bringhurst:
Becoming animal an earthly cosmology
Voice: the breath’s tooth.
Thought: the brain’s bone.
Birdsong: an extension
of the beak: Speech:
the antler of the mind


Inger Christensen:

DET söker ett nytt sätt att tala, ett som iscensätter vårt samvaron
mellanvarande med jorden...
ett talavara sätt som blåser upp våra sinnen på vid gavel...

David Abram:

Föreställ dig att meningsfullt tal inte uteslutande är en mänsklig förmåga. Tänk om själva språket som vi idag talar, först uppstod som svar. Inte som en kommunikation med andra av samma art, utan som svar till ett gåtfullt Kosmos som talade i en myriad av tungor långt innan människan fanns till.
Föreställ dig.

Tänk om tankar inte föds inuti den mänskliga skallen utan är kreativitet, en egenskap som tillhör kroppen i sin helhet, och som uppstår spontant i mellanrummet, i sprickan mellan en organism och dess omgivning.

Samhället som knäar inför/under expertiskulten. I den kulten är de meningsbärande strukturerna och mönsterbildningarna onåbara för våra sinnen och abstraktionerna är mera sanna ...

Med varsamma händer måste abstraktionens frukter föras tillbaka in i den levda verkligheten. Att ge näring till den mer än mänskliga matrisen av kroppsliga möten och erfaranden.

DET - anad

The Winds of Orisha

 

En ordlig flytväst way back...





dessa otåliga, högljudda, knuffande, dreglande, storfotade legender och myter som klämmer sig igenom minsta springa...

 

 

 

 

The Winds of Orisha

- Audre Lorde

I

This land will not always be foreign.

How many of its women ache to bear their stories

robust and screaming like the earth erupting grain

or thrash in padded chains mute as bottles

hands fluttering tracts of resistance

on the backs of once lovers

half the truth

knocking in the brain like an angry steampipe

how many

long to work or split open

so bodies venting into silence

can plan their next move?

Tiresias took 500 years they say to progress into woman

growing smaller and darker and more powerful

until nut-like, she went to sleep in a bottle

Tiresias took 500 years to grow into woman

so do not despair of your sons.

II

Impatient legends speak through my flesh

changing this earths formation

spreading

I will become myself

an incantation

dark raucous many-shaped characters

leaping back and forth across bland pages

and Mother Yemonja raises her breasts to begin my labour

near water

the beautiful Oshun and I lie down together

in the heat of her body my truth becomes stronger

Shango will be my brother roaring out of the sea

earth shakes our darkness swelling into each other

warning winds will announce us living

as Oya, Oya my sister my daughter

destroys the crust of the tidy beaches

and Eshu's black laughter turns up the neat sleeping sand.

III

The heart of this country's tradition is its wheat men

dying for money

dying for water for markets for power

over all people's children

they sit in their chains on their dry earth

before nightfall

telling tales as they wait for their time

of completion

hoping the young ones can hear them

earth-shaking fears wreath their blank weary faces

most of them have spent their lives and their wives

in labour

most of them have never seen beaches

but as Oya my sister moves out of the mouths

of their sons and daughters against them

I will swell up from the pages of their daily heralds

leaping out of the almanacs

instead of an answer to their search for rain

they will read me

the dark cloud

meaning something entire

and different.

When the winds of Orisha blow

even the roots of grass

quicken.

 

 

 

INK

 

”the ink is pushing me like rain, like a dry grass fire across the pages.
It leaves writing in me, marks in my flesh, scars filled with ink.” (Kerstin Ekman)

i know by heart, the pristine abode where the nymphs perform their inky tidings...

Rygg mot rygg med berget Mykale

 

På THE orakelplats där ordet fortfarande agerar, är det läge att igen fullcitera en av de vackrast sanna ordspegelbilder jag läst…

Jeanette Winterson - talerätten är din:

Världen är ett likhus där de döda ligger på rad. De döda har inget behov av ord, inga begär som aptiten inte kan tillfredsställa. De döda, deras glupande munnar gapar tomma, deras tungor har slitits ut och hängts upp på tork. Det knastertorra hopskrumpna babblandet från bårhuset. Det tillslutna rum där samma gamla ord varje dag torteras och dödas. De är nöjda med sina döda ord. De ord som de inte kan döda kan de förbigå. Det förbigångna ordet. Det outtalade och ohörda Ordet. Det okända ordet som på sitt eget språk är ett främmande språk. Ordet i exil, inlåst i de förflutnas vittrade palats, dess glans har falnat, dess tillskyndare är få…

Här måste jag som tillskyndare inflika att lyckligtvis finns innanpalats, innantempel – det finns grottor, ursprungsrum som får oss att förstå alla senare rumsbildningar… där finns ekon…

Och det finns botemedel… Winterson – talerätten är din:

Mun-mot-mun räddning mellan skalden och ordet. Kyss mig med din munhåla, urholkningen där orden grävs fram, orden som begravts under tiden. Kyss mig med din munhåla och jag ska tala i tungor.

Ordet och kyssen är ett…

Återvänd dit där orden började och kasta upp dom genom tiden tills de får fäste i en ny mun och åter börjar tala.

Jag är här.

ATT AV/KLÄ SIG BOK

Bokpackar undan, inför kreativ frånvaro… försöker kasta förbrukade ord och deras bärare boken - text läcker och bok faller upp:
 Anais Nin Incestens hus: 
Jag gick in i min egen bok för att få ro…

Tänker på att så klart har böcker för mig varit tillflyktsplatser undan omgivningen (för trång familj, för trång/vrång kultur), utsiktsplatser för att spana in okända (både inre och yttre) terränger, vidgningsplatser för tanke- och fantasiförmåga - kort sagt har läsandet varit en ordling av magiska erfaranden, där svarta krumelurer mot vit bakgrund projicerat ett multiversum på hjärnduken.
Magiska erfaranden av kunskapsanspråk, sagor och poesi.

Tänker på att författaren Octavio Paz som barn drömde om att växa upp och bli en bok.

Tänker på en textrad... wish I could find a book to live in...i en äldre låtgoding, som för mig är en melodiös djuplodande kunskapsteoretisk utforskning av patriarkal kapitalistpraktik, bara mer njutbart förmedlat än i orden jag precis använde:

Look what they've done to my song, MA
Look what they've done to my song
Well, its the only thing I could do half right
It's turning out all wrong MA
Look what they've done to my song

Look what they've done to my brain, MA
Look what they've done to my brain
Yeah, they picked it like a chicken bone
And they think i'm half insane, MA
Look what they've done to my brain

Wish i could find a book to live in
Wish i could find a good book
Cause, if i could find a real good book
I'd never have to come out and look at
Look what they've done to my song

 

Tänker att jag som läsare, jag som tillflyktat, jag som ut- och insiktat och jag som vidgat mig – att som litterär praktiker måste jag kränga av mig bokhöljena och leva en sjungande text.

Jag kastar den ena bokkassen, efter den andra… och öppnar händerna

Bokpackar undan, inför kreativ frånvaro… försöker kasta ännu mera förbrukade ord och deras bärare boken - text läcker och bok faller upp:

Jan Linders bok om Gudrun Åhlberg, bildkonstnär, tecknare och skulptör, född 1921.

Vad händer härnäst?
Hela berget spricker av skratt

Så lyder texten till ett av Gudrun Åhlbergs Kvinnoerfarenhetslandskap, de imaginistiska collagen av poesi och magi hon skapade.

 

Tänker att MA är namnet på gudarnas Moder i Anatolien, bergets moder… en bland många benämningar.
Här hittar du en stenfäst dedikation till henne:

https://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/a/a2/Anonymous_Dedication_to_the_goddess.jpg

Anaïs Nins och Birgit Åkessons - framdansande motfröande

Dansande för-frösystrar:

Ur Anaïs Nins 2:a dagbok:

The art of woman must be born in the womb-cells of the mind. She must be the link between the synthetic products of man's mind and the elements.

Man today is like a tree that is withering at the roots. And most women painted and wrote nothing but imitations of phalluses.
The world was filled with phalluses, like totem poles, and no womb anywhere.
I must go the opposite way from Proust who found eternal moments in creation. I must find them in life. My work must be the closest to the life flow.
I must install myself inside of the seed, growth, mysteries.
I must prove the possibility of instantaneous, immediate, spontaneous art.
My art must be like a miracle. Before it goes through the conduits of the brain and becomes an abstraction, a fiction, a lie.
It must be for woman, more like a personified ancient ritual, where every spiritual thought was made visible, enacted, represented.

Det spontana ögonblickets mirakel, upplevande liv - som kan ske i dansen, i den rituella dansen - Erfaranden som kan ge ens rationella livsval förvildande alternativ som en vittring, en doft, ett spår...

Ur Källvattnets mask av Birgit Åkesson:

Dansen synliggör levnadens villkor och kvinnan, föderskan, måste dansa... den intagnas dans är det avgörande, det oundgängliga: dráma

Att kunna dansa verkligheten, ge den fysisk form
Att nå den andre, nå pyton, trädet
och ge den avlidne regnets ansikte
Att hålla gästabud för fåglar, reptiler och vildgäss,
för jorden, vinden och vattnet
med stegrande sinnen i hängivelse åt varat
dansande i den andre
och ge levnaden två stränder

The poem that took the place of a mountain.

There it was, word for word,
The poem that took the place of a mountain.

He breathed its oxygen,
Even when the book lay turned in the dust of his table.

It reminded him how he had needed
A place to go to in his own direction,

How he had recomposed the pines,
Shifted the rocks and picked his way among clouds,

For the outlook that would be right,
Where he would be complete in an unexplained completion:

The exact rock where his inexactness
Would discover, at last, the view toward which they had edged,

Where he could lie and, gazing down at the sea,
Recognize his unique and solitary home.

Wallace Stevens

Nymfolepter

Efter mitt flerledade radikala möte med dels the (m)other och dels med (m)annanheten 1985, blev en av de viktigaste ordspeglarna för detta utdragna möte, Carol P. Christs bok Diving deep and surfacing. Här beskrevs erfarenheter som liknade mina.
Här mötte jag för första gången Adrienne Richs poesi
(för fulltext se föregående inlägg):

No one who survives to speak
new language, has avoided this:
the cutting away of an old force that held her
rooted to an old ground
the pitch of utter loneliness
where she herself and all creation
seem equally dispersed, weightless, her being a cry
to which no echo comes or can ever come.

Men ekon kommer när verkligheten poetiserar, meningar återuppbyggs, nya bildföringar sker och kroppar berörs… allt för att omnamna, att omorda sig själv och världen…

I boken mötte jag också en lika, en annan grott-tagen, Mary Beth Edelson, som i en iscensättning hade ritualiserat in sin kropp i en grotta på Balkan halvön. Grottan tros ha varit platsen för samvarande med ”Gudinnan” under den neolitiska fasen.

Ett av leden i mitt radikala möte med the (m)other, var just inslörpandet, återbördandet till en grotta belägen på Turkiets västkust. Den typen av möte hade i det antika Grekland benämnts som ett fall av nymfolepsi, ianspråktagande av nymferna och ett fullt naturligt tillstånd, om än ovanligt.


Då 1985 lyckades jag inte hitta Edelsons: Pilgrimage/See for yourself: A Journey to a Neolithic Goddess Cave publicerad i Heresies: A Feminist Journal on Art and Politics, 1978. Men idag kan googlandet ta en överallt: och jag ser hur våra erfarenhetsvägar möts i  hennes hybridskapelse, Baubo.

”Min” nymfoleptiska grotta är belägen vid foten av ett berg där det har hittats en mängd Baubofiguriner.

... a whole new poetry begins here...

Jag har snart fullbordat min, helt oväntade lönearbetande sejour i uppväxtstaden. Och ändå så självklart, så går skälskapande, själs-fångande/görande till - genom återkommandets åtkomst...:

We shall not cease from exploration
And the end of all our exploring
Will be to arrive where we started
And know the place for the first time.
Through the unknown, unremembered gate
When the last of earth left to discover
Is that which was the beginning

                                                 Ur Little Gidding av T.S Elliot

Snart dags att återresa ut.

Återläser en av de poetiska kryckorna jag använde då, för trettio år sedan på resan ut.

 ... a whole new poetry begins here... en arm- och handpåskruvad...

Adrienne Rich at age 22, 1951. Photograph by Peter Solmssen 

Adrienne Rich’s "Transcendental Etudes"

This August evening I’ve been driving
over backroads fringed with queen anne’s lace
my car startling young deer in meadows—one
gave a hoarse intake of her breath and all
four fawns sprang after her
into the dark maples.
Three months from today they’ll be fair game
for the hit-and-run hunters, glorying
in a weekend’s destructive power,
triggers fingered by drunken gunmen, sometimes
so inept as to leave the shattered animal
stunned in her blood. But then evening deep in summer
the deer are still alive and free,
nibbling apples from early-laden boughs
so weighed, so englobed
with already yellowing fruit
they seem eternal, Hesperidean
in the clear-tuned, cricket-throbbing air.


Later I stood in the dooryard
my nerves singing the immense
fragility of all this sweetness,
this green world already sentimentalized, photographed,
advertised to death. Yet, it persists
stubbornly beyond the fake Vermont
of antique barnboards glazed into discotheques,
artificial snow, the sick Vermont of children
conceived in apathy grown to winters
of rotgut violence,
poverty gnashing its teeth like a blind cat at their lives.
Still, it persists. Turning off into a dirt road
from the raw cuts bulldozed through a quiet village
for the tourist run to Canada,
I’ve sat on a stone fence above a great-soft, sloping field
of musing helfers, a farmstead
slanting its planes calmly in the calm light,
a dead elm raising bleached arms
above a green so dense with life,
minute, momentary life—slugs, moles, pheasants, gnats,
spiders, moths, hummingbirds, groundhogs, butterflies
a lifetime is too narrow
to understand it all, beginning with the huge
rockshelves that underlie all life.


No one ever told us we had to study our lives,
make of our lives a study, as if learning natural history
music, that we should begin
with the simple exercises first
and slowly go on trying
the hard ones, practicing till strength
and accuracy became one with the daring
to leap into transcendence, take the chance
of breaking down the wild arpeggio
or faulting the full sentence of the fugue.
And in fact we can’t live like that: we take on
everything at once before we’ve even begun
to read or mark time, we’re forced to begin
in the midst of the hard movement,
the one already sounding as we are born.


At most we’re allowed a few months
of simply listening to the simple
line of a woman’s voice singing a child
against her heart. Everything else is too soon,
too sudden, the wrenching-apart, that woman’s heartbeat
heard ever after from a distance
the loss of that ground-note echoing
whenever we are happy, or in despair.


Everything else seems beyond us,
we aren’t ready for it, nothing that was said
is true for us, caught naked in the argument,
the counterpoint, trying to sightread
what our fingers can’t keep up with, learn by heart
what we can’t even read. And yet
it is this we were born to. We aren’t virtuosi
or child prdigies, there are no prodigies
in this realm, only a half-blind, stubborn
cleaving to the timbre, the tones of what we are,
even when all the texts describe it differently.


And we’re not performers, like Liszt, competing
against the world for speed and brilliance
(the 79-year-old pianist said, when I asked her
What makes a virtuoso?—Competitiveness.)
The longer I live the more I mistrust
theatricality, the false glamour cast
by performance, the more I know its poverty beside
the truths we are salvaging from
the splitting-open of our lives
The woman who sits watching, listening,
eyes moving in the darkness
is reheasing in her body, hearing-out in her blood
a score touched off in her perhaps
by some words, a few chords, from the stage,
a tale only she can tell.


But there come times—perhaps this is one of them
when we have to take ourselves more seriously or die;
we then have to pull back from the incantations,
rhythms we’ve moved to thoughtlessly,
and disenthrall ourselves, bestow
ourselves to silence, or a severer listening, cleansed
of oratory, formulas, choruses, laments, static
crowning the wires. We cut the wires,
find ourselves in free-fall, as if
our true home were the undimensional
solitudes, the rift
in the Great Nebula.
No one who survives to speak
new language, has avoided this:
the cutting-away of an old force that held her
rooted to an old ground
the pitch of utter loneliness
where she herself and all creation
seem equally dispersed, weightless, her being a cry
to which no echo comes or can ever come.


But in fact we were always like this,
rootless, dismembered: knowing it makes the difference.
Birth stripped our birthright from us,
tore us from a woman, from women, from ourselves
so early on
and the whole chorus throbbing at our ears
like midges, told us nothing, nothing
of origins, nothing we needed
to know, nothing that could re-member us.


Only: that it is unnatural,
the homesickness for a woman, for ourselves,
for that acute joy at the shadow her head and arms
cast on a wall, her heavy or slender
thighs on which we lay, flesh against flesh,
eyes steady on the face of love; smell of her milk, her sweat,
terror of her disappearance, all fused in this hunger
for the element they have called most dangerous, to be
lifted breathtaken on her breast, to rock within her—even if beaten back, stranded again, to apprehend
in a sudden brine-clear though
trembling like the tiny, orbed, endangered
egg-sac of a new world:
This is what she was to me, and this
is how I can love myself
as only a woman can love me.


Homesick for myself, for her—as, later the heatwave
breaks, the clear tones of the world
manifest: cloud, bough, wall, insect, the very soul of light,
homesick as the fluted vault of desire
articulates itself: I am the lover and the loved,
home and wanderer, she who splits
firewood and she who knocks, a strange
in the storm, two women, eye to eye
measuring each other’s spirits each others’
limitless desire,

a whole new poetry beginning here.


Vision begins to happen in such a life
as if a woman quietly walked away
from the argument and jargon in a room
and sitting down in the kitchen, began turning in her lap
bits of yarn, calico and velvet scraps,
laying them out absently on the scrubbed boards
in the lamplight, with small rainbow- colored shells
sent in cotton-wool from somewhere far away
and skeins of milkweed from the nearest meadow
original domestic silk, the finest findings
and the darkblue petal of the petunia,
and the dry darkbrown face of seaweed;
not forgotten either, the shed silver
whisker of the cat,
the spiral of paper-wasp-nest curling
beside the finch’s yellow feather.
Such a composition has nothing to do with eternity,
the striving for greatness, brilliance
only with the musing of a mind
one with her body, experienced fingers quietly pushing
dark against bright; silk against roughness,
putting the tenets of a life together
with no mere will to mastery,
only care for the many-lived, unending
forms in which she finds herself,
becoming now the sherd of broken glass
slicing light in a corner, dangerous
to flesh, now the plentiful, soft leaf
that wrapped round the throbbing finger, soothes the wound;
and now the stone foundation, rockshelf further
forming underneath everything that grows.

(1977)

En livsteaterns Hermes - Antonin Artaud

... är som en trögflytande textmassa som håller på att stelna till i en tillfällig form
(tillräckligt länge för att avsöndra ett verk (samt) tecken, förhoppningsvis)
– all vardaglighet, all yttre påverkan blir klumpande stopp i sammanflytandeprocessen...

i avskildhet, i självsamhet - gör sig textmassan en invikning precis formad efter den sko som Antonin Artaud höll i handen när han hittades död på den psykiatriska kliniken i Ivry den 4 mars 1948.
Jag köttar till invikningen med våra ord. Glassko splittrar.
Förvånas över att han aldrig gjort entré tidigare, inom min iscensättnings rundel.

Artaud som försökte leva sin teater som en förintelsefödelse rit, en initiering till verkligt liv, till det öververkliga i det verkliga:

Teatern måste göra sig till livets jämlike, inte till det individuella livet, den individuella synpunkten på liv, i vilken KARAKTÄRERNA triumferar, utan till en sorts frigjort liv som sopar bort den mänskliga individualiteten och där människan inte är annat än en återspegling.
Att skapa myter är teaterns sanna syfte, att återge livet i ljuset av dess ofantliga universalitet och att ur detta liv utvinna bilder där vi skulle tycka om att känna igen oss själva.

10 dagar innan han dog skrev han i ett brev:

för övrigt
spelar man inte
man handlar
teatern är själva skapelsens tillblivelse

Handlingspoeter genom vars liv och genom vars verk, mysterierna uppstår på nytt... muskel efter muskel, andetag efter andetag, hjärtslag efter hjärtslag… Må märg förenas med märg, led mot led. Sena väx i sena. Helas söndrade ben. Strömma blod. Återkötta.

Rotfrändade orden teori och teater: iscensättningsplatser och kroppar för begrundande, begynnelser... men för sanningar?

Sann teater har alltid tyckts mig vara utövandet av en farlig
och fruktansvärd handling,
där för övrigt teaterns och skådespelets idé är undanröjd
såväl som all vetenskaps, all religions och all konsts idé.
Handlingen som jag talar om siktar mot den sanna organiska
och fysiska förvandlingen av den mänskliga kroppen.
Varför?
Därför att teatern inte är denna sceniska parad där man skenbart
och symboliskt utvecklar en myt
utan denna smältdegel av eld och verkligt kött
där anatomiskt, genom nedtrampandet
av ben, lemmar och stavelser,
kroppar återskapas
och den mytiska akten av en kropps skapande
framträder fysiskt och rakt på sak.



Je voudrais faire un Livre qui dérange les hommes, qui soit comme une porte ouverte et qui les mène où ils n'auraient jamais consenti à aller, une porte simplement abouchée avec la réalité.