Eurydikes tutte återvänd

Jag fiskar på nätet efter en bild av en trebröstad statyett jag 2008 såg på det arkeologiska museet i anslutning till De Stora Gudarnas helgedom på Samothrake. Så kommer jag ihåg att bilden finns i min guidebok. Bilden till höger är från Istanbuls arkeologiska museum. 
Däremot fångade mitt fiskande in en bild av en trebröstad klippsiluett bakom ett litet kapell på just Samothrake. 

Jag läser att kapellet är tillägnat Panagia Krimniotissa som kan översättas till Heliga Maria av Avgrunden. Enligt legenden hittade några fiskare i början av 1700-talet en ikon av jungfru Maria flytande i vattnet utanför Pachia Ammos. De bar in ikonen i en grotta och tände ljus framför den. Nästa dag var ikonen försvunnen men några herdar hittade den i gräset uppe på toppen av klippan där nu kapellet ligger. De bar tillbaka ikonen till grottan men nästa morgon var den försvunnen och återfanns igen på toppen av klippan. Så fortsatte det natt efter natt tills befolkningen byggde ett hus åt ikonen, åt mormor Krimiotissa, som kvinnorna kallar henne här.

Avgrund, abyss på engelska, får mig att tänka på boken Abysmal av Gunnar Olsson, kulturgeograf och professor emeritus vid Uppsala universitet, i synnerhet på det här citatet:

"... how the abyss between the worlds of being and understanding is negotiated. And in the invagination of that abyss lies the palace of Apsu, the hidden but well-established seat of power."

Och då känner jag mig igenkänd:

"Whoever fights monsters should see to it that in the process s/he does not become a monster. And if you gaze long enough into the abyss, the abyss will gaze back inte you."

                                                                                                              Nietzsche

Och då tänker jag att det nog går att sjunga en besvärjande vaggvisa för allt som kan tänkas leva i abyssens, avgrundens urslem:

Vyssanlull koka kittelen full, en kista har trenne figurer
den första den är tro, den andra den är hopp 
den tredje är kärleken den röda

Abyssanlull koka kittelen full, en hona har trenne spenar
den första är subjekt, den andra är objekt
den tredje ar abjektet det stinna

Och då tänker jag att abyssens väletablerad maktsäte skulle kunna imploderar in i, varför inte, Eurydikes tutte, fullsprängd med underjordisk näring.

Orfeus är ju sedan länge - sedan alltid skulle nog Eurydike säga - en uttjänt figur för poietes, den som skapar, utför, fullföljer. mönsterbildar, poetissar...
Orfeus är alltför intrasslad i ordliga snårskogar och tillplattad av styva pärmar.

Och då ser jag bilden av den trebröstade klippan och kapellet tillägnat Heliga Maria av Avgrunden som ett tecken och lutar, litar mig på Gunnar Olssons eurydikiska ord:

"The sign is a map, a weaving together of picture and narrative, a power-filled statement which tells me both where I am and where I should go, indicative and imperative in the same breath. Squeezed into its own minimum the map is a double fold, verb turned to noun, noun to verb."

Och så planerar jag fortsatt resande, åter-resande guidad av min inre karta:

"On the day I was born I became the visible corner of a folded map"

                                                                      Jeanette Winterson

Och då hittar jag följdriktigt bland anteckningar jag håller på att slänga:

Och då vet jag vad music daimoness nynnade på 2020 och vars inledningsord ikonen, mormor Krimniotissa, skulle ha kunnat mummla i grottan:

lift me - lift me from the ground
and don't ever put me down

Madrugada & Ane Brun: Lift me

abjectal interbeing

A kind of librarian spell from 2015. An unintended achievement: I managed to attach the word INTERBEING on the computer screen so the word floated across the library catalog, my blogg and ended up in the strait between Helsingborg and Helsingör.

I had been looking into, bending open the wor(l)d INTERBEING since it corresponds well with my favorite word; the ABJECT, that I read as a rejection of the subject's enclosure and the object's still life (nature morte)... the abject, the unifying splitting...

Thich Nhat Hanh, a vietnamese Zen buddhist monk uses the word INTERBEING as an approximation of the vietnamese tiep hien. It means to be in touch with the reality of the world while continuing on the Buddha's path of enlightenment, to realize and make real in the here-and-now world.

That the word ended up in a map of the strait, Öresund and Helsingborg where I was born, made me associate to this quote by Jeanette Winterson:

On the day I was born I became the visible corner of a folded map.

The screen hopping word could be seen as a sign and I jumped further with the philosophizing geographer Gunnar Olsson and his book Abysmal: A Critique of cartographic reason:

"The sign is a map, a weaving together of picture and narrative, a power-filled statement which tells me both where I am and where I should go, indicative and imperative in the same breath. Squeezed into its own minimum the map is a double fold, verb turned to noun, noun to verb... and in my understanding the most forbidden of everything forbidden is that which refuses to be categorized, that which is neither this nor that, ungraspable forces which do not sit still but hop capriciously about. Aristoteles consequently knew what he did, when he between the two concepts of identity and difference inserted a third position called 'the excluded middle', a non-bridgeable gap which in the same figure unites and separates, liberates and imprisons, an unruly space located beyond the realm of conventional reason; a no man's land of liminality which the well behaved must never enter..."

Rethinking this today and since I am not well behaved, I did and do somersaults in the gap, in the abject, in the interbeing, in the included middle, mapping "IT" in-and-out, and folding myself into another corner of a map, by another strait where I was born, Mycale, and where I will be going very soon...

Images Julie Morstad