I maj i år besökte jag för första gången ön Limnos och blev helt betagen och djupt placentrerad där. Placentrera är mitt verb för att beteckna att en "moderkaka" bildas mellan mig och en plats. Att jag får näring av den platsen, av den platsens ande, Genius loci, och att jag svarar an. Själva moderkakan tar ofta gestalt som en stygnling. Den här gestaltningen skedde på Limnos.
Av en slump hamnade jag i byn Kotsinas och uppe på en klippa fanns en staty av en kvinna med draget svärd, riktat mot himlen; ett minnesmärke över hjältinnan Maroula. År 1478 anföll turkarna fortet i Kotsinas och var nära en seger. Men då Maroula, dottern till den grekiske befälhavaren såg sin far falla, grep hon hans svärd och ledde sina landsmän till seger.
När jag skummade nätet efter information såg jag att Lampadaridou är född i Myrina på Limnos. Fullkroppad i dess Genius loci...
Nu snart åker jag tillbaka till Limnos, för ännu mera placentrerande och för att jag vill fylla mina 66 år, mitt i ruinerna av Artemis helgedom.
Jag hämtar mitt exemplar av Mystisk passage. Det faller upp där jag lagt en bild, kanske en förstygnling. Rubriken av översättaren Ingemar Rhedin:
Avgrund och paradis i ordens utmarker
jag har skrivit till: levde i ögats utmark, som är ord från en dröm jag haft en gång
jag har skrivit till: levde i ögats utmark, som är ord från en dröm jag haft en gång
Jag nätsnubblar över ett relativt nytt publicerat inlägg på YouTube, ett utdrag ur Mystisk Passage på engelska. Här är den svenska översättningen.
ELFTE PASSAGEN
Havet
Från Marmarasjön har mina dagar färdats
Fyllda av fursteöar och gravguld
Därifrån kommer jag som en vit våg
Stående på vindarna
Med en lukt av avgrund och stillsam timme
När havet profetiskt i mina ådror
Målade min vision i havsblått
Därför världen jag ser
En ström av vatten
Och jag rullar med den
För att nå den första källan
Och förenas med droppen
Som innesluter mitt ansikte
Så att jag kan sova
Under andra epokers ådror.
Fyllda av fursteöar och gravguld
Därifrån kommer jag som en vit våg
Stående på vindarna
Med en lukt av avgrund och stillsam timme
När havet profetiskt i mina ådror
Målade min vision i havsblått
Därför världen jag ser
En ström av vatten
Och jag rullar med den
För att nå den första källan
Och förenas med droppen
Som innesluter mitt ansikte
Så att jag kan sova
Under andra epokers ådror.
Slätslipad som en snäcka ur djupet
Bär jag seklerna som sövde mig med sin tystnad
När havet ännu mätte världen
Och den nyfödde guden med sitt finger
"Föreskrev kaos som enda makt
Åt själen"*
Bär jag seklerna som sövde mig med sin tystnad
När havet ännu mätte världen
Och den nyfödde guden med sitt finger
"Föreskrev kaos som enda makt
Åt själen"*
Det är därför jag finner dig under min kropp
När jag innehöll dig
Som ett ord ristat av mykensk hand
På stenen där jag sov
I årtusenden.
När jag innehöll dig
Som ett ord ristat av mykensk hand
På stenen där jag sov
I årtusenden.
Jag lutar mig över hopen av okända nätter
Som flyter den ena i den andra
Som skärvorna av gamla drömmar
Som flyter den ena i den andra
Som skärvorna av gamla drömmar
Och lyssnar till gnisslandet
Och hör mitt liv strömma omflutet
Av drömda landskap där jag existerade
Innan - Minnet minns allt det
Som det för alltid glömt
Och hör mitt liv strömma omflutet
Av drömda landskap där jag existerade
Innan - Minnet minns allt det
Som det för alltid glömt
Jag upphör inte att urholka de förgängliga gränserna
För att det mörka havet skall välla fram
Och ur djupen överräcka till mig
Min sanning
Så att jag absorberas av den havsblå fukten
Som min sista passage.
*Anaxagoras fragment 42
För att det mörka havet skall välla fram
Och ur djupen överräcka till mig
Min sanning
Så att jag absorberas av den havsblå fukten
Som min sista passage.
*Anaxagoras fragment 42
Den avslutande bilden i den visualiserade poesin tar jag med mig in i firandet av de 66 åren.
Och kanske lyssnar jag på den här mitt inne i ruinerna av Artemis tempel: