imaginalt tuttande

 

Alldeles bortglömt: att den/det trebröstade är en av centralgestalterna, en sorts nymf, i stygnlingen jag ibland benämner Svartsols skörd.

Eurydikes tutte återvänd

Jag fiskar på nätet efter en bild av en trebröstad statyett jag 2008 såg på det arkeologiska museet i anslutning till De Stora Gudarnas helgedom på Samothrake. Så kommer jag ihåg att bilden finns i min guidebok. Bilden till höger är från Istanbuls arkeologiska museum. 
Däremot fångade mitt fiskande in en bild av en trebröstad klippsiluett bakom ett litet kapell på just Samothrake. 

Jag läser att kapellet är tillägnat Panagia Krimniotissa som kan översättas till Heliga Maria av Avgrunden. Enligt legenden hittade några fiskare i början av 1700-talet en ikon av jungfru Maria flytande i vattnet utanför Pachia Ammos. De bar in ikonen i en grotta och tände ljus framför den. Nästa dag var ikonen försvunnen men några herdar hittade den i gräset uppe på toppen av klippan där nu kapellet ligger. De bar tillbaka ikonen till grottan men nästa morgon var den försvunnen och återfanns igen på toppen av klippan. Så fortsatte det natt efter natt tills befolkningen byggde ett hus åt ikonen, åt mormor Krimiotissa, som kvinnorna kallar henne här.

Avgrund, abyss på engelska, får mig att tänka på boken Abysmal av Gunnar Olsson, kulturgeograf och professor emeritus vid Uppsala universitet, i synnerhet på det här citatet:

"... how the abyss between the worlds of being and understanding is negotiated. And in the invagination of that abyss lies the palace of Apsu, the hidden but well-established seat of power."

Och då känner jag mig igenkänd:

"Whoever fights monsters should see to it that in the process s/he does not become a monster. And if you gaze long enough into the abyss, the abyss will gaze back inte you."

                                                                                                              Nietzsche

Och då tänker jag att det nog går att sjunga en besvärjande vaggvisa för allt som kan tänkas leva i abyssens, avgrundens urslem:

Vyssanlull koka kittelen full, en kista har trenne figurer
den första den är tro, den andra den är hopp 
den tredje är kärleken den röda

Abyssanlull koka kittelen full, en hona har trenne spenar
den första är subjekt, den andra är objekt
den tredje ar abjektet det stinna

Och då tänker jag att abyssens väletablerad maktsäte skulle kunna imploderar in i, varför inte, Eurydikes tutte, fullsprängd med underjordisk näring.

Orfeus är ju sedan länge - sedan alltid skulle nog Eurydike säga - en uttjänt figur för poietes, den som skapar, utför, fullföljer. mönsterbildar, poetissar...
Orfeus är alltför intrasslad i ordliga snårskogar och tillplattad av styva pärmar.

Och då ser jag bilden av den trebröstade klippan och kapellet tillägnat Heliga Maria av Avgrunden som ett tecken och lutar, litar mig på Gunnar Olssons eurydikiska ord:

"The sign is a map, a weaving together of picture and narrative, a power-filled statement which tells me both where I am and where I should go, indicative and imperative in the same breath. Squeezed into its own minimum the map is a double fold, verb turned to noun, noun to verb."

Och så planerar jag fortsatt resande, åter-resande guidad av min inre karta:

"On the day I was born I became the visible corner of a folded map"

                                                                      Jeanette Winterson

Och då hittar jag följdriktigt bland anteckningar jag håller på att slänga:

Och då vet jag vad music daimoness nynnade på 2020 och vars inledningsord ikonen, mormor Krimniotissa, skulle ha kunnat mummla i grottan:

lift me - lift me from the ground
and don't ever put me down

Madrugada & Ane Brun: Lift me

sufi bröstande

Sadr ad-din Qunawis grav i Konya, Turkiet

Mot slutet av 1980-talet besökte jag ett antal gravar i Konya. Jag höll på att följa en vag främmande sufisk vittring, som samtidigt repellerade och attraherade mig; så ordrikt, så skäggigt och så hanligt.

Jag hade besökt både Rumis och Sem av Tabrizs viloplatser och i den sena, heta eftermiddagen kom jag fram till Sadr ad-din Qunawis grav. Den var tillbommad och höll på att renoveras. Jag satte mig på en bänk utanför och tänkte att jag är fucking skruvad som ränner runt i Turkiet med sniffande, fladdrande näsborrar. Just då kom två unga pojkar i skolkostym och satte sig på bänken mittemot. Den ene pojken tog fram ett stort brunt rektangulärt kuvert och drog fram ett glansigt papper. De lutade samman sina huvuden och såg på det. Sen reste de sig, kastade kuvert och papper i en papperskorg och gick därifrån. När de hade gått kunde jag inte låta bli att titta på vad de hade kastat. Det glansiga pappret var en röntgenbild av en bröstkorg. Jag tydde det som ett tecken, ett meddelande jag inte riktigt förstod.

Alltid främst kroppens förflyttningar och inträffade händelser, därefter uppstöttande inläsning.
Jag läste att Sadr ad-din Qunawi, ses som den tredje polen mellan Rumi, kärlekens pol och Ibn 'Arabi, kunskapens pol. Och att han ofta ska ha upprepat: 

Jag har smakat mjölken från två mödrars bröst.

En av de få verser som tillskrivits Qunawi:

Vägen till sammansmältning är inte vad vi föreställt oss;
Själens värld är inte vad vi trodde.
Källan från vilken Khidr drack livets vatten
Är i vårt eget hem, men vi har begravt det.

Idag tänker jag på röntgenbilden av bröstkorgen, på dess bröstben, sternum: Vilken utmärkt plats för ett tredje bröst att rotslingra sig runt, mitt i skärningspunkten mellan kärleken och kunskapen.

trebröstad galjonsfigur

Sadr ad-din Qunawi, 1209 - 1274, var en av de mest inflytelserika tänkarna inom mystisk eller sufisk filosofi.

Khidr "den gröne", i olika islamiska och icke-islamiska traditioner beskrivs Khidr som en budbärare, profet, en utvald... Väktare över livets vatten, den som lär ut hemlig kunskap, den som hjälper nödställda och en följeslagare till dem som saknar en mentor eller andlig lärare.

Dessutom sägs hen kunna anta rävgestalt... kanske Khidr är oändligt hamnskiftande, skepnadsskiftande...

 

bröstande

But already gills
grow on your breasts.
                                  Gloria Anzaldúa

I slutet av förra året runt min mammas födelse och dödsdag, hade jag extremt svullna, ömmande bröst och några droppar blod rann ur min nedre mun. Jag är alldeles för gammal för någon slags "wannabe menstruant". Jag beställde tid hos läkare och lovade mig själv, att om inget fel hittades, skulle jag aldrig mera betvivla kroppens kommunikativa, poetiska uttalanden. Nu är jag grundligen genomlyst och undersökt och allt ser bra ut. Och jag till-litar min kroppstalighet. Meningsskapande är alltid dubbelsidigt, poetiskt och vetenskapligt. I och:et går det att till-lita och skapa levbar mening.

Så här skrev jag runt min mammas födelse och dödsdag:

Nu börjar det egentliga nya året för mig. Inte så konstigt att jag upplever det så. Min mamma föddes på ljusets första tilltagande dag den 22/12 1920, och ett antal varv senare dog hon på den mörkaste dagen den 21/12. Fullcirklad.
Jag hedrar hennes minne med ord från en poet som kommer från samma finländska moderjord.

Jag flätar ditt hår
en gyllene piska
jag löser ditt hår
löser ur cirkeln
cirkeln är sluten
och upplöst
                   Gurli Lindén

Då kändes det som att mina svullna, ömma bröst gav mjölk på färden ur den fullgångna cirkeln. Det kan också beskrivas som att vatten strömmade genom bröstens gälar och bildade en farled för vidare färd.

But already gills
grow on your breasts.     

Jag var relativt ung när jag märkte att jag på många vis upprepade min mammas liv, men samtidigt gjorde om det och därigenom retroaktivt läkte, sydde samman revor, sår i hennes livsväv. En uppgift jag aktivt tog på mig. Nu är uppgifts cirkeln sluten och upplöst. Hon kan färdas tryggt inlindad i den pimpade livsväven. In i honlighetens tusen sjöars land...

Minns en ramsa jag lärde mig när jag gick en reseledarutbildning på Mallorca 1974:

 "Cojones dijo la marquésa poniendo sus tetas sobre la mesa."
 Testiklar / Stake sa markisinnan och slängde upp brösten på bordet.

Jag blev aldrig någon gruppguide till vindränkta grisfester, men jag påbörjade en egenguidad utforskningsresa av min faktiskt existerande kropp, dess honlighet, dess inlemmande i natur och ande, dess samhälleliga betydelse indränkning och inte minst; dess tolkningsföreträde, dess bemaktande av sig själv...

Ett diande av den/det trebröstade: subjekt-abjekt-objekt

Gloria Anzaldúas dikt:

 

Letting go

It's not enough
deciding to open.

You must plunge your fingers
into your navel, with your two hands
split open,
spill out the lizards and horned toads
the orchids and the sunflowers,
turn the maze inside out.
Shake it.

Yet, you don't quite empty.

Maybe a green phlegm

hides in your cough.

You may not even know
that it's there until a knot

grows in your throat

and turns into a frog.

It tickles a secret smile
on your palate
full of tiny orgasms.

But sooner or later
it reveals itself.
The green frog indiscreetly croaks.
Everyone looks up.

It's not enough

opening once. 

Again you must plunge your fingers

into your navel with your two hands

rip open
drop out dead rats and cockroaches

spring rain, young ears of corn.

Turn the maze inside out.
Shake it.

This time you must let go.
Meet the dragon's open face

and let the terror swallow you.

- You dissolve in its saliva

- no one recognizes you as a puddle

- no one misses you

- you aren't even remembered

and the maze isn't even

of your own making.

You've crossed over.
And all around you space.
Alone.  With nothingness.

Nobody's going to save you.

No one's going to cut you down,

cut the thorns thick around you.

No one's going to storm

the castle walls nor

kiss awake your birth,

climb down your hair.

nor mount you

on the white steed.

There is no one who

will feed the yearning.
Face it. You will have
to do, do it yourself.

And all around you a vast terrain.

Alone.  With night.

Darkness you must befriend if

you want to sleep nights.

Ir's not enough

letting go twice, three times.

a hundred.  Soon everything is

dull, unsatisfacrory.

Night's open face

interests you no longer.

And soon, again, you return

to your element and

like a fish to the air

you come to the open

only between breathings.
But already gills

grow on your breasts.

The spirit of the valley

... or the spirit of the strait ... or ...

Suddenly there was room for a stitchling from way back to hang next to one from last year.
Maybe not so strange, because today I have thought about times when the present folds into the past and thereby echoes the calling of the future.
A kind of ascultation with the ear against the earth...

The spirit of the valley never dies;
This is called the dark female.
The entry into the dark female
Is called the root of heaven and earth.
Tenuous, it seems as if it were there,
Yet use will never exhaust it

Tao Te Ching: Chapter 6
trans. by D.C. Lau & Sarah Allan (1982)
Ma Wang Tui Manuscripts

Vis Ut Sis - The Power of Being

My stitchlings are shorthands for long term translations of the dance in between, the running about - the dis-course in the channels connecting materiality and language

...  bear-ing over

Mission
... att genomstygnsleva mönster och av- och ommönstra, konkret och metRaforiskt

The year of pomegranate reconstruction - seed gathering

Den mest omskrivna av alla ätare av granatäpplekärnor är Persefone. Den mest välkända mytversionen  lyder:

En dag när Demeters dotter plockade blommor på en äng med sina väninnor, sprack jorden upp och underjordens härskare Hades, sprängde fram i en vagn dragen av eldsprutande hästar. Han förde bort Persefone och hon blev underjordens drottning. Hennes moder, Demeter, jordbrukets, sädens och brödets gudinna, var otröstlig och hennes sorg förlamade all växt på jorden. Inget grodde på åkrarna och kvinnornas livmödrar var tomma. Zeus, himmelsguden, var den som lovat bort Persefone till Hades, blev tvungen att bryta sitt löfte och han befallde Hades att låta Persefone återförenas med sin moder på jorden. Men innan Hades släppte iväg sin drottning lurade han henne att äta av ett granatäpple. För om man äter av de dödas mat kan man inte lämna dödsriket. Persefone åt bara sex röddrypande kärnor och efter ett kompromissförslag av Zeus bestämdes att Persefone skulle tillbringa sex månader ovan jord och sex månader under jord.

Så klart är detta bara en av många ordliga mytvarianter - den mest hanliga.

En annan mytingång:
2019 var det tyngsta jag packade inför augustiresan till Samos, gudinnan Heras ö, Margaret Atwoods första poesisamling, Double Persephone, självpublicerad och egenhändigt tryckt.

Mitt oändligt sakta sammanstygnade gorgoniska ådernät vibrerade vid läsningen och jag läste högt för statyerna på Heras tempelområde:

Formal Garden

The girl with the gorgon touch
Stretches a glad hand to each
New piper peddling beds of roses
Hoping to find within her reach

At last, a living wrist and arm
Petals that will cruch and fade
But always she meets a marbled flesh
A fixing eye, a stiffened form
Where leaves turns spear along the glade

Behind, a line of statues stands
All white with the same oval white face
And attitude of outstretched hands
Curved in an all-to-perfect grace.