Hösten 1986 träffade jag på mitt öde i en grotta, i ett berg - hon har varit svårflörtad.
Sagan:
Det var en gång, det kommer en gång, det är nu …
En rik änka som hade tre döttrar. Döttrarna var alla strålande vackra. Den äldsta dotter glänste som solen, mellandottern skimrade som månen och den yngsta dottern gnistrade som en oslipad diamant, en fjärran stjärna Trots döttrarnas strålande uppenbarelser kom inga friare för att uppvakta döttrarna.
En dag kom en mycket gammal gumma, en sierska, som var känd för att förstå sådana här saker till änkans hus. Änkan bjöd gumman på te och godis och frågade henne varför inga unga män dök upp för att uppvakta hennes döttrar.
"Det är riktigt svårt att svara på," sa gumman, "men det kan bara betyda att någon av dina döttrar har fått ett olyckligt öde. Och ett olyckligt öde smittar av sig. Så länge hon befinner sig under ert tak, kommer inga friare hit. Smyg in i flickornas rum på natten. Den som sover med armarna uppsträckta över huvudet är den som bär på ett olyckligt öde”
Änkan smög sig in i döttrarnas rum och såg att den yngsta dottern sov med de tunna armarna uppsträckta över huvudet.
På morgonen hittade den yngsta dottern, Katrin, som hon hette, sin mor gråtande vid köksbordet. Och efter att flickan bönat och bett berättade modern vad sierskan hade sagt.
“Då måste jag gå, så att mitt olyckliga öde slutar att smitta ner mina systrar. Sy in min hemgift i fållen på min kjol. Gråt inte mor, kanske kan jag hitta på ett sätt att blidka mitt öde.”
Och så gick Katrin hemifrån utklädd till nunna. Hon anlände till en stad där hon tog tjänst hos en tyghandlare. Där kunde hon använda sin skicklighet att sy och hon blev snabbt tyghandlarens mest betrodda medarbetare. Men en dag hann hennes olyckliga öde ifatt henne. Ödet blåste in genom husets alla fönster, slog upp alla skåp, drog fram linne, bomull, silke och färdigsydda kläder — och slet allt i tusen tygremsor!
Katrin fick betala för allt det sönderslitna med halva sin hemgift och vandrade vidare.
När solen gick ner kom hon till en stor stad. Där fick hon tjänst hos en glasmästare som gjorde de allra mest förtjusande figurer av glas. Catherines uppgift blev att polera de små mästerverken tills de glänste, skimrade och gnistrade. Men en dag hann hennes olyckliga öde i fatt henne. Ödet for fram så vilt att det lyfta av taket på glasmästarens hus och tjutande for ner bland alla glasfigurerna och krossade dem alla i tusen skärvor!
Catherine betalade för det krossade med resten av sin hemgift och vandrade utblottad vidare.
När solen gick upp kom hon till rikets huvudstad. En ädel dam stå vid ett fönster i sitt palats och såg den den trötta flickan i sin trasiga kläder gå förbi. Damen ropade:
"Vart är du på väg, helt ensam, flicka lilla?"
"Åh! Ädla dam, jag är en fattig flicka, helt utan hemgift som letar efter en plats där jag kan tjäna mitt levebröd. Har du någon användning för mig?"
Damen anställde Katrin och upptäckte att hon var en enastående sagoberätterska. Under sju år, en gång varje vecka, samlades hela hushållet runt eldstaden för att lyssna på Katrin. Till slut berättade Katrin om sitt olyckliga öde som en saga, och den ädla damen förstod att det var Catherines egna berättelse hon fick höra och sa:
“Du måste försöka beveka ditt öde. Alla öden bor i bergen långt bortom. Du måste hitta ödet som är ditt. Varje morgon måste du bära en korg med färskt bröd uppför berget och tre gånger ropa med hög röst: 'O du öde, min härskarinna, ta emot min gåva! Och om hon tar emot brödet från dig så kommer inte olyckan att förfölja dig längre"
Katrin gav sig iväg till bergen långt bortom. Där klättrade hon mödosamt uppför begssluttningen med nybakt bröd i famnen, och knackar på bergväggen. Ett öde visade sig. Hon var ung och vacker och klädd i magnifika kläder som glänste som solen. Hon sa:
”Tyvärr jag är inte ditt öde.”
Samma sak upprepade sig den andra dagen. Ett öde visade sig. Hon var ung och vacker och klädd i magnifika kläder som skimrade som månen. Hon sa:
”Tyvärr jag är inte ditt öde.”
Men den tredje dagen rämnade bergväggen med ett brak. Ett hiskligt fult öde stack ut sin långa näsa och flaxade med sina slitna, stinkande och illasittande kläder. Ödet väste:
“Iväg med dig, du sticker mig i ögonen med ditt gnistrande. Iväg med dig, jag står inte ut med dig!”
“O du öde, min härskarinna, ta emot min gåva!”, rabblade Katrin snabbt tre gånger och såg sitt öde rakt in i hennes skumma, blodsprängda ögon.
“Snälla ta emot mitt bröd, snälla ta emot min gåva…”, sa hon, om och om igen.
Efter vad som kändes som en evighet, blinkade ödet till och grymtade fram:
“Ok då jag tar emot din gåva, jag tar emot ditt bröd.” I utbyte gav hon flickan ett nystan med regnbågsskimrande silkestråd och förmanade henne att bara ge bort nystanet mot dess vikt i guld.
Kort därefter hände det sig att favorit systern till rikets kung skulle gifta sig. Hennes brudklänning var nästan färdigbroderad när den ytterst speciella regnbågsfärgade tråden plötsligt tog slut. En kungörelse utfärdades: Den som kunde frambringa den speciella tråden skulle rikligen belönas.
Katrin tog sitt nystan med regnbågsskimrande silkestråd och skyndade iväg till kungens hov. Hon kom ihåg sitt ödes förmaningen: att bara ge bort nystanet mot dess vikt i guld.
Kungen beordrade fram en våg. I ena vågskålen placerades nystanet och i den andra vågskålen började skattmästaren lägga mynt av guld: ett, två, ett dussin, hundratals mynt, men vågskålarna rörde sig inte ur fläcken.
Kungen blev arg och kastade sin krona på högen av mynt — och se, nu rörde sig vågskålarna lite grann.
“Vad är det här? Trollkonster? Bedrägeri?” Utbrast kungen och så steg han själv upp i vågskålen ovanpå alla mynten och sin krona — och se, nu vägde vågskålarna absolut lika...
Kungen förstod att flickan var hans lika, hans drottning, hans jämställda …
Ja, kanske var hon till och med hans öde.
Just nu syr jag på en stygnling som ska agera sammanhang för trådlingen jag fann i öppningen till Orfeus grotta på Lesbos tidigare i år.
Trådlingen ska inlemmas och utfödas mellan gorgonens ben.
Grottan på Lesbos benämns även med ordet kaos; att gapa, vara vidöppen, avgrund, tomhet... där/här/hänsides kan gorgonen, ödet, oundgängligheten...
föda fram tröskel-sammansmältningen av kaos och kosmos, av oordning och ordning:
kaosmos, som kan bära klivet in i en ny världsordning...
föda fram tröskel-sammansmältningen av kaos och kosmos, av oordning och ordning:
kaosmos, som kan bära klivet in i en ny världsordning...
På pappremsan som håller samman garndockorna som jag använder att stygna fram sammanhanget står "For Tyche Special".
Den grekiska gudinnan Tyche var lyckans, slumpens, försynens och ödets gudinna.
Det finns rim och reson under vardagslivets hinna,
ödestrådar doppade i synkronicitets* vätska...
en sorts glamour... om vi vill...
ödestrådar doppade i synkronicitets* vätska...
en sorts glamour... om vi vill...
och det finns magiska berg
*omständigheter som verkar meningsfullt relaterade men saknar ett orsakssamband