Musa

(Bild: Dick Osseman)

Your task is not to seek for love, but merely to seek and find all the barriers within yourself that you have built against it. — Rumi

Över facebook kom jag till ovan citerade rader.
Igår trasslade jag ut förståelsetrådar fästade i min hjärtklump, i dess fyra gemak...
Snart åker jag till Afrodisias, i Anatolien, till metramorfosens ort. Tillbaks till platsen där jag först hörde plaskandet längst nere i hjärtbrunnen, till platsen där slemkroppen lossnade...

Cirkelns/kärlekens fyrfälts gemak och dess sammansmältningar: jag/själv, jagsjälv/blodslinje, jagsjälv/hon, jagsjälv/han och de expanderande cirklarna i brunnsdjupet...
Hjärtgenomslag: det lilla hjärtat pulserar i takt med det stora

Tänk evighetsbrunnen
är återfunnen:
Det är solen försvunnen
i havet!
Rimbaud (Övers Gunnar Ekelöf)

Motspegling

© 2009 Jake Baddeley

motspegling
någon skrev: att kvinna måste sluta agera förstoringsspegel åt män,
sluta återge dem deras bild fördubblad

i ett sprucket återspeglande
fladdrar reflektioner
av ett böljande
in- och utvaginerande

speculum of the other
other wise

...dance me through the curtains
that our kisses has outworn...
kvinna/man
livets konkreta, materiella metafor
ma terre
för det jordande
porstämmande
hinngenomströmmande mellan
mellan
likt/olikt

/
där det tredje kan födas...
...and you say ok the bridge or someplace later...

Ordgrodsgrop

När jag omläser mina hopsamlade ordvadstenar, utandas deras stenhud plötsligt en bredvid berättelse, en till, en till, en till... textavlande, regenererade ordgrodsgropar...

För många år sedan hade jag en stor dröm: På en smal stig som vindlar upp genom vittrande klippor - vitsolsgarvade - går en vacker ljushårig kvinna. Hon är klädd i en åtsmitande axellös klänning, sydd av våtglittrande ålskinn. En filmrute glamourvamp. Hon tittar på mig över axeln. Blinkar med ett öga och förvandlas ögonblickligen till en groda/padda som håller på att föda, och som föder, föder och föder... yngel i alla utvecklingsstadier flyter, strömmar nerför stigen... jag står i en krälande våtmark...

vattenhål - vattenspegel - imago

En återkommande ordvadsten: Imago en berättelse av Hanna Manush om Maria som förälskade sig i sitt egen spegelbild. (1982)
Ursnitt i min bearbetade beblandade översättning.

Miria
Alena, väldig, vilande i sig själv
svävade gudinnan
med det outsägliga namnet
i avgrundens mörker
före alltings början, -
upplyste
mörkrets böjda spegel
hänfördes
av sin egen bild
drog fram den
och kallade henne "Miria, den vackra".

Tillsammans, överväldigade
brast de ut i evighetens sång
och med sången kom rörelse,
vågor
strömmade ut
och gav form åt världen

Gudinnan
blev fylld av kärlek
svullnade av liv
och med livet
kom olikheten
då Miria
blev alltmera man
en öm kärleksgud
växtkraftens gröna
vinlövsgud
en behornad gud
den vilde jägaren
med solen till ansikte
glödande
men dödsmörk
av längtan

Myten om Narcissus
Myten, spegeln kan bli ett medel att lära känna sig själv, på samma sätt som vattnet lärt människan att känna sig själv.
Spegeln spegelvänder. Återger detsamma men olikt. Är både och. Är helhet och del.
Bli förälskad i dig själv och dra spegelbilden till dig. Kasta jagstenen i vattnet. Rid den expanderande ringvågen. Alla är vi vågor av samma energi och ändå är var våg enastående i sin egen form, sitt eget mönster. Bli förälskad i dig själv och dra spegelbilden till dig. Spegelbilden blir levande genom kärlekens skapande kraft. Kärleken till sig själv är en skapande kraft. Begäret är öppning och frihet, den ursprungliga erotiska energin - är kraftfältet emellan.
Kärlek - en individualiserande kraft som samtidigt, paradoxalt helar åtskillnaden.

Idag rotat gamla bilder ... drar dom till mig och är förälskad...

forts. följer

Le Con d'Irène

Picasso
Fred & Frihet på Louisiana
- ögon, mun, anus
svarta hål
nertrampad kvinna


På natten ser jag uppdrag granskning om fillers
översvullna stumma
läppar
blodlöst kön
svart hål

På tåget dit läste jag Irenes fitta av Louis Aragon som en uppmärksam man hittat i biblioteket:
...Det är inte för ingenting, varken av en slump eller med berått mod, utan av detta uttryck för LYCKA som liknar orgasmen, ändpunkten, upphävandet av varat just när det gått för en, som dessa de yttre blygdläpparnas småsystrar som av en himmelsk välsignelse har fått heta nymfer... franskans nymphe

i nymfernas grotta
läpparnas möte
kvadrerar
tidens sugklockspuls
rytmar
textstränglar
rinner, droppar mellan
mina munnar
fuktar
blöder
fäster
tungflätade lianer
i orddjungeln
vrålande o__djur
dricker

vatten hål

Trotzigs landskap

På tåget från Malmö till Simrishamn. Tänker på resorna från Helsingborg till Simrishamn i slutet av 1990 när pappa låg döende... på texterna av Birgitta Trotzig jag då läste - hur myllan, leran i fårorna mellan hennes textrader återspeglades i landskapet utanför tågfönstret, återspeglades i hans liv som höll på att skrumpna samman i tunga andhämtningar. Då det tunga, klafsiga, sugande, gråsvartbruna fårade landskapet.

Nu alldeles nysprunget grönt, fjunigt hår på en späd skalle. Jorden som en varm skugga. Trotzig dog/framlevde rätt tid: kairos - när evigheten berör nuet.

Pappa med fötterna fasthållna i statarlivets valkiga grepp. Vackraste dansande häradsbetäckaren, med en ihjälfrusen poet i bröstkorgsrummet. När han hade dött ljög jag, sa att han sista önskan var att jordbegravas, den var min... i den öppna kistan la jag en solsten i hans bröstbenshåla.

Några av Trotzigs textrader där jag sådde ner min dotterkärlek (Ur Sjukdomen):
Med fadern,..., var det så att han hatade lera. Och var hade han hamnat i livet?
jo, i lera. Det var hans historia, en historia om lera.
Mardrömmen om leran som sög: ett hål, en virvel som sög, åt - stövlar, kläder, köttet av kroppen, skinnet av benen, bara ett underligt ljudlöst vrål var kvar. Dimman droppade. Raderna löpte ut i dimman. Där stupade världen ner i det oigenkännliga.
...
Han gick.
Och var hamnade han? om inte i betorna likafullt.
Visserligen i andra betor - detta var uppåt Simrishamn.

I landskapet

Det flaxar under skulderbladen. Propellerkraft.Lyfter och dunsar ner hos de som sitter vid tidsbrunnen och dinglar med benen och ordskvätter.





Trotzig:
Min hemlighet var att jag hade tappat tiden. Ty en dag började tiden krympa - som om dagarna hade skinn som kallnad mjölk, det veckade sig och drevs ihop till en skrynklig ö som låg där och flöt på mitt nakna vara. Till sist avlägsnade den sig: först en vit rörlig fläck, sedan en svart flimrande fläck, ja tiden en dansande svart fläck långt bort i synfältets överkant.

Jag plaskar med tårna i ordskvättet - det här känner jag till; glaskroppsavlossning. Glaskroppskistor.
Sen några år tillbaka har jag ett avlossat/avlossnat foster som dunsar runt i höger ögas synfält.