För några veckor sedan åverkade jag kommunal egendom. Jag knäckte alla skivorna i en CD bok, Helen Turstens ???? Jag gjorde det mitt i natten efter att ha vaknat upp ur en gigantisk våldtäckts mardröm. På kvällen hade jag lyssnat igenom en skiva - packad med non sense. Språket våldfört av omening. Tömt på varje imaginativ vind. Jag hade upplåtit mitt hjärnrum för ickemening, ickeberöring... "Hon ville det själv!"
Kunskapande sker inifrån, kräver offer - och ja, lika lite som vi äter bara för att äta, drömmer vi bara för att drömma.
Jag spolar mig ren med levande ord, vatten som bubblar och fräser av organismer, organeller...
Lispector:
För nu menar jag allvar, jag håller inte på och leker med ord. Jag förkroppsligar mig i de vällustiga och obegripliga meningarna som slingrar sig bortom orden. Och en tystnad stiger subtilt upp från sammanstötningen mellan meningarna.
Skriver är alltså vad man gör när man använder ordet som bete: ordet som fiskar vad som inte är ord. När detta icke-ord - mellan raderna - hugger betet har någonting blivit skrivet... Jag vill inte känna den fruktansvärda begränsningen som det innebär att leva enbart av vad som kan vara begripligt...
Jag vet vad det är jag sysslar med: jag räknar ögonblicken som droppar och är stinna av blod... alltsammans badande i ett grovt och snett ljus från ett mytiskt kön...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar