den tredje teatern

 

den delade talerätten                                                           brottmål
samstämmigheten
växelsången

"For you I have come out of myself to perform life without a mask,
 at the deepest level of myself."

vem kommer först?

jag självad    duo hoanatolisk
skälvd           j/ordad   

"... a whole theatre of irresistible contradictions."

ekande röstande
grottande
brottande
berg

"The voice is like a mountain with caves.
Go into all the different caves there are."

 

Kärleken begär att detta tal ska dansas fram

Vår mittpunkt för dansen, en stygnling från den 16 januari, inspirerad av 
förmödrars framstygnande av livskraft, väki, i synnerhet
honlighets makten... äggande "on the edge"

Den 1 mars samtalade vi runt temat Hemligheter på vägen och dansade fram den mest uppenbara, och därmed också den mest lätt förbisedda hemligheten: kärleken.

Kärleken som hemlighetstillstånd i den betydelse poeten Novalis tecknade: Ett tillstånd där åtskillnaden mellan människa och värld slätas ut, så att världen kan avteckna sig själv genom människans medvetande.

Vår cirkel med tretton deltagare, slingrade sig runt och mellan orden i Leonard Cohens musik. Och för mig blev det kristallklart att orsaken till att jag helst skapar danshändanden till musik med poetiska texter, är att detta utgör en motrörelse mot språkets förtingligande, mot ordstenandet av det levande, pulserande, köttiga livet. Från bokstavlighet till kroppstalighet.

Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk
for jag till den snötäckta ön.
Det vilda har inga ord.
De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll!
Jag stöter på spåren av råjursklövar i snön.
Språk men inga ord.
                                       Tomas Tranströmer

I vår dansande cirkels mandala, på dess tröskgolv, avskalas stelnade läpprörelse-ord och deras pulserande innanmäten översätts till kropp.

I varje ord pulserar ett hjärta.
                   Clarice Lispector

Lispectors djuphavsfiske i språket, själen, filosofin, kärleken, konsten, går bakom ordens fasader. Avskinnar...

Leonard Cohen och Clarice Lispector förenas i ett sprakande, språkande Halleluja:
Han:

Men lyssna käraste, kärleken är inte nån sorts segermarsch
Den är ett kallt, det är ett sprucket Halleluja

Hon:
Det är med en sådan innerlig glädje. Det är ett sådant halleluja. Halleluja, ropar jag, halleluja som smälter samman med separationssmärtans allra mörkaste mänskliga tjut, men som trots det är ett skrik av djävulsk lycka. För ingen håller mig tillbaka längre. Jag har fortfarande kvar min förmåga att resonera förnuftigt - jag har läst, matematik, som är förnuftets vansinne - men nu är det plasman jag vill ha - jag vill livnära mig direkt av placentan. Jag är en smula rädd, fortfarande rädd att ge mig hän eftersom nästa ögonblick är det okända. Skapas nästa ögonblick av mig? eller skapar det sig självt?

Detta samstämda halleluja för det levande språket, kärlekens tal, kan placentreras rakt ner till 1200-talet och den dansande kärlekens poet, Jalal ud-din Rumi:

Genom din kärlek är alla mina hårstrån vers och poesi,
Genom din smak är hela min kropp ett honungsfyllt fat.

...

Kärleken begär att detta tal ska fram;
när nu spegeln teg, vad var det den förnam?
Vet du varför hjärtats spegel inget gav?
Från dess yta inte rosten slipats av.

Kära vänner, lyss till vad som här förtäljs:

sanningen om det som i vårt hjärta dväljs!

I förhållande till Rumis ord kan de danshändanden jag initierar, ses som en sorts rostbekämpning...

 

j/ord

 

Morgonsolen belyser den intensifierade alltid pågående, språkande processen:

Stynglingars förverkligande i ord och processens varför då, då:

David Abram:"... the task is that of taken up the written word, with all of its potency, and patiently, carefully writing language back into the land. Our craft is that of releasing the buded, earthly intelligence of our words..."

mellanbröstad

Idag sken solen. Den nästan mitt i staden skogen var nästan alldeles tom.
Jag gick till mitt speciella träd som jag gillar att tå-rot flörta med
och kläcka lövade tankar tillsammans med. 
Jag gick genom portalen av sammanlindande ungträd och ställde mig i försänkningen på stenen med sina två bröstliknande kullar och lystrade plötsligt till, på slumpspelande Spotify 

"... until we find a bridge across forever, until this grand illusion brings us home..."

Och plötsligt var ögonblicket där
Det avhöljande
Nuets härvaro
Dåets och Kommandets 

Bortvaro

I försänkningen
Mellan

"... You're a part of me, and I'm a part of you..."

Inlemmad

Glenn Frey - Part Of Me, Part Of You

hemlighållare på vägen

 

ur The Red Book: Liber Novus

"Det är viktigt att ha en hemlighet, och en aning om något man inte kan veta. Det fyller ens liv med något överpersonligt, något numinöst... Det oväntade och osannolika tillhör denna värld. Bara då är livet helt."

En mening, en fråga, läst way back lyckades knocka mig rakt i solar plexus: "Vilken myt lever du?" Sen dess har C.G. Jung varit en tankehållare, en hemlighållare att hålla i handen ibland...
För mig en mytograf och en sorts poet, inte vetenskapsman och analytiker/terapeut...

imaginalt tuttande

 

Alldeles bortglömt: att den/det trebröstade är en av centralgestalterna, en sorts nymf, i stygnlingen jag ibland benämner Svartsols skörd.

Eurydikes tutte återvänd

Jag fiskar på nätet efter en bild av en trebröstad statyett jag 2008 såg på det arkeologiska museet i anslutning till De Stora Gudarnas helgedom på Samothrake. Så kommer jag ihåg att bilden finns i min guidebok. Bilden till höger är från Istanbuls arkeologiska museum. 
Däremot fångade mitt fiskande in en bild av en trebröstad klippsiluett bakom ett litet kapell på just Samothrake. 

Jag läser att kapellet är tillägnat Panagia Krimniotissa som kan översättas till Heliga Maria av Avgrunden. Enligt legenden hittade några fiskare i början av 1700-talet en ikon av jungfru Maria flytande i vattnet utanför Pachia Ammos. De bar in ikonen i en grotta och tände ljus framför den. Nästa dag var ikonen försvunnen men några herdar hittade den i gräset uppe på toppen av klippan där nu kapellet ligger. De bar tillbaka ikonen till grottan men nästa morgon var den försvunnen och återfanns igen på toppen av klippan. Så fortsatte det natt efter natt tills befolkningen byggde ett hus åt ikonen, åt mormor Krimiotissa, som kvinnorna kallar henne här.

Avgrund, abyss på engelska, får mig att tänka på boken Abysmal av Gunnar Olsson, kulturgeograf och professor emeritus vid Uppsala universitet, i synnerhet på det här citatet:

"... how the abyss between the worlds of being and understanding is negotiated. And in the invagination of that abyss lies the palace of Apsu, the hidden but well-established seat of power."

Och då känner jag mig igenkänd:

"Whoever fights monsters should see to it that in the process s/he does not become a monster. And if you gaze long enough into the abyss, the abyss will gaze back inte you."

                                                                                                              Nietzsche

Och då tänker jag att det nog går att sjunga en besvärjande vaggvisa för allt som kan tänkas leva i abyssens, avgrundens urslem:

Vyssanlull koka kittelen full, en kista har trenne figurer
den första den är tro, den andra den är hopp 
den tredje är kärleken den röda

Abyssanlull koka kittelen full, en hona har trenne spenar
den första är subjekt, den andra är objekt
den tredje ar abjektet det stinna

Och då tänker jag att abyssens väletablerad maktsäte skulle kunna imploderar in i, varför inte, Eurydikes tutte, fullsprängd med underjordisk näring.

Orfeus är ju sedan länge - sedan alltid skulle nog Eurydike säga - en uttjänt figur för poietes, den som skapar, utför, fullföljer. mönsterbildar, poetissar...
Orfeus är alltför intrasslad i ordliga snårskogar och tillplattad av styva pärmar.

Och då ser jag bilden av den trebröstade klippan och kapellet tillägnat Heliga Maria av Avgrunden som ett tecken och lutar, litar mig på Gunnar Olssons eurydikiska ord:

"The sign is a map, a weaving together of picture and narrative, a power-filled statement which tells me both where I am and where I should go, indicative and imperative in the same breath. Squeezed into its own minimum the map is a double fold, verb turned to noun, noun to verb."

Och så planerar jag fortsatt resande, åter-resande guidad av min inre karta:

"On the day I was born I became the visible corner of a folded map"

                                                                      Jeanette Winterson

Och då hittar jag följdriktigt bland anteckningar jag håller på att slänga:

Och då vet jag vad music daimoness nynnade på 2020 och vars inledningsord ikonen, mormor Krimniotissa, skulle ha kunnat mummla i grottan:

lift me - lift me from the ground
and don't ever put me down

Madrugada & Ane Brun: Lift me