Här ordsätter jag fragment av den översatta, avlyssnade, genomlevda och levrade rösten från platsen mellan, från det trinitäras terräng. Området mellan subjektets inhägnad och objektets bårhus. Och återger terrängens (klyftans) litterära speglingar och vindlande spår.
She hungered for a different story - one to respell the world she knew
Fotnavlad
What we seek is love itself, revealed now and again in human form, but pushing us beyond our humanity into animal instinct and god-like success. There is no love that does not pierce the hands and feet... Jeanette Winterson. Love, the deadly wound from which my life slowly bleeds, there I am preserved ...Birgitta Trotzig
"Det är viktigt att ha en hemlighet, och en aning om något man inte kan veta. Det fyller ens liv med något överpersonligt, något numinöst... Det oväntade och osannolika tillhör denna värld. Bara då är livet helt."
En mening, en fråga, läst way back lyckades knocka mig rakt i solar plexus: "Vilken myt lever du?" Sen dess har C.G. Jung varit en tankehållare, en hemlighållare att hålla i handen ibland... För mig en mytograf och en sorts poet, inte vetenskapsman och analytiker/terapeut...
Jag fiskar på nätet efter en bild av en trebröstad statyett jag 2008 såg på det arkeologiska museet i anslutning till De Stora Gudarnas helgedom på Samothrake. Så kommer jag ihåg att bilden finns i min guidebok. Bilden till höger är från Istanbuls arkeologiska museum. Däremot fångade mitt fiskande in en bild av en trebröstad klippsiluett bakom ett litet kapell på just Samothrake.
Jag läser att kapellet är tillägnat Panagia Krimniotissa som kan översättas till Heliga Maria av Avgrunden. Enligt legenden hittade några fiskare i början av 1700-talet en ikon av jungfru Maria flytande i vattnet utanför Pachia Ammos. De bar in ikonen i en grotta och tände ljus framför den. Nästa dag var ikonen försvunnen men några herdar hittade den i gräset uppe på toppen av klippan där nu kapellet ligger. De bar tillbaka ikonen till grottan men nästa morgon var den försvunnen och återfanns igen på toppen av klippan. Så fortsatte det natt efter natt tills befolkningen byggde ett hus åt ikonen, åt mormor Krimiotissa, som kvinnorna kallar henne här.
Avgrund, abyss på engelska, får mig att tänka på boken Abysmal av Gunnar Olsson, kulturgeograf och professor emeritus vid Uppsala universitet, i synnerhet på det här citatet:
"... how the abyss between the worlds of being and understanding is negotiated. And in the invagination of that abyss lies the palace of Apsu, the hidden but well-established seat of power."
Och då känner jag mig igenkänd:
"Whoever fights monsters should see to it that in the process s/he does not become a monster. And if you gaze long enough into the abyss, the abyss will gaze back inte you."
Nietzsche
Och då tänker jag att det nog går att sjunga en besvärjande vaggvisa för allt som kan tänkas leva i abyssens, avgrundens urslem:
Vyssanlull koka kittelen full, en kista har trenne figurer den första den är tro, den andra den är hopp den tredje är kärleken den röda
Abyssanlull koka kittelen full, en hona har trenne spenar den första är subjekt, den andra är objekt den tredje ar abjektet det stinna
Och då tänker jag att abyssens väletablerad maktsäte skulle kunna imploderar in i, varför inte, Eurydikes tutte, fullsprängd med underjordisk näring.
Orfeus är ju sedan länge - sedan alltid skulle nog Eurydike säga - en uttjänt figur för poietes, den som skapar, utför, fullföljer. mönsterbildar, poetissar... Orfeus är alltför intrasslad i ordliga snårskogar och tillplattad av styva pärmar.
Och då ser jag bilden av den trebröstade klippan och kapellet tillägnat Heliga Maria av Avgrunden som ett tecken och lutar, litar mig på Gunnar Olssons eurydikiska ord:
"The sign is a map, a weaving together of picture and narrative, a power-filled statement which tells me both where I am and where I should go, indicative and imperative in the same breath. Squeezed into its own minimum the map is a double fold, verb turned to noun, noun to verb."
Och så planerar jag fortsatt resande, åter-resande guidad av min inre karta:
"On the day I was born I became the visible corner of a folded map"
Jeanette Winterson
Och då hittar jag följdriktigt bland anteckningar jag håller på att slänga:
Och då vet jag vad music daimoness nynnade på 2020 och vars inledningsord ikonen, mormor Krimniotissa, skulle ha kunnat mummla i grottan:
lift me - lift me from the ground and don't ever put me down
Mot slutet av 1980-talet besökte jag ett antal gravar i Konya. Jag höll på att följa en vag främmande sufisk vittring, som samtidigt repellerade och attraherade mig; så ordrikt, så skäggigt och så hanligt.
Jag hade besökt både Rumis och Sem av Tabrizs viloplatser och i den sena, heta eftermiddagen kom jag fram till Sadr ad-din Qunawis grav. Den var tillbommad och höll på att renoveras. Jag satte mig på en bänk utanför och tänkte att jag är fucking skruvad som ränner runt i Turkiet med sniffande, fladdrande näsborrar. Just då kom två unga pojkar i skolkostym och satte sig på bänken mittemot. Den ene pojken tog fram ett stort brunt rektangulärt kuvert och drog fram ett glansigt papper. De lutade samman sina huvuden och såg på det. Sen reste de sig, kastade kuvert och papper i en papperskorg och gick därifrån. När de hade gått kunde jag inte låta bli att titta på vad de hade kastat. Det glansiga pappret var en röntgenbild av en bröstkorg. Jag tydde det som ett tecken, ett meddelande jag inte riktigt förstod.
Alltid främst kroppens förflyttningar och inträffade händelser, därefter uppstöttande inläsning. Jag läste att Sadr ad-din Qunawi, ses som den tredje polen mellan Rumi, kärlekens pol och Ibn 'Arabi, kunskapens pol. Och att han ofta ska ha upprepat:
Jag har smakat mjölken från två mödrars bröst.
En av de få verser som tillskrivits Qunawi:
Vägen till sammansmältning är inte vad vi föreställt oss; Själens värld är inte vad vi trodde. Källan från vilken Khidr drack livets vatten Är i vårt eget hem, men vi har begravt det.
Idag tänker jag på röntgenbilden av bröstkorgen, på dess bröstben, sternum: Vilken utmärkt plats för ett tredje bröst att rotslingra sig runt, mitt i skärningspunkten mellan kärleken och kunskapen.
trebröstad galjonsfigur
Sadr ad-din Qunawi, 1209 - 1274, var en av de mest inflytelserika tänkarna inom mystisk eller sufisk filosofi.
Khidr "den gröne", i olika islamiska och icke-islamiska traditioner beskrivs Khidr som en budbärare, profet, en utvald... Väktare över livets vatten, den som lär ut hemlig kunskap, den som hjälper nödställda och en följeslagare till dem som saknar en mentor eller andlig lärare.
Dessutom sägs hen kunna anta rävgestalt... kanske Khidr är oändligt hamnskiftande, skepnadsskiftande...
But already gills grow on your breasts. Gloria Anzaldúa
I slutet av förra året runt min mammas födelse och dödsdag, hade jag extremt svullna, ömmande bröst och några droppar blod rann ur min nedre mun. Jag är alldeles för gammal för någon slags "wannabe menstruant". Jag beställde tid hos läkare och lovade mig själv, att om inget fel hittades, skulle jag aldrig mera betvivla kroppens kommunikativa, poetiska uttalanden. Nu är jag grundligen genomlyst och undersökt och allt ser bra ut. Och jag till-litar min kroppstalighet. Meningsskapande är alltid dubbelsidigt, poetiskt och vetenskapligt. I och:et går det att till-lita och skapa levbar mening.
Så här skrev jag runt min mammas födelse och dödsdag:
Nu börjar det egentliga nya året för mig. Inte så konstigt att jag upplever det så. Min mamma föddes på ljusets första tilltagande dag den 22/12 1920, och ett antal varv senare dog hon på den mörkaste dagen den 21/12. Fullcirklad. Jag hedrar hennes minne med ord från en poet som kommer från samma finländska moderjord.
Jag flätar ditt hår en gyllene piska jag löser ditt hår löser ur cirkeln cirkeln är sluten och upplöst Gurli Lindén
Då kändes det som att mina svullna, ömma bröst gav mjölk på färden ur den fullgångna cirkeln. Det kan också beskrivas som att vatten strömmade genom bröstens gälar och bildade en farled för vidare färd.
But already gills grow on your breasts.
Jag var relativt ung när jag märkte att jag på många vis upprepade min mammas liv, men samtidigt gjorde om det och därigenom retroaktivt läkte, sydde samman revor, sår i hennes livsväv. En uppgift jag aktivt tog på mig. Nu är uppgifts cirkeln sluten och upplöst. Hon kan färdas tryggt inlindad i den pimpade livsväven. In i honlighetens tusen sjöars land...
Minns en ramsa jag lärde mig när jag gick en reseledarutbildning på Mallorca 1974:
"Cojones dijo la marquésa poniendo sus tetas sobre la mesa." Testiklar / Stake sa markisinnan och slängde upp brösten på bordet.
Jag blev aldrig någon gruppguide till vindränkta grisfester, men jag påbörjade en egenguidad utforskningsresa av min faktiskt existerande kropp, dess honlighet, dess inlemmande i natur och ande, dess samhälleliga betydelse indränkning och inte minst; dess tolkningsföreträde, dess bemaktande av sig själv...
Ett diande av den/det trebröstade: subjekt-abjekt-objekt
Gloria Anzaldúas dikt:
Letting go
It's not enough deciding to open.
You must plunge your fingers into your navel, with your two hands split open, spill out the lizards and horned toads the orchids and the sunflowers, turn the maze inside out. Shake it.
Yet, you don't quite empty.
Maybe a green phlegm
hides in your cough.
You may not even know that it's there until a knot
grows in your throat
and turns into a frog.
It tickles a secret smile on your palate full of tiny orgasms.
But sooner or later it reveals itself. The green frog indiscreetly croaks. Everyone looks up.
It's not enough
opening once.
Again you must plunge your fingers
into your navel with your two hands
rip open drop out dead rats and cockroaches
spring rain, young ears of corn.
Turn the maze inside out. Shake it.
This time you must let go. Meet the dragon's open face
and let the terror swallow you.
- You dissolve in its saliva
- no one recognizes you as a puddle
- no one misses you
- you aren't even remembered
and the maze isn't even
of your own making.
You've crossed over. And all around you space. Alone. With nothingness.
Nobody's going to save you.
No one's going to cut you down,
cut the thorns thick around you.
No one's going to storm
the castle walls nor
kiss awake your birth,
climb down your hair.
nor mount you
on the white steed.
There is no one who
will feed the yearning. Face it. You will have to do, do it yourself.
Suddenly there was room for a stitchling from way back to hang next to one from last year. Maybe not so strange, because today I have thought about times when the present folds into the past and thereby echoes the calling of the future. A kind of ascultation with the ear against the earth...
The spirit of the valley never dies; This is called the dark female. The entry into the dark female Is called the root of heaven and earth. Tenuous, it seems as if it were there, Yet use will never exhaust it
Tao Te Ching: Chapter 6 trans. by D.C. Lau & Sarah Allan (1982) Ma Wang Tui Manuscripts
My stitchlings are shorthands for long term translations of the dance in between, the running about - the dis-course in the channels connecting materiality and language
... bear-ing over
Mission ... att genomstygnsleva mönster och av- och ommönstra, konkret och metRaforiskt
