Antända liv

Bibliotekets böcker blankar sig, spegelfar och rutschkanar mig

... nu glidler jag längs Ulf I. Erikssons ordlingar, mjuklandar i fjädrande igenkännande kloskakning:

"För Emilia Fogelklou (född 1878 i Simrishamn) handlar det - från början till slut - om att överskrida gränser, inre och yttre. Spränga formerna, koderna för vår civilisationskulturs dödliv.

Spräcka jagets hölje, overklighetens livstomma skal: Jag fattar det som är olika mig själv. Och hela den övriga världen får nytt skimmer och nya möjligheter... skapelsetillstånd i själen...

Livsbejakelse och "innerlighet"... innanför ordningarnas godtyckliga gränsdragningar och dödsmärkta dualismer; en helhets-erfarenhet.

Levande, inte instängd i "ordskåp", före system och begreppsvärld; illuminationens rymd och "livsbölja" innanför jagets spindelnät, under de om-skrivande, övertäckande bilderna.

incarnated fleshed out library

Old notes to savour with the morning coffee:

The alphabet of my DNA shapes certain words, but the story is not told. I have to tell it myself.
What is it that I have to tell myself again and again?
That there is always a new beginning, a different end.
I can change the story.
I am the story.
Begin...

(Jeanette Winterson)

In my workplace, the library, someone dug up an artwork the other day, and placed it at the information counter. The words on it:
New spring
according to
thy own lust


I am an incarnated fleshed out library...

bröstkorgar

Dagens blickfångst i biblioteket

HJÄRTA

Himlen lyser
en mans bröstkorg öppnas
och ett djurs hjärta
sänks ner i den

Och vi får bevisat
det vi alltid vetat: allt är lekamligt
som fingrar som flätas in i fingrar eller ordet
jag skriver ner och kysser

Måtte djurets hjärta
slå länge i människan
och människan förstå denna händelse
inte som en stöld, utan som ett under



(Steinar Opstad:
Den lyckligaste av alla ensamheter)

Jag läste intressant textskaparinspiration idag: att demontera jaget, att fräta sönder galler...
Tänker på en dröm där en agressiv dvärg, utklädd till en minikopia av någon av de tre musketörerna, lömskt kikar på mig under hattens röda plymer och väser:
Ska hon inte dö snart!?
Drömmen är gammal. Hoppas han/hon växt till sig.

14 juni, lördag

Jag läste en intressant artikel av Edmund Wilson om "Mr Eliot" i The New Yorker för den 24 maj 1958. Wilson skriver om T.S Eliot:
"Om kanske ingen annan diktare är Cocteaus bon mot, att konstnären är ett slags fängelse ur vilket konstverket rymmer, så träffande."
Wilson talar om Eliots inre tvång att skriva, han skrev under tvång - som vi gör.

(Ur Hilda Doolittles Slut på pinan, Minnen av Ezra Pound.)

Whilde visdom

Hittar på mitt tangentbord när jag kommer till biblioteket:
Mitt enda brott mot mänskligheten är att jag tror på människan.
av Stefan Whilde.

Det är förvaltningens vaktmästare som lämnat den där.
I fredags hade vi pratat om liv, mening, kunskap, makt...

I min formella inträdesbiljett till biblioteksrummet, magisteruppsatsen, står:

"Den kunskapsteoretiska medvetenhet som XXX efterfrågar i forskarsamfundet anser vi även ska ingå i bibliotekariers proffesionalitet genom att en kunskapsteoretisk hållning tillämpas i förhållande till det konkreta och vardagliga biblioteksarbetet... För oss är det viktigt att ifrågasätta vad vi gör när vi gör som vanligt, när vi utövar inarbetade arbetsrutiner, för i vår diskursiva feminism är inget oskyldigt, i betydelsen, befriat från makt."

Under mina tolv år som bibliotekarie har jag aldrig inom tjänsten, varit involverad i ett lustfyllt och seriöst utforskande samtal om kunskap, språk, mening, vision, erfarande, lust, människovärde, demokrati, kropp...
i förhållande till biblioteket som institution, som samhällelig företeelse...

utom med vaktmästaren...
utom med berättelserna som lever i böcker, filmer, musik, besökare...

Dags att riva sönder biljetter... och sluta förvalta och istället börja alstra och bemakta

Ur Whildes bok:

Visdom gråter när kunskap styr.

Sophia,visdomens honlighet, Celsius bibliotek i Efesos

ropande verk och verklighet...

Winterson:

Hennes inre är ett glupande skri före Ordets ankomst. Hon har inget namn på natten, inget namn på dagen, inget namn på de ting hon fruktar. Namnlösa ting har makten över henne.

Ordet kallar på henne. Ordet som är ande, ordet som är andning, ordet som hänger världen på sin krok.


Det glupska livsbejakande skriket, ropet
natur
inom likväl som utom
natur
ur en människostrupe
i samklang
medljudande
natur
ett samvetande
samordande


Intet ropas till det anropade självet,
utan i stället uppropas/kallas/detta
i riktning mot sig självt,
dvs till sitt innerligast egna kunna-vara. (Heidegger)

Skrikets, ropets genljudande process hos August Strindberg:

Vem är det som ropar? Ingen, ty husets invånare sova.
En lek av demoner!
En poetisk metafor som kanske innesluter hela sanningen.


Nu faller blicken på en titel i bibliotekets nyhetshylla:
Ett Kristalliskt rop dikter i urval. William Butler Yeats...

jag en ropande
och ropad
flätar
roprep
hopp-rep

hubris

“perhaps the greatest challenge to thinking women is the challenge to move from the desire for safety and approval to the most "unfeminine" quality of all -- that of intellectual arrogance, the supreme hubris which asserts to itself the right to reorder the world. The Hubris of the god makers, the hubris of the male-system builders.”

― Gerda Lerner (April 30, 1920 – January 2, 2013) was a historian, author and teacher. Lerner was one of the founders of the field of women's history.

Hubris

...to thinklive other-wise, to thinklive body- and brain-wise, to build courage/strength/knowledge/ability/self/love/trust...
to invaginate in order to be able to re-tell/spell and remythologize a suffocating, borocrazed, lethal reality...
into vibrating, inter/intra connected wor(l)ds...

nothing less