Todays findling in the library

When I was in Samos I learned that a small island in the strait between Samos and Turkey had been up for rent. The only thing on the island was a lighthouse.



Today my sensing librarian hand happened to pick out Lighthousekeeping by Jeanette Winterson. I didn't reread it. I went for the beginning and the end:

"Remember you must die" (Muriel Spark)
"Remember you must live" (Ali Smith)
...
I stayed at the lighthouse until the day was done. As I left the sun was setting, and the full moon was rising on the other side of the sky. I stretched out my hands, holding the falling sun in one hand, and the climbing moon in the other, my silver and gold, my gift from life.
My gift of life.
My life is a hesitation in time. An opening in a cave.
A gap for a word.

These were my stories - flashes across time.

I'll call you, and we'll light a fire, and drink some wine, and recognize each other in the place that is ours.
Don't wait. Don't tell the story later.
Life is so short. This stretch of sea and sand, this walk on the shore, before the tide covers everything we have done.
I love you
The three most difficult words in the world.
But what else can I say?

Nära det vilda hjärtat

Clarice Lispector: Nära det vilda hjärtat, ordlingar saxade ur bokens slutsidor och som jag sakta genom åren speglande instygnat... metraforiskt och konḱret:

”Det som reste sig i henne var inte mod, hon var bara substans, mindre än mänsklig. Hur skulle hon kunna vara hjälte och vilja besegra saker? Hon var inte kvinna, hon fanns till och det som fanns inom henne var rörelser som lyfte upp henne i ständig förändring. Kanske hade hon någon gång med sin vilda kraft gjort om luften omkring sig och ingen skulle någonsin märka det, kanske hade hon med sin andning skapat ett nytt ämne utan att veta det, hon bara kände vad hennes lilla kvinnohuvud aldrig skulle kunna förstå.”


det frivilliga huvudoffret
den dränerade och sönderfrätta
tankemakten
avhuggen

frälsande halshuggning
helande klyvning
i

!
i
könssjukdomens variga teckensårs kanter:
manligt, kvinnligt

man, kvinna

emellan

framstöts
framstygnas

ny teckenrymd
nytt levnadsrum

”Skaror av heta tankar sköt upp och spred sig i hennes skrämda kropp och det viktiga med dem var att de dolde en vital impuls, det viktiga med dem var att i samma sekund som de uppstod bildades den blinda och sanna substansen, som växte och sköt upp som en luftbubbla på vattnets yta och nästan sprack…
En dag kommer allt jag gör att vara blint, säkert omedvetet, och det kommer att trampa på mig, på min sanning…, framför allt kommer det att komma en dag då alla mina rörelser kommer att vara skapande och födelse, jag kommer att bryta sönder alla nej som finns inuti mig...

jag ska resa inom mig det jag en dag är, på ett tecken från mig kommer mina vågor att höja sig mäktiga, rent vatten som dränker mina tvivel och mitt medvetande, jag kommer att vara stark som själen hos ett djur och när jag talar kommer jag inte att tala med övervägda och långsamma ord, inte ytligt kända, inte ord fulla av önskan att vara mänskliga, inte det förgångna som gnager på framtiden! det jag säger kommer att ljuda helt och oundvikligt! jag kommer inte att ha plats inne i mig själv för den person som vet att tiden finns, att människorna och dimensionerna finns, jag kommer inte ens att ha plats för någon som märker att jag skapar ögonblick för ögonblick, inte ögonblick för ögonblick: alltid sammansmält, först då kommer jag att leva, först då kommer jag att leva större än när jag var barn, jag kommer att vara brutal och knölig som en sten, jag kommer att vara lätt och otydlig som det man känner men inte förstår, jag kommer att slå över mig själv i vågor…

det räcker med att jag förverkligar mig själv och då kommer ingenting att kunna hindra mig när jag går mot döden utan rädsla, från varje strid eller vila kommer jag att resa mig stark och vacker som en unghäst.”

POEISIS

ORD - Födelsedagsfrukostrerar i badet

Bild: Beckie Kravetz, Daphne the moment Apollon... 1999

Orden bådade samman vind på den tiden
det vet jag nu


...


Hon ingick avtal med det första trädet
en ek om jag minns rätt
den som kom först drack havet


...




Varifrån kommer orden?
vilka ljud gneds mot varandra
så att de blev till
vid vilken flinta tände de sin veke
vilka vindar förde dem till våra munnar

Deras förflutna är sorl av återhållen tystnad
gny från smältande materia
grymtande från skämt vatten

Ibland
smalnar de till skrik
vidgar sig i klagan
blir till tjut mot rutorna i döda hus
kristalliseras till sorgekorn på dödas läppar
fastnar på en fallen stjärna
gräver sig ner i intet
suger upp vilsna själar

Orden är tårar av sten
nycklar till begynnelsens portar
de muttrade i grottorna
lånade stormen sitt dån
sin tystnad åt brödet
som levande stoppats i ugn

Vénus Khoury-Ghata

Imorgon åker jag till min jordord/ordjord

oförberedelse

Sitter på jobb och försöker förbereda en intensiv vecka. Fastnar i att följa döende flugors bakfart bland komihåglappar. Bröstkorgsuppblåst. Ska leta texter till morgondagens läspromenerande cirkel på temat lust och olust. Smärtlustar i bröstkorgsballongen.
Läser nerklottrade rader mellan flugkropparna:
And she danced; she danced with the music and with the rhythm of earth’s circles; she turned with the earth turning, like a disk, turning all faces to light and to darkness evenly... Anaïs Nin

Lustar på mer av hennes ord. Letar upp Incestens hus:

Den morgon jag steg upp för att påbörja denna
bok hostade jag. Någonting var på väg upp ur
min hals: det höll på att kväva mig. Jag slet av
tråden som höll fast det och ryckte loss det. Jag
återvände till sängen och sade: jag har precis
spottat ut mitt hjärta.

Det finns ett instrument som heter quena och
är gjort av människoben. Det har sitt ursprung
i en indians dyrkan av sin älskarinna. När hon
dog gjorde han en flöjt av hennes ben. Quenan
har en mer genomträngande, mer ödesmättad
ton än en vanlig flöjt.

Alla som skriver känner till processen. Jag
tänkte på den när jag spottade ut mitt hjärta.

Men jag väntar inte till dess att min älskade
dör.


Får mig att lusta efter mina ordsylar för att sticka hål på ballongen...
Dags att släcka jobbdatorn och oförbereda mig.
Avstår från att lägga mig i flugornas döenderitual
där de ligger på rygg och spattlar alla benen till korsmönster över kroppen.

Platsen

(Bilden: Sophia, Celsus bibliotek, Efesos)

Läser mig till sömns. Under drivande anteckningshögar hittar jag en bortglömd, nyligen nerdykt i, text: Det stora okända, Kulturkritiska essäer av Bo Gustavsson. Strange - bortglömd, tänker jag när boken slår upp sig och jag ser understrykningar, marginalkommentarer… läser vad jag framlyft.
Bland annat:
Att tänka med sinnena och det imaginativa är litteraturens uppgift. Det imaginativa är… den sfär som existerar mellan det relativa och det absoluta och som möjliggör kommunikationen mellan dessa båda världar.
Om den Tranströmerska koden – uppvaknandet/medvetenhet om det stora okända/poetens ontologiska uppdrag, missionen att fullborda sitt liv, att vara ”anställd/av ett stort Minne för att leva just nu”:

Uppdrag: att vara där man är.
Också i den löjliga gravallvarliga
rollen - jag är just den plats
där skapelsen arbetar på sig själv.


uppvaknandet: första steget i en initieringsprocess för att nå existensens axis mundi där allt förklaras och uppenbaras… under det mytiska världsträdet i världens mitt…

att det handlar om en medvetande förskjutning/glidning/lyftning
att det handlar om en närvaro som söker en
att utveckla en ontologiskt illuminativ kropp

En dag kom någonting till fönstret.
Arbetet stannade av, jag såg upp.
Färgerna brann. Allt vände sig om.
Marken och jag tog ett språng mot varann.


att dikta mötesplatser
att iscensätta
sophia perennis

ALL-INCLUSIVE

I veckan med röda tofflor stod jag nere i bibliotekets magasin och klistrade in etiketter i böcker.
Kate Bushs The Red Shoes på hög volym.
Rödpulserar upp genom bibliotekets golv.

Vid bokuppsättning:
Reportageboken Välkommen till Paradiset med braskstjärnan ALL-INCLUSIVE! av Jennie Dielemans.
Vämjelseröd av det som inte går att kräka ut - den ALL-INCLUSIVE globala kulturen...att den förstörelse vi skapar utom oss har sin inre motsvarighet i var och en av oss...
Nu i helgen läst färdigt Syndaflodens år av Atwood...
dansar förbi bokhyllan slår upp Rosemary Sullivans bok De röda skorna, Den tidiga Margaret Atwood:
(Som 26-åring rotande runt i förnuftets fiktion, språkets pansar och människans självdestruktivitet...fonden Vietnamkriget)

Det är farligt att läsa tidningar

När jag byggde fina
slott i sandlådan,
fylldes de i all hast grävda groparna
med nedmejade kroppar

och när jag gick till skolan
nytvättad och välkammad och placerade
fötterna på sprickorna i cementen
detonerade röda bomber.

Nu är jag vuxen
och kan läsa, och jag sitter i min stol
lugnt som en stubintråd

och djungeln brinner, undervegetationen
är fylld av soldater,
namnen på de krångliga
kartorna går upp i rök.

Det är mitt fel, jag är ett lager av kemiska
leksaker, min kropp
är en dödlig mojäng,
jag räcker fram min kärlek mina händer är vapen
alla mina goda avsikter är fruktansvärt dödliga.

Till och med mina
passiva ögon förvandlar
allt jsg ser till ett ärrigt
svartvitt krigsfoto
hur ska jag
kunna hejda mig.

Det är farligt att läsa tidningar.

Varje gång jag trycker på en tangent
på min elektriska skrivmaskin
och talar om fridfulla träd

exploderar ännu en by.

... så aldrig ta av de röda skorna - alltid dansa bortom förnuftets domän, hämta speglar som visar glimtar av vad som döljs under alla kejsares nya kläder...

Sofia

Where is the Life we have lost in living?
Where is the wisdom we have lost in knowledge?
Where is the knowledge we have lost in information?
T. S Eliot








Besöker uppväxtstadens favoritplatser för lek när jag var barn.
Sofiakällan. Sofia - visdom.
Källan är stängd och en skylt upplyser att vattnet är otjänligt för människor.
En tom nisch och sprucken mosaik.

I Efesos står Sofia personifierad i en nisch vid Celsus-biblioteket.
Jag lyssnar efter